Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 14:11 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/dromlikt-en-vacker-men-ibland-alltfor-abstrakt-berattelse/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Drömlikt. En ­vacker men ibland alltför ­abstrakt berättelse

Att fånga dagen är överskattat. Strategisk planering och framtidsdrömmar – och då syftar jag inte på drömmen om ett nytt kök – är ofta mer lyckobringande än andningsövningar på yogamattan. De flesta ögonblick är ärligt talat rätt ruttna, även om man pressar sig själv att fokusera på det positiva, typ att lyssna på vindsus och fågelkvitter. För att hitta harmoni i ögonblicket måste man vara minst sagt selektiv. 

Om man vill kan man läsa den norska författaren Merethe Lindströms nya bok ”Nord”, vackert översatt av Urban Andersson, som en problematisering av carpe diem-propagandan. Det här är visserligen en roman med en uppsjö av tolkningsmöjligheter, men det första som slår mig under läsningen är ändå den ångestladdade inzoomningen på ögonblicket; här gestaltat som ett liv ur hand i mun. 

En ung man i ett förött landskap rör sig med hjälp av kompassnålen mot den oklara hemtrakten Nord. Men målet är formlöst, han kan inte före­ställa sig en framtid. Det är som om han går ”runt och runt och runt /…/, det är ju ingenting, de platta fälten och de vida områdena med skog och små gårdar”. Däremot minns han barndomen, präglad av utanförskapet i en lätt missbildning (skulderbladen liknar fenor eller vingar). Han minns kriget och att han blev omhändertagen av den unga bondkvinnan Aneska, han minns lägret han vistats i och han saknar sin älskade hund.

På vägen mot Nord har han med sig följeslagaren Pojken, som senare ska visa sig ändra skepnad, och ett litet övergivet barn som de försöker rädda. Barnet är så hungrigt att hon äter jord: ”Grumset rinner ur munnen på henne, saliven för det i små rännilar ner över hakan och halsen, och hon får jord i örat och ögonvrån, kring ögonen är färgen svarta skuggor i det bleka, barnet är sminkat till en tröstlös karneval.” Kläderna hänger i trasor, den lilla gruppen lever på brödbitar och ibland potatis, de vandrar över leriga fält och försöker undvika lik­högar, de söker trygga platser att sova på, den övergivna kyrkan är inte en av dem. 

En scen från kyrkan leder för övrigt rakt in i romanens stil: den sago­aktiga abstraktionen. ”På väggen finns ett kors, precis som det Aneska bar runt halsen, det hänger en man på det, en liten, pinad man, han blöder från fötterna, från händerna.”

Kyrkans symboler är främmande, vem personen på korset är verkar inte solklart, kopplingen görs i stället till den egna, omedelbara verkligheten: ”Jag har sett sådana män, inte på kors men spetsade på störar som likgiltigt delade ­deras trasor mellan sig och tillfälliga vindkast.”

Språket är poetiskt och underbart men också abstrakt. Det påminner om förfrämligandet i vissa av Mare Kandres böcker, men utan hennes stänk av ilsken ironi och språklig ­galenskap. Det är säkerligen ett medvetet grepp, men när landskapet konsekvent liknar dröm snarare än verklighet och när personer kallas saker som Pojken eller Barnet i stället för att få namn blir det svårare att komma dem inpå ­livet. Den drömlika stilen motverkar sitt eget syfte, jag känner mig mest som en betraktare.

Trögstartad läsning alltså, trots den språkliga skönheten, men så småningom lättar dimmorna och kontakten fördjupas. Och jag tänker att den som på riktigt saknar framtid lever per definition i nuet. Merethe Lindström visar hela den samlade fasan i att inte ha mat eller tak över huvudet – och att i stället för att fånga dagen bli dagens fånge.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt