Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 17:11 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/drommen-om-den-sakra-dodsritten/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Drömmen om den säkra dödsritten

Trots rekordhöga bensinpriser och en hisnande olycksstatistik fortsätter bilen oförtrutet att rulla genom Sommar-Sverige. Hur kan ett färdmedel få en sådan laddning

I går började Pontus Dahlman sin berättelse om bilismen som ideologi på liv och död. I dag når vägen sitt slut genom krocklaboratorier och ensliga skogar.

Välkomna till Volvoland. I Volvoland är alla byggnader vita och blå och skimrande i silver. Här skiner solen. Här finns ett eget apotek och en egen sparbank, en bensinmack och ett barndaghem. Vägarna innanför staketen är smala och slingrande men bilarna kör sakta, så sakta. Och de stannar alltid för "Herr Gårman", gubben på skylten intill övergångsstället, bilisterna i Volvoland.

Efter en natt på ett hotellrum ovanför en osande rondell; efter ett tidigt telegram om en seriekrock på Autobahn där sju personer omkommit, efter en därpå följande adrenalinfylld bilfärd genom morgontrafiken där jag spänt armarna mot ratten och tryckt ryggen hårt mot sätet för att hämta pondus ur BMW:ns blankputsade emblem, är det som att köra rakt in i en dröm och ändå vara vaken. En dröm om den fullständigt säkrade färden. Den dödlösa ritten.

Här, på det ofattbart vidsträckta Volvo Torslanda-området utanför Göteborg, bland alla tillverkningsenheter, väldiga lagerbyggnader, administrativa centra och välbemannade vaktkurer ligger nämligen Volvos säkerhetscentrum och dess världsberömda krocklaboratorium. Här bedriver man det omfattande arbete som skapat det envisa ryktet om Volvo som den säkra bilen.

- I den trafikmiljö vi lever i utsätts människor för risker, säger Christer Gustafsson, förste ingenjör på Volvos säkerhetscentrum.

- En fungerande trafikmiljö bygger alltid på ett samspel mellan fordon och människa, fortsätter han och skriver på blädderblocket: Människa. Fordon. Trafikmiljö.

- Men om något ändå går fel, om vi kommer in i den dynamiska dimensionen, vad kan man göra då

Låt mig ge ett exempel.

(Han lägger en färgbild av en kraschad Volvo på overheaden.)

- Genom våra studier på olycksplatser fann vi att kollisioner från sidan var mycket vanliga. Studierna visade att fordonets sida kom farande, säger Christer Gustafsson och sätter sig ned på en stol som han börjar hasa sig framåt på, så här - fortsätter han och greppar ytterligare en stol som han hastigt drar emot sig och "bilen" han sitter på - med en mycket hög acceleration mot passageraren.

- Lösningen blev att förstärka karossen och montera in en uppblåsningsbar luftkudde och gardin, som blåses upp på några tusendels sekunder vid en sidokollision, och därmed fungerar som ett effektivt skydd för passagerarnas kroppar.

Men, säger jag, och tänker på alla de människor som inte kör Volvo, är det inte så att det finns något slags fysikaliskt axiom här

Som säger att det alltid finns en konstant, sammanlagd energi i en kollision som alltid måste ta vägen någonstans, och att den svagare utrustade bilen då alltid råkar ...

- Din tankegång är välkänd och helt riktig, säger Christer Gustafsson.

Den enes säkerhet den andres död, alltså

- Visst har jag utrett olyckor där äldre bilars enormt dåliga funktion har slagits ut av våra goda.

Då får man alltså skylla sig själv om man inte kör Volvo

- Jag skulle inte vilja uttrycka det på det sättet, och jag skulle dessutom vilja hävda att den här problematiken egentligen inte är så stor i krockar personbilar emellan, utan mellan personbilar och sådana här, säger Christer Gustafsson och går fram till blädderblocket och ritar med en röd spritpenna snabbt upp en stor lång hög kantig bil som han skriver STADSJEEP på.

Den 30 januari i år publicerade ledamoten av Vägverkets trafiksäkerhetsråd Per Kågeson en debattartikel i Dagens Nyheter. Med utgångspunkt i amerikansk statistik krävde han ett totalförbud för de så kallade stadsjeeparna i Sverige.

Han intervjuades i Aftonbladet samma dag och hävdade där att de allt populärare jeeparna kan komma att öka antalet dödsoffer i den svenska trafiken med 20 personer om året. Han berättade att risken att dö i en frontalkrock mot en stadsjeep är cirka fyra gånger större än om man krockar mot en vanlig bil. Om jeepen kommer från sidan är risken sex gånger större.

