Mårten Claesson vill ge ett alternativt perspektiv på det planerade Nobelcentret på Blasieholmen (DN 23/3), men framför bara kända argument: Stockholm mår bra av en ny märkesbyggnad och inga omistliga kulturvärden går förlorade, menar han. Frågan är emellertid större än så.

Till de mest ödesdigra avgörandena i Stockholms stadsbyggnadshistoria hör 1850-talets beslut att dra järnvägsspår genom Gamla stan och det sena 1800-talets överenskommelse att hålla stenstadsbebyggelsen inom de gamla tullgränserna. Det förra har gett oproportionerlig tyngd åt citykärnan och det senare har hämmat den urbana utvecklingen.

Alternativet med en centralstation vid Fridhemsplan hade, jämte det administrativa centrat kring Nedre Norrmalm, gett Stockholm ett kommersiellt och kulturellt nav på Kungsholmen. Det hade gynnat stadens expansion och minskat dagens koncentration av nyckelfunktioner inom ett snävt historiskt stadscentrum.

Landstinget förutspår att Stockholms kommun växer med 165 000 och länet med 800 000 invånare till 2050. Det stora bostadsbyggandet måste ske utanför tullarna, men det går inte att bara bygga sovstäder. Ytterstaden måste få en lockelse även utanför hemmiljön.

Låt oss utgå från att Nobelcentret kan bli den publikmagnet som entusiasterna hoppas. Det är i så fall just den sorts verksamhet som måste bidra till att stärka Stockholm utanför tullarna. Arkitekter som vill glänsa med profilbyggnader i innerstaden framstår som förbluffande fega. Den verkliga utmaningen ligger i att skapa miljöer med egen attraktionskraft i ytterstaden, men för det krävs mod och visioner som för närvarande saknas.

Claesson säger att utmanande byggnader alltid mött inledande motstånd och nämner Operan, men kritiken har väl aldrig helt upphört mot det höga pris den krävde: ett raserat historiskt monument och en vanställd balans på en av stadens centrala platser. På 1890-talet fanns det gott om tomtmark innanför tullarna; det hade enkelt gått att finna en alternativ placering och samtidigt bevara Gustav III:s operahus. I dag finns alla möjligheter att lokalisera ett Nobelcenter i ett område med goda kommunikationer utanför innerstaden. Men då måste arkitekter och planerare börja tänka bortom den tullgräns som drogs för snart 400 år sedan.

Innerstaden kommer inte att förtvina utan ett Nobelcenter. I ytterstaden kan det däremot få stor, inte minst symbolisk betydelse för Stockholms expansion. För som Mårten Claesson säger: En stad som inte tillåts långsamt förändras, den dör.