Det är snart ett år sedan DN:s fotograf Paul Hansen blev skjuten. Han följde framryckande Peshmergastyrkor utanför Mosul i Irak då en IS-krypskytt, dold i ett övergivet hus, tryckte av. Första kulan träffade i hjälmen. Med pipande öron kastade han sig till marken. Då avfyrades den andra kulan, som borrade sig in i axeln och fastnade längre ned i ryggen.

När Paul Hansen i trädgården bakom DN-skrapan berättar om beskjutningen tar han fram mobilen och visar ett citat ur en bok om Irakkriget, ”The forever war”, där Dexter Filkins beskriver de ira­kiska krypskyttarna: ”De siktade på nacken, i det mjuka området mellan hjälmen och den skottsäkra västen.”

– Jag blev lite kallsvettig när jag läste det, för det var exakt där jag blev skjuten. Här finns inget skydd, säger han och pekar.

Varför tror du att just du blev skjuten?

– För att jag var journalist och klart kunde identifieras som sådan, med ljus skottsäker väst och kameror. Det var flera Peshmergasoldater som gick före mig. I vissa krigszoner ska det synas att man är press, men inte i Irak eftersom IS har en omvänd mediepolitik. De tar journalisterna först.

I dag är skadan utläkt och drivkraften att skildra livet i krigszoner fortsatt stark. En av de första bilderna i utställningen ”Being there” på Fotografiska föreställer en tom bilväg mellan Tripoli och den libyska kusten – för ett otränat öga ett ganska intetsägande motiv. I själva verket är det en bild av fronten i inbördeskriget i Libyen 2011, där artilleriet står uppställt vid horisonten.

– När det är tomt och tyst, då är det ofta en indikation på att det är farligt. Varför är det ingen som åker på vägen? För att de vet någonting som man själv inte vet, och då är det dags att stanna.

Det senaste decenniet har Paul Hansen skildrat många olika krig, konflikter och katastrofer – oftast med skärpan inställd på de människor som fångats mitt i dem och tvingats upprätta en ny vardag i kaoset. En härjad flicka leker med en ballong i ett vindpinat flyktingläger. Fäder skriker ut sorgen över sina dödade barn i Gazas gränder. En kvinna steker fisk i ruinerna av sitt sönderbombade hus, vars enda kännbara återstod är huslånet.

Libanon, Palestina, Afghanistan, Sudan, Kongo, Serbien, Irak, Jemen, Jordanien, Slovenien, Grekland, Ukraina, Haiti, Kenya, Sverige, Bahrain, Egypten, Libyen och Tunisien är länder som passerar revy i den stora utställningen på hela Fotografiskas bottenplan.

– Även om bilderna kan synas vara från många olika ställen och många olika tider, så är det egentligen en enhetlig berättelse alltihop. Det handlar om varför människor flyr från krig. Så här ser det ut, så här drabbas människor. Jag vill inte skriva folk på näsan, men när man har gått igenom utställningen hoppas jag att man fått en ny förståelse för varför folk inte vill vara i till exempel krigets Irak, säger Paul Hansen.

Det är inte alla pressfotografer som får ställa ut sina bilder i en konsthall. Trots att det i många fall handlar om människor i svår nöd kände han sig säker på att alla foton skulle presenteras som konst.

– Jag ville absolut ha ram, glas och passepartout. Då transmogrifierar du den här råa pressbilden med lite halvtaskigt tryck till något annat, bara i formen. Det förhöjer språket, trots att innehållet är detsamma som i en pressbild. Då tror jag att folk hajar till.

Strävar du efter att väcka människor?

– Ja, väcka, haja till, beröra, eller vilken synonym du vill använda. En dålig bild är en bild som inte berör dig. Du blir inte förbannad, road, nyfiken. Du blir ingenting, du bara glider förbi. Jag vill sätta ihop utställningen så att man blir berörd och informerad samtidigt. Jag vill få ut ett budskap, men med en lugnare ton.

Paul Hansen har själv skrivit bildtexter, flera utformade som små berättelser. Betraktaren får veta vad människorna heter och varför de hamnat i sin nuvarande belägenhet. Det har långt ifrån alltid varit en självklarhet på pressfoton från avlägsna platser.

– Vissa säger att bilder ska tala för sig själva. Det tycker inte jag. Det handlar om respekt för ämnet, betraktaren och motivet. Om jag åker ut och tar en bild på ett sådant sätt att den kan hängas ut på galleri måste jag också kunna berätta vem som är på bilden. Namnlösa människor blir klichéer och förenklingar, byggstenar i den här muren mellan vi och dom som jag försöker motverka.

Det är många barn på bilderna. En bild från ett svältdrabbat Sudan 1998 visar en tändstickstunn flicka som hänger i en våg hos Läkare utan gränser: ”Ala Deng är fem år. Hon väger fem kilo. Lika mycket som min dotter Emma som var 11 månader gammal”, skriver Paul Hansen i bildtexten. En annan bild visar hur en fyraårig pojke tröstar sin lillebror i ett flyktingläger i Jemen. Deras mamma dödades under flykten från Somalia och pappan är försvunnen, upplyser bildtexten.

– Barnet är ett jätteoffer på så många plan. Barnet fattar inte vad som händer. Ibland kan jag få frågor, speciellt när jag är i Mellanöstern, om jag tar ställning för en viss sida i en konflikt. Jag har slutat svara att jag är en objektiv journalist. Nu säger jag i stället: ”Ja, jag väljer sida. Jag väljer de oskyldiga offrens sida.” Det är oftast barn. Så jag väljer barnets sida.

Kanske finns ett eko av bildernas övergivna barn i hans egen föräldrarelation. Paul Hansens pappa dog av hjärtinfarkt när han var 24 år gammal. Året därpå dog hans mamma.

– Det var ett trauma som har tagit många år att förstå och hantera. Jag tror att det skapade ett flyktbeteende som fick mig att gravitera mot platser där den här brännpunkten mellan liv och död är tydlig.

Uppväxten i Partille utanför Göteborg beskriver han som en arbetarklassbakgrund där han och syskonen låg ”lite för fäfot”. Pappan var frisör medan mamman först var hemmafru och sedan jobbade på konditori och lunchrestaurang.

– Alla de här beståndsdelarna har format mig i de ämnen jag väljer. Jag återkommer också till makt och maktlöshet. Jag har skildrat många människor ur så kallat svaga grupper, med målet att de ska framstå som individer. Det kan vara reportage om barn, handikappade, narkomaner, gamla eller flyktingar, säger han och tillägger:

– Det är så ofta som vi journalister bara intervjuar människor utifrån en styrkeposition, för att någon är en makthavare eller har gett ut en skiva eller en bok. Eller är aktuell med en utställning.

Fotograferandet beskriver han som ”en hobby som gått överstyr”. De första motiven var familjens tax, grannens schäfer, gräsänder och handbollsspel (han var en framgångsrik handbollsspelare i ungdomen och spelar fortfarande). Då var han 10–11 år gammal.

– Det ledde till att jag blev konfirmerad. Mor och far sa till mig att om du konfirmerar dig får du en systemkamera.

40 år senare har variationen i motiven blivit större, men när den dagliga tidningsproduktionen på DN tillåter är det fortfarande känslan som får avgöra objektivets riktning:

– Vissa ämnen sitter i själen. När jag arbetar med ämnen som berör mig händer något fint. Jag blir mycket mer lyhörd, mer sensibel, jag är mycket mer där.

Jag vill sätta ihop utställningen så att man blir berörd och informerad samtidigt. Jag vill få ut ett budskap, men med en lugnare ton.

Paul Hansen