Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 21:39 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/deras-grupparbete-ska-bli-en-roman/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Deras grupparbete ska bli en roman

Myten om det ensamma författargeniet befinner sig i förändring. I ett arbetsrum på Storytel i Stockholm sitter en grupp författare och skapar litteratur på samma sätt som de amerikanska tv-serierna blir till.

I ett vitmålat källarvalv sitter fyra personer vända mot varandra vid var sitt skrivbord. Här finns lysrör och stenväggar och en grå heltäckningsmatta så mjuk att den sväljer kontorsstolarnas hjul. Luften i det lilla rummet blir snabbt kvav och genom ett öppet fönster i hallen intill dånar trafiken från Centralbron.

Det känns inte som någon fruktbar kreativ miljö, åtminstone inte vid en första anblick, men det är här ljudboksförlaget Storytel huserar sitt senaste projekt: ett writers’ room liknande det som används av amerikanska tv-manusförfattare, där en projektledare – showrunner – arbetsleder ett lag av författare som alla skriver på samma verk. Writers’ room är en i kulturen ofta mytologiserad plats där skaparglädjen flödar mellan vilda hjärnor och vår tids stora berättelser tar form. Jag påpekar lite försynt för de fyra personerna i rummet att verkligheten kanske har en tendens att döda mystiken och romantiken kring en sådan plats.

– Det här menar du, säger showrunnern Magnus Abrahamsson ironiskt och gestikulerar mot det lilla utrymmet där laptops, sladdar och en fruktskål trängs med ett virrvarr av böcker utan synbar gemensam nämnare: jag ser Dostojevskijs ”Idioten”, Jeffrey Eugenides ”Middle­sex”, Mikael Niemis ”Fallvatten”.

– Myten finns ju där, men det är också ett riktigt arbete man går till. Man är ofta slut i huvudet när man suttit en hel dag och spånat idéer, säger Karin Janson.

– Det här är också ett ovanligt rum vad gäller writers’ rooms, eftersom vi kommer närmare slutprodukten: det finns inga regissörer eller skådisar emellan som i tv-världen, där saker kan flippa ut mycket på vägen och det blir pannkaka av det, säger Carl V Andersson.

Ljudboken de skriver på är en följetong i 24 halvtimmesavsnitt, en ljudkalender med arbetsnamnet ”Centralgången” som utspelar sig i det ångestframkallande ingen­manslandet i passagen mellan T-centralen och Centralstationen i Stockholm. De inblandade – författarteamet består av Carl V Andersson, Felicia Welander och Karin Janson, som samtliga har skrivit ljudböcker för Storytel – har varit i gång i en vecka. Väggar täcks av karaktärsbeskrivningar (”Tar dåliga beslut, rebellisk, impulsiv”) och en whiteboard är tapetserad med olikfärgade post-it-lappar för varje avsnitt, en färg för varje storyline.

Tanken är att man nu ska skriva de tre första avsnitten – författarna skriver var sitt – för att få en känsla för hur resten av processen kommer att se ut. Eftersom författarna aldrig träffats förut handlar det också om att hitta ett gemensamt språk.

– De jag brukar jobba med, då räcker det att jag säger en halv mening så förstår de vad jag menar. Vi måste lära oss varandras bilder och språk. När vi sedan bakat ihop alla tankar jobbar vi i veckoblock, där vi på måndagen pratar igenom veckans scener så att alla har koll. Sedan går alla i väg och skriver. Sedan börjar nästa veckas block med samma rutin måndagen därpå. Så det är ju ett löpande bandarbete, säger Magnus Abrahamsson.

Med ett sådant arbetssätt, tror ni att vissa i litteraturvärlden kommer att titta snett på den här typen av ”industriell” produktion?

– Oh ja, säkert jättemånga. Men jag tycker det också vore roligt om folk skulle titta snett. Att prata om metoder över huvud taget är en dekonstruktion av tanken om det ensamma geniet. Och debatt har alltid funnits kring litteratur, ända sedan kritiken att romaner förvrider huvudet på husmödrar, säger Karin Janson.

– Det viktiga är väl vad lyssnarna tycker. Som författare är det en dröm att vara med i den här utvecklingen och det digitala tillgängliggörandet av berättelser. Särskilt i en tid när stories och empati behövs mer än någonsin, flikar Felicia Welander in.

Är bilden av det ensamma geniet föråldrad?

– Man ska helst inte veta något alls, allt ska bara ramla ur en på ren inspiration, säger Carl V Andersson ironiskt och påpekar att även ett ensamt geni tar hänsyn till dramaturgiska regler, redaktörer och annat som ingår i skrivprocessen.

– Om tv-serien är den nya romanen, vilket brukar sägas, så är det väl logiskt att den nya romanen skrivs av ett manusteam, så som man gör tv-serier, fortsätter han.

