Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-15 03:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/den-psykedeliska-forskningen-soker-nyckeln-till-manniskans-inre/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den psykedeliska forskningen söker nyckeln till människans inre

Har den kontroversiella psykedeliska forskningen fått en renässans? Antalet studier växer explosionsartat, samtidigt som teknikentrepenörer från Silicon Valley mikrodoserar LSD för att frigöra kreativiteten. Leonidas Aretakis läser nya böcker som kartlägger drogernas historia och dagens forskningsläge.

Sommaren 1967 befinner sig Bo Holmstedt, Sveriges första professor i toxikologi, i djupet av djunglerna kring Rio Negro i Brasilien för att medverka vid en kannibalistisk fest till minne av de dödas själar.

Men det är inte för banansoppan med skelettaska som han bordat forskningsfartyget Alpha Helix och flugit samma privatplan som diamantsmugglare och missionärer; han är där för att be schamanerna i waikabyn Maturacá om nyckeln till våra medvetanden.

Specifikt är han ute efter epená, ett snuspulver från barken på virolaträdet, som sniffas med palmrör för att upprätta kontakt med stenarnas och vattenfallens skyddsandar. Medlet, som även användes som medicin och pilgift, tog Holmstedt med till Karolinska institutet för att mäta halten av drogen DMT.

Som ursprungsfolk har gjort i årtusenden överskrider waika den materiella världen med hjälp av psykedelia. Under femtiotalet hakade medicinforskare på, och hoppades via övervakat intag av psykedelia bättre förstå hjärnans nyupptäckta signalsubstanser, samt behandla allt från schizofreni till missbruk. 

Men som vanligt ställde kärleken till det.

Specifikt ”kärlekens sommar”, som ägde rum samma år som Holmstedts expedition. Hallucinogener som LSD blir del av ungdomsrevolten och angrips med full kraft av myndigheterna. Redan i december 1966 beslutar Sverige om förbud, trots att Holmstedt i ett expertutlåtande bedömer faran med psykedelia som ”i stort sett obefintlig”. Då få läkare ville förknippas med otillåtna ämnen avbröts snart både tillverkning och forskning.

Men i dag, skriver Michael Pollan i ”How to change your mind” (2018), är den psykedeliska forskningen på väg in i en renässans. Antalet studier har växt explosionsartat, samtidigt som teknikentreprenörer från Silicon Valley berättar om hur mikrodosering av LSD har hjälpt att frigöra deras kreativitet.

Jag blir nyfiken på hur läget ser ut i Sverige, och ringer upp Alexander Lebedev, forskare i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet och medlem i Nätverket för psykedelisk vetenskap (NPV), som grundades 2015 med syfte att främja forskning på psykedeliska substanser. Han säger att studierna ännu är för småskaliga för att kunna ligga till grund för behandling, och genomförs ofta av yngre forskare. Först när resultaten från pågående storskaliga experiment presenteras, som en amerikansk studie om MDMA och posttraumatisk stress och en internationell om psilocybin (”magisk svamp”) och depression, kan legitimiteten i denna forskning öka.

Så vad gör psykedelia så kliniskt intressant?

Först och främst måste man begripa hur mycket de skiljer sig från andra droger. Som författaren Tao Lin skriver i den invärtes resedagboken ”Trip” (2018), är de flesta droger beroendeframkallande, fysiskt skadliga, samt riktar sig främst mot kroppen, eller mot ytpsykologiska funktioner som vakenhet. Psykedelia däremot – utöver att de får världen att se ut som en animerad van Gogh – tar oss till djupen av våra känsloliv. Detta gör dem också svåra att bli beroende av, då upptäcktsfärden ofta är påfrestande snarare än angenäm.

En vanlig förhoppning inom psykedelisk forskning är därför att de kan rubba invanda tankemönster. Michael Pollan beskriver bland annat hur forskare vid New York University använt psilocybin för att behandla dödsångest hos cancerpatienter, i många fall framgångsrikt. En patient drömde under en tripp att hennes rädsla var ett svart föremål under bröstkorgen, och blev ursinnig: ”Jag skrek: ’Dra åt helvete! Jag vägrar ätas levande!’ Och vet du vad? Den försvann!”

Den 63-årige författaren Pollan provade psykedelia först i arbetet med boken, allt från svamp till att röka det torkade giftet från en koloradoflodpadda, och han beskriver hur psilocybin hjälpte honom att bearbeta pappans död; Tao Lin skriver att hans trippar, efter år av ensamhet och depressioner, gav honom tillbaka det sociala självförtroendet och känslan av livsmening.

Idén att behandla dödsångest med psykedelia kommer från författaren Aldous Huxley. Enligt honom kan de smälla upp portarna till våra medvetanden (”Doors of perception”, 1954), och låta oss ta in allt det storslagna med existensen, som evolutionen trängt undan för att hjälpa oss fokusera på att hitta mat.