Den höga markfrigången gör att jeepen träffar högre upp på personbilen. Tillsammans med den höga vikten riskerar den därmed att tränga rakt in i den lägre bilens kupé. Artikeln i Aftonbladet illustrerades av ett fotografi av ett krocktest där en Landrover Freelander demolerar en Saab 9000.

Sådant tycktes inte bekymra en viss Johan Hakelius när han några dagar tidigare skrev en krönika i samma ämne.

Hakelius är chefredaktör och ansvarig för kultur- och opinionsmaterialet i Finanstidningen. Under rubriken "Din stolthet får inte plats i en Nissan Micra" (Finanstidningen 26/1 -00) skrev han initierat om Landroverns lastutrymmen. Han påpekade att jeepen drar 1,5 bensin liter per mil i blandad körning och klagade över bensinskatten men lät förstå att det hela inte handlar om pengar utan om något annat:

"Det handlar om självrespekt. Om oberoende och okuvlighet. Om att dö för svärdet, om vi nu måste dö."

I slutet av krönikan nedtecknade han följande minnesvärda passage:

"Varje överdimensionerat, överpresterande mordvapen på Stockholms gator är en stråle av hopp. Varje fyrhjulsdriven bensinslukare på slät innerstadsasfalt är ett långfinger i ekomoralisternas och sunt-förnuft-fascisternas ansikten. Håll fingret högt."

Glöm de gamla brackorna och läkarna på landet och deras Bentleys. Hakelius och hans riddare av de rosa tidningarna är de nya härskarna över tid och rum: Se här kommer vi! Vi som gillar att sitta högt! I den nya ekonomin!

Och grillarna på våra bilar ser inte ut som frontespisen på nåt dammigt skittrist grekiskt tempel. De ser ut som tänder.

Jag reser mig från den tunna aluminiumrörstolen i det halvdunkla konferensrummet på Volvos säkerhetscentrum och jag följer efter Christer Gustafsson genom en lång korridor där de blålila lysrören flimrar i taket och vi går ned för en smal grå trappa som skruvar sig långsamt ned i underjorden och jag tänker på det stora bilföretagets nya slogan; jag har sett den överallt i tidningar och på stan, jag har stått vid Fridhemsplan och böjt mitt huvud bakåt under den väldiga skylten där en nacke avbildats, nacken, den som kan knäckas, whiplashen som kan komma, och jag har läst orden om och om igen: "Volvo. For life. Volvo. For life."

Vi passerar skyltar där det står FÖRBJUDET ATT FOTOGRAFERA och plåtdörrar som är stängda och märkta med FILMANALYSRUM, KLIPPRUM och 92225 KROCKANALYS tills vi kommer fram till dockverkstaden.

Vi stiger in. De ljusbruna dockorna med sina utslätade ansikten sitter uppriggade i anordningar som ser ut som tandläkarstolar eller ligger utsträckta på bänkar med armarna och benen hängande i luften. Vissa saknar huvuden, bara skruvgängorna från halsen sticker upp. Andra saknar en arm eller ett ben. På en sitter ett par herrskor, svarta och oputsade.

- Det här är en mycket speciell docka, säger Christer Gustafsson och går fram till den beskodde.

- Den har en helt unik och väldigt avancerad nacke och ryggrad där vi kan mäta trycket i varje segment.

På en hyllvägg längre bort ligger reservdelar i hurtsar av plast: händer, fingrar, leder, knotor, "huvudfläsk". Strax intill den finns "barnväggen"; krockdockor i barnstorlek i rader på brädor, och vid dess långsida finns dörren ut till den långsmala krockhallen.

Jag öppnar den. Den extremt starka belysningen bränner från ramper i taket. Det är som i en filmstudio. Det är som i en film om någon annans liv. Kameran som används tar 1 000 bilder per sekund. Bilarna åker på en rälsbana och kan accelerera upp till 80 kilometer i timmen innan de kraschar in i väggen längst ned till höger. De är belamrade med mätutrustning som registrerar varje rörelse i karossen, minsta skiftning i kraschen.

Jag ser män i blå overaller som rör sig längre bort, "de förbereder för dagens test" säger Christer Gustafsson och jag säger: "kan jag inte få se när ni gör det, det vore verkligen mycket intressant". Men det är uteslutet, nej, tyvärr, det går absolut inte.

Peterson, Ronnie, 1944-78, racerförare. Han körde bland annat gocart och formel 3 innan han 1970 blev fabriksförare i formel 1. Han startade i 123 GP-lopp, vann 10 och blev VM-tvåa (i March) 1971, VM-trea (Lotus) 1973 och postumt VM-tvåa (Lotus) 1978.