– Det finns ju en myt även om ensamma genier, men det handlar om vilken typ av projekt man jobbar i. Även i ett sådant här projekt måste man sitta i sin bubbla. Sedan kanske man inte är ett geni alltid, men man måste vara i bubblan, säger Karin Janson.

Jag sätter mig på en stol i hörnet av rummet och låter gruppen arbeta. Snabbt börjar idéerna kastas fram och tillbaka om den inledande scenen. Eftersom jag inte har en aning om vilka karaktärer de diskuterar blir det som att sitta och försöka hänga med i ett gängs interna jargong om människor man saknar relation till:

– Han är stressad och vit i ansiktet. Nej... han är något annat. Är han överraskad? Ska han ha en dålig ursäkt, så de tycker han är konstig? Kanske skämtar han bort det, han kan ju vara rolig... är han inte lite kufig också? En rolig kuf? Har de ett stående skämt mellan sig... ett gag? 

”Något skämt”, skrivs upp som kom-ihåg.

Det finns en bok som heter ”Difficult men”, där författaren Brett Martin skriver om 2000-talets strömmade dramaserier. Han besöker ett writers’ room och slås av hur allt i rummet kretsar kring näringsintag: ”ett flöde av mat liknande det på ett kryssningsfartyg, som om skrivande är ett atletiskt görande som kräver ett konstant inmundigande av kalorier”.

– Kalorierna hade behövts. Vi har inget godis över huvud taget, men det blir mycket kaffe och frukt. Vi borde byggt upp en buffé, säger Felicia Welander och ler. 

Det måste vara svårt att inte trampa på några tår i gruppen när det handlar om något så individuellt som skrivande. Vad gör man om det blir konflikt?

– Det har inte behövts någon krishantering ännu men vi har haft genrekonflikter. Carl vill dra åt det deckarmystiska hållet, Felicia tänker ”Hur känner de?” De samtalen har vi haft, men det har snarare berikat. Man går in i projektet med inställningen att man inte alltid får sin vilja igenom, säger Karin Janson.

– Så länge den bästa idén vinner är det bra. Den stora risken är att det blir slätstruket om det är många kockar till soppan. Man måste undvika att landa i konsensus och kompromissa fram något: får man fyra idéer är det den som är bäst som vinner, säger Carl V Andersson och fortsätter:

– När man skriver på egen hand kan man bli på så dåligt humör när man kör fast i intrigen. Man går runt i sin egen värld och kan aldrig prata med någon om det för de förstår inte ett skvatt av vad problemet är. Här kan man få lösningen på en minut.

Känner man varandras styrkor och svagheter och låter personer som är bra på, säg, sexskildringar skriva alla sexscener?

– Ingen av oss är bra på just det. Men en sådan grej kan vara att en scen utspelar sig på landet, och då har vi ju en som kommer från landet och har skrivit om det, skrattar Magnus Abrahamsson och pekar på Karin Janson, som skrivit romaner om orten Byvalla. 

Vilka egenskaper behövs i ett writers’ room som kanske inte behövs som ”singelförfattare”?

– Prestigelöshet. Måste kunna ifrågasätta bra idéer, även ens egna. Och att våga lufta dumma tankar: ”Det här kan vara helidiotiskt men kan vi prova?”, säger Karin Janson.

– Man måste vara snabbtänkt och fatta snabba beslut eftersom man inte kan skjuta upp saker. Man kan inte säga ”det där löser vi sedan”, det är ett schemalagt arbete som tvingar in en i snabbare beslut. Det är också viktigt att alla är med och bygger karaktärerna och handlingen så att det sitter i kroppen och man håller sig till det. Man kan inte sätta sig och låta storyn fara i väg på egen hand, då faller det i slutändan, säger Magnus Abrahamsson.

Felicia Welander, författare

Ljudboksföljetong på tjänsten Storytel. Genren beskrivs som spänningshistoria med relationsinslag. Publiceras i 24 avsnitt à en halvtimme med start den 1 december 2018. Historien handlar om en butiks­ägare som försvinner på Stockholms centralstation. Tre personer med olika motiv att hitta sanningen tar upp jakten på den försvunne. Spåren leder ner i underjorden och långt bak i tiden.

Magnus Abrahamsson. Manusförfattare och producent för ett flertal dramaserier och långfilmer. Varit med och skrivit Storytels följetong ”Livet x 3”.

Carl V Andersson. Journalist som skrivit ljudboksserien ”Deadline” på Storytel Original.

Felicia Welander. Författare till ljudböckerna ”Kanske imorgon” och uppföljarna ”Bara idag” och ”Nästan för alltid”. Har även skrivit ljudboksserien ”Önskebrunnen” med Peo Bengtsson på Storytel Original.

Karin Janson. Frilansjournalist och författare som skrivit ljudboksserien ”Byvalla” på Storytel Original.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt