Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det uråldriga möter futurismen

Festivalen Third edition presenterar musik i ett gränsland som fångar in både konstmusik och improvisation, rörlig bild och livepoesi, och såväl afrikansk futurism som japansk.

En sällsam skönhet präglar amerikanen Sean McCanns verk för röster och en handfull instrument. Korta och längre fragment – blås- och stråkinstrument, talande röster, piano, sång, förinspelade band – löper parallellt men med varierande startpunkter och avslut.

Det är som ett slags komplex minimalism, inte olik vissa av tonsättaren Steve Reichs stycken för större ensembler, fast med en mjukare, långsamt böljande rytmik utan distinkta markeringar från någon form av slagverk.

I fonden bakom musikerna på Fylkingen projiceras gåtfulla, ofta dubbla motiv med bland annat snötäckt mark, levande ljus och återkommande interiör med en öppen spis. Ovanpå dubbelexponeringarna rullar ordföljder, som återkommer i ensemblens recitation. Jag läser till exempel ”As men disembark waters wash the hull”, och förställer mig automatiskt något slags scenario som korrelerar med alla tre medierna: musik, text, bild.

Den sista akten under fredagen på festivalen Third edition följer ett liknande modus operandi. Men Nicole Mitchells verk ”Mandorla awakenings II, Merging worlds” har också en utgångspunkt i så ­kallad afrofuturism. En övergripande inriktning inom olika konstformer, som sammanför ett afrikanskt perspektiv med estetik, filosofi, historia och vetenskap.

I musiken har det tagit sig en del excentriska uttryck, som hos Sun Ra och George Clintons Parliament-Funkadelic. Men den chicagobaserade flöjtisten Mitchell skapar i stället en nästan obestämbar musik, på en gång multimelodiös och oregelbunden.

En elgitarr känns av någon anledning helt logisk. Liksom en banjo – och en arabisk oud. För att inte tala om flera traditionella, japanska instrument, som flöjten shakuhachi och den banjoliknande shamisen. En svindlande korsning av uråldrigt och modernt, urbant; accentuerat av Avery poeten och multiartisten Avery R Youngs mässande tal och sång på temat hur vi – mänskligheten, med all vår samlade visdom – borde kunna skapa en annorlunda och bättre värld.

Det japanska inslaget är också intressant i sig. Där finns en enorm dynamik mellan gammalt, rituellt och nytt, teknologiskt, som i det närmaste kräver någon form av kreativ uttolkning. Kollektivet Marginal Consort, som står för festivalens grande finale på Dieselverkstaden under söndagseftermiddagen, tar inte mindre än tre obrutna timmar på sig för att manövrera kring betydelsen av olika ljud och former.

De har fyra arbetsstationer, utplacerade som i varsin ände av ett tänkbart kors med centrum mitt i lokalen. Publiken gör som den vill; man kan sitta på bänkar eller stolar som står här och var och utmed väggarna, eller lika gärna gå omkring och titta eller rentav lägga sig och sova någonstans på golvet. Den som vill kan när som helst gå ut och hämta något att äta eller dricka, som man också får ta med tillbaka in i salen.

Alltihop förefaller lika viktigt för iscensättandet av konserten, som för känslan av fysisk närvaro och rotation i själva musiken och ljudkonsten. Och tidperspektivet spelar en roll, såväl här och nu som mot bakgrund av att Maginal Consort vanligen bara ger en konsert om året. Mot slutet slår det mig även hur alla vi på plats utför en koreografi, som om den kontemplerade själva den mänskliga existensen.