(Ur Bonniers Lexikon)

Jag har bott vid en riksväg. Två tredjedelar av mitt liv. Det var alltid bilar, överallt: på vägarna, i sandlådorna, på pojkrumsgolven och på skroten där vi sprang omkring och slet i dörrarna för att se om någon stod öppen. Vi var med i Barnens trafikklubb och fick ep-skivor där Televinken & Anita sjöng att vi skulle "strunta i att gå i vägen" och "ser du en olycka träng dej inte på!" och "kommer ambulans så gå nån annanstans!" (Mel. Räven raskar över isen, Viljen i veta.)

Min bästa kompis var inblandad i två mycket allvarliga bilolyckor men överlevde dem båda. Efter den första låg han i koma i två veckor och tappade därmed delar av minnet. Jag lärde honom det viktigaste på vägen till skolan; att känna igen märkena på bilarna som körde förbi på väg 25.

Jag var elva år gammal när Ronnie Peterson blev påkörd i sin Lotus i Italiens Grand Prix på Monzabanan. Jag minns att tv:n visade bilder på honom där han satt i den brinnande sittbrunnen efteråt, att man efter några minuter sade att han på något mirakulöst sätt ändå hade klarat sig. Och att han var död dagen efter.

Jag läste Teknikens värld och Start & Speed och växte upp.

Långt senare, någon annanstans, under en snötät vinterhelg fick en annan av mina kompisar och hans yngre syster sladd på sin bil. Vid olycksplatsen noterade polisen att "kropparna var mycket välbehållna". Samt döda båda två.

Ändå står hastighetsmätaren just nu på 139 i den tysta, susande BMW:n. Ändå minns jag - och känner fortfarande mycket starkt - den svindlande känslan av frihet i att äga, i att ha tillskansat sig ett körkort, i att bli herre över sin bana.

Ändå njuter jag hejdlöst av att vara på väg. Och ännu har jag inte glömt den där känslan jag hade när jag flyttat hemifrån och hade varit hos föräldrarna för att låna deras bil, hur jag vred upp ljudet i de där burkiga högtalarna så att dörrfodret skakade och hur jag sjöng högt, tände en cigarrett som jag höll utanför den helt nervevade rutan mellan blossen för att röken inte skulle sätta sig i sätenas klädsel, fast jag var rädd att glöden skulle lossna och antända den sommartorra skogen, och att detta var en känsla, en exakt känsla, en förväntans eufori om att vara på väg mot något både känt och okänt och vara alldeles fri som jag visste, och fortfarande vet, inte kunde uppnås på något annat sätt, någon annanstans, än ung och odödlig framför ratten i en bil.

Då var vi alltså framme, Dodi och Diana; det är dags att stiga ur nu, Christer Glenning, James Dean, Henry Ford och Jayne Mansfield; det är dags att sträcka på sina långa smäckra ben, furstinnan Grace av Monaco, och rulla ihop sin sista stora abstraktion, mister Jackson Pollock. För här tar vägen slut. Det är bara så. Härifrån kan vi bara gå.

Pontus Dahlman

kultur@dn.se

Den första artikeln om bilismens ideologi publicerades den 2/7.

Fakta/reservdelar

+ Sedan mitt besök på Volvo har deras nya mycket avancerade säkerhetscentrum tagits i bruk. Kung Carl Gustaf invigde med orden: "Fasten your seatbelts", innan han tryckte på en knapp och släppte i väg en Volvo V40 och en S80 i en sidokrock (GT 30/3). Volvo har satsat 650 miljoner kronor på projektet.

+ Säkerhet är ett frekvent tema i 2000-talets bilreklam. Se till exempel BMW: "En BMW är inte bara för dig som älskar att köra. Utan även för dig som älskar att leva."

+ Johan Hakelius krönika om stadsjeepar var ett svar på en tidigare artikel av Håkan Matson i Expressen. Matson införde där epitetet "mordvapen" om denna biltyp.

+ Mer stadsjeepar: på årets bilsalong i Genève visades till exempel Daimler-Chryslers nya Varsity Jeep: militärgrön med en aggressivt designad front. Den skulle göra sig i vilken Stephen King-novell som helst.

+ Mer Ronnie Peterson: i Svensk Damtidning (18/00) intervjuas Ronnie Petersons dotter Nina och olyckan rekapituleras: "Ronnie hade kvällen före ringt henne [Petersons hustru] och sagt att han var orolig. Bilen gick inte som han ville och den första kurvan ´Chikanen´ oroade honom."

+ Barnens trafikklubb startades i slutet av 1960-talet av NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande). Sedan dess har över en miljon svenska barn varit medlemmar där. Anita och Televinken, med Gullan Bornemarks samt Thomas Funchs trafiksånger, är dock numera ersatta av figuren "Trafik-trolle" och hans "kassettradio".

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt