Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Eftergiften den eviga förloraren

I Lion Feuchtwangers viktigaste roman ­blottläggs den politiska mekanik som förde ­nazismen till makten. Stefan Jonsson ­läser en nyutgåva av ”Oppermanns” och ser ­normaliseringens ­mönster.
Lion Feuchtwanger ”Oppermanns” Övers. Karl Fägersten Nilssons förlag/Absint

Berättelsen börjar den 16 november 1932. Gustav Oppermann vaknar i sin stora villa i Grunewald, den mest burgna stadsdelen i Berlin. Det är hans femtioårsdag. Han känner sig stark, nöjd och lycklig.

Har han inte allt han kan önska? En utsökt villa med stor trädgård där hans själ kan sträcka ut sig. Ett stort bibliotek. Välfyllt bankkonto. Delägarskap med sina tre syskon i ett av Tysklands mest blomstrande företag, möbelfirman ­Oppermanns, med ett växande nät av butiksfilialer.

På kortväggen i Gustavs ståtliga arbetsrum hänger ett porträtt av företagsgrundaren, farfadern Immanuel Oppermann, som bidrog till judarnas emancipation och gjorde Tyskland till deras hem.

Så tänker Gustav Oppermann. Han tar en ridtur, duschar och äter frukost. På kvällen bjuder han på supé. På kalaset talar man kultur och politik. Gästerna skojar om ”de folkligas” ledare, galenpannan med den stora munnen som vräker ur sig sådan fasansfull tyska. I senaste valet har Ledarens parti gått bakåt. Gustav Oppermann är övertygad om att hans bastion av Bildung och Besitz, bildning och egendom, står på stadig mark.

Berättelsen slutar sex månader senare. Tillsammans med 79 andra medfångar i koncentrationslägret Moosbach drar Gustav Opperman en tung vält som valsar en grusväg, tolv timmar om dagen. Av ren ­sadism vägrar lägerchefen använda ångvält och andra maskiner. Maktövertagandet har försett honom med mankraft att experimentera med. Repen gör djupa sår i männens kroppar. De svaga får några slag av batongen. Två veckor senare – det är försommaren 1933 – är Gustav Oppermann död.

När Hitler utsågs till kansler den 30 januari 1933 var författaren Lion Feuchtwanger i USA för att föreläsa. Tysklands ambassadör i Washington varnade honom för att återvända till hemlandet. På nazisternas lista över efterlysta folkförrädare var Feuchtwanger nummer 8. Han fick asyl i Frankrike och påbörjade genast romanen ”Oppermanns”. Boken var klar sommaren 1933 och gavs ut i Holland. En svensk översättning låg färdig till julen.

I DN recenserades romanen under rubriken ”I hakkorsets skugga” och beskrevs som en ”journalistbragd”, skriver Per Svensson i förordet till den just utkomna nyutgåvan. Tydligare och tidigare än någon annan återgav Lion Feuchtwanger vad som pågick i Tyskland.

Feuchtwanger hade fått sitt genombrott 1925 med romanen ”Jud Süss”. Han skrev enklare, ytligare och mer underhållande än sina samtida kolleger, som Thomas Mann, Robert Musil, Bertolt Brecht, med flera. Och han överglänste dem i berömmelse och inkomster. När Tyskland invaderade Frankrike 1940 internerades han. Efter en dramatisk flykt utklädd till kvinna lyckades han få flyktingpass till USA, med bistånd från bland andra Eleanor Roosevelt. Från sin Villa Aurora i Malibu utanför Los Angeles fortsatte han sedan att skriva bästsäljare och bistå kolleger som var förföljda eller bara behövde hjälp.

Alla Feuchtwangers böcker är alltjämt läsvärda, och ”Oppermanns” är hans viktigaste bok. Romanen blottlägger den politiska mekanik som förde nazismen till makten. Alla delar av systemet var på plats redan 1932–1933. Feuchtwanger beskriver hur det skördar sina första offer – vänsterpolitiker, skriftställare och kulturfolk, universitetslärare, fackföreninsgledare, en mycket stor andel av dem judar: sådana som Oppermanns. Våren 1933 hämtas de om natten av brunskjortorna för att förnedras, torteras, sättas i läger eller avrättas.

Men Feuchtwangers egentliga ­fokus och måltavla är sekulära ­judar som han själv och släkten Oppermann. Ända fram till nyåret 1933 skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.

Gustav Oppermann är förvissad om att det är han själv som representerar Tysklands framtid, och att han är lika mycket tysk – och en djupare tysk – än nazisterna som gör anspråk på att vara ”folkets” röst.

Häri ligger tragedin. Gustav ­Oppermann har alla argument på sin sida men förlorar ändå. Vad han inte förstår är att i samma stund som politiken kommer att handla om ”tyskhet” och ”främmande element”, så är han och hans syskon chanslösa. Oavsett vilka uppoffringar de gjort och gör för tysk kultur, ekonomi och militär, är de dömda att förbindas med sin judiska bakgrund. Det spelar ingen roll att de döper om familjefirman till ”Tyska möbelverken”. Rasismen har redan förgiftat samhällskroppen, som ­sedan stöter ut dem.

Den verkliga faran med fascismen är så sett att alltför få säger emot, att alltför många accepterar dess problembeskrivning, och att nästan alla bagatelliserar faran.

Vi brukar kalla det normalisering. Historieskrivningen har också ett annat ord: eftergiftspolitik. Feuchtwangers roman är en studie i dess misslyckande.

Under läsningen frågar jag mig om vi ser liknande mönster 2017. När dörren slås upp inte bara för Sverigedemokraterna utan även för Fria Tider och Nordiska Motståndsrörelsen. När svensk polis liksom mässarrangörer i Göteborg och ­Almedalen, jämte vissa kulturchefer och ledarskribenter, gör den ena eftergiften efter den andra, så att de till sist företräder en ståndpunkt som innebär att nazismens och den rasistiska extremhögerns närvaro förkunnas vara ett naturligt inslag i europeisk demokrati. Eftergiftspolitik?

Per Svensson fångar saken när han erinrar om att nazismen inte hade kommit till makten (Hitler fick ­aldrig stöd hos väljarmajoriteten), om inte den etablerade tyska högern hade erbjudit regerings­samarbete.

När Feuchtwanger sätter punkt är demokratin avvecklad och det totalitära systemet inrättat. Försommaren 1933: dödsoffren räknas i hundratal och tusental. Att nazismens mekanik inom kort skulle förverkligas i gigantisk skala, att det skulle komma att handla om industriell människorutrotning och världs­omfattande krig, kunde i detta skede inte ens Feuchtwanger ana.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.