Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 06:52 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/en-fri-kyrka-del-1-biskopen-tiger-i-forsamlingen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En fri kyrka /del 1: Biskopen tiger i församlingen

När kyrkan vid millennieskiftet skiljs från staten är det en historisk händelse. Men frågan är ändå om inte det mest avgörande redan inträffat: på kvällen den 10 juni nekades biskoparna rösträtt i trosfrågor. Politikernas makt över kyrkan blir nu i själva verket större än någonsin. MACIEJ ZAREMBA ska i en serie artiklar granska den kyrkliga nyordning som kallats den radikalaste förändringen sedan reformationen.

När Margareta Krook läst Alfred Tennysons dikt och klockorna börjat ringa hörs det kanske ett svagt knirkande på Skansen och därefter en torr knall. Det är Seglora kyrka som just lossnat från staten.

Troligen kommer inte många nyårsfirare ägna någon tanke åt denna sak. Men om ingen datorkatastrof inträffar denna natt kommer våra barnbarn att få plugga in årtalet 2000 för denna händelses skull. Inte bara för att en historisk epok är till ända. Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof. Ett är emellertid säkert. Den nya Svenska kyrka som vaknar till på nyårsmorgonen liknar inget annat samfund.

Sannolikt har ingen enskild händelse lämnat ett djupare avtryck i Sveriges historia än Uppsala mötes beslut år 1593 att göra Sverige till "en man" av den rena evangeliska tron. Vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald

Skulle Karlskrona finnas till

Hade Kristina behövt abdikera

Troligen hade det utan detta tvångsäktenskap mellan stat och kyrka inte förekommit några tvångsdop och ingen massemigration till Amerika, och inte heller någon frikyrkorörelse - varför vår demokrati kanske fått en annan förhistoria och vår kultur blivit mindre amerikaniserad

Sven Delblanc hade skrivit en annan sorts böcker och Ingmar Bergman haft en annan sorts vånda att gestalta.

Nästan alla de historiska särdrag som man i Sverige beklagar eller yvs över går att med litet ansträngning hänföra till denna enastående legering av världslig och andlig makt: uniformiteten och den tidiga läskunnigheten, enväldet och frikyrkorevolten, statens enastående styrka och den välgörande ståndscirkulationen, den svenska ängslan inför Europa och motsvarande intresse för tredje världen, den plikttrogne ämbetsmannen och den pliktskyldiga sexualrevolutionen. Vi kan inte veta hur det hade blivit, utom att det mesta hade blivit annorlunda, om anden och svärdet - som i så många andra länder - gått skilda vägar.

När de nu sent omsider skils åt är det inte bara en historisk fråga. Får man vara en aning profetisk när inramningen blivit så högtidlig

Det finns inga tecken på att den längtan efter mening som fött seklets religionsersättningar - kommunism och nazism - och gjort det till historiens blodigaste blir svagare framöver. Kanske är denna längtan konstant. Men nu söker den sig åter fram på religionens vägar. Det Västerland som vid seklets mitt syntes kunna rationalisera all denna längtan till politik, konsumtion och underhållning är vid dess slut åter statt i ett andligt sökande. Alltså borde det inte vara likgiltigt i vilka läglar som denna längtan gjuts.

I Sverige heter den största av dem Svenska kyrkan. Den är över 400 år gammal. Dessförinnan var den inte svensk utan allmännelig, det vill säga katolsk. Om 33 dagar blir den "fri". Om vad det kan betyda, vad hon tror, fruktar och hoppas handlar denna artikelserie.

Att tala om Svenska kyrkan är vanskligt. Vad är det som skils från staten, eller som man inom kyrkan hellre säger "inträder i ny relation"

En arbetsplats för 28 000 personer, däribland 3 300 präster i de 3 600 kyrkorna och 2 500 församlingarna

De bekännandes andliga gemenskap eller "en offentlig förvaltning stadd i förändring", som det heter i ett forskningsprojekt

Eller kanske en krisbransch med "dopet som storsäljare", som förre ärkebiskopen brukade uttrycka sig

Man kan också tänka på ett företag med en förmögenhet om 17 miljarder och med svårhanterliga arbetsplatsproblem. Svenska kyrkan är besatt av statistik, så vi kan även tala om de 2,5 miljoner nattvarderna eller det sjunkande antalet vigda, konfirmerade och kyrkligt begravda. Det händer också att kyrkan taIar om sig själv som en produkt. Hos reklambyrån Spirit trängs Svenska kyrkan mellan ett tuggummimärke och ett gym bland de kunder bolaget skryter med.

Svenska kyrkan är inte minst kyrkfolket, men vilket

De knappt 600 000 som röstade i senaste kyrkovalet, eller de 5,8 miljoner som kunde ha röstat men lät bli

De 70 000 som låter döpa sina barn varje år eller de 20 000 som inte gör det

Kanske är det de troende, om vilkas antal man inte kan veta mycket utom att 23 miljoner par fötter årligen passerar statskyrkliga trösklar för att bevista 500 000 gudtjänster. Den största enhet vi kan tänka på är de 7,5 miljoner medlemmarna (85 procent av befolkningen). Den näst största är de 7,3 miljoner av dem som blivit kollektivanslutna till kyrkan.

Själv misstänker jag att denna kyrka är allt av det som redan nämndes och ändå ingenting av detta. Den är i själva verket något mycket mindre - och på samma gång större.

När Katarina kyrka under åberopandet av evangeliet härbärgerade flyktingar blev den min kyrka, fast jag inte tillhör den. När kyrkorådet, en månad senare, under åberopandet av demokratin (men mot prästernas protester) kastade ut de skyddssökande upphörde den för mig att vara en kyrka. Men när den brann blev den åter min - och många andras. Det brukade sällan vara fler än hundra personer i högmässan, men den dag man bröt brödet bland sotflagor och aska var de över tre tusen.

Kanske berättar dessa hjärterörelser bättre än all statistik vad saken handlar om. Kloka religionssociologer tillägger att i våra sönderbrutna byar är kyrkan ofta det enda som binder samman nuet med historien och drar till