Nutida studier verkar bekräfta denna spirituella potential. Under en småskalig psilocybinstudie vid universitetet Johns Hopkins från 2006 upplevde exempelvis majoriteten av de medverkande ”substantiell personlig mening och andlig betydelse” under sina trippar, och människor i deras omgivning vittnade dessutom om ”ihållande positiva förändringar i attityder och beteende”.

Uppmärksamma läsare har märkt vilken mansdominerad historia psykedelia är. Kanske hör det samman med frågan om manlig ensamhet, och vår nyfunna strävan att komma i kontakt med våra känsloliv. Inte underligt då att män ofta trippar först efter trettio; inte för att festa, eller ens för att lära oss något, men för att koppla känslor till det vi redan vet, samt stärka närheten i befintliga relationer. De vanliga insikterna efter en tripp, som att kärleken är störst, är därför mindre banala än de kan låta.

Detta bekräftas när jag hör mig för. Psykiatern Johan Eriksson i NPV berättar att en ceremoni med lianbrygden ayahuasca förmådde honom att närma sig mamman efter pappans död. Författaren Carl-Michael Edenborg berättar att han först efter en upplevelse av MDMA i 30-årsåldern kunde säga ”jag älskar dig” till sin flickvän, sina barn, och sina nära vänner. ”Upplevelsen fick mig att ta risken att blotta mitt inre. Förmågan fanns ju inte i molekylen, men molekylen visade att jag hade den i mig.”

Många påpekar att trippens jobbigaste delar också var de mest givande. Tao Lin, som under sin bästa svamptripp fick för sig att han var en utomjording, berättar att det hjälpte honom att få distans till, och bryta med, destruktiva mönster.

Som forskare vid New York University sa till sina patienter: om du ser ett monster, fly inte utan fråga vad det kan lära dig. Och om det finns en möjlighet att psykedelia kan lära oss något, som att bota depressioner och missbruk, då är vi skyldiga att undersöka den.

Samtidigt förstår jag att labbmöss som fått i sig psykedelia håller sig undan (kokain däremot slickar de i sig tills de dör). Och att alla folk genom historien haft medicinmän och ritualer som reglerar bruket. Psykedeliska trippar är dessutom svåra att samla in data om. Upplevelsen är inte heller att leka med.

Jag känner också olust inför LSD-ideologin, vars udd tycks vara riktad mot gemenskapstänk. Hos författaren Ken Kesey, vars skräniga drogresor genom USA har förevigats i Tom Wolfes ”Trippen” (1968), slogs individualistiska hippiehjältar ständigt mot sossekonformister, i ”Gökboet” (1962) mot sadistiska mentalsköterskor, i ”Stundtals en sådan lust” (1964) mot ett strejkande skogshuggarfack.

Liknande ideal finns hos ökända psykologen Timothy Leary, som fick sparken från Harvard 1963 då hans studier påminde om chica drogfester. Hans kända slagord, ”Turn on, tune in, drop out!”, sammanfattar den amerikanska motkulturens sämsta sidor: idén att det är viktigare att utveckla och uttrycka sig själv än att göra världen bättre.

Han drömde redan på sjuttiotalet de pojkdrömmar som i dag driver teknikmiljardärer som Elon Musk och Peter Thiel – rymdmigration, intelligensökning, livsförlängning – och hyllade tidigt internet som ett ”mördarvirus” mot klåfingriga regeringar. Denna nyandliga tekniklibertarianism har fått en årlig ritual i ökenfestivalen Burning man, där det amerikanska nätverket för psykedelisk forskning (Maps) har en återkommande närvaro. Cirkeln slöts under Timothy Learys dödsceremoni på lägret 2015, där skådespelaren Susan Sarandon med flera drack hans aska. 

Och nog passar psykedelia väl in i en jagfokuserad tid där vår tids mest storslagna utopiska rum är ett ökenrejv för Silicon Valley-entreprenörer.

Men människan behöver mer tröst och mening än vad köpcentrumet, senkapitalismens kyrka, kan leverera. Inte underligt då att folk söker sig till ceremoniella droger som ayahuasca. Det vore inte första gången vi dras till psykedelia vid tider av osäkerhet; religionshistorikern Åke Hultkrantz skriver exempelvis att navajoindianernas religiösa bruk av peyotekaktusen tog fart på 1930-talet under den ekonomiskt-kulturella kris som följde på regleringarna av deras boskapsbruk.

När både ideologisk och religiös tro tappar i lyskraft kanske drogerna åter är på väg att bli ”den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld, och själen hos själlösa villkor”, som Marx uttryckte släktskapet mellan religion och opium. Och som världen ser ut är det inte undra på om man vill smita undan en stund.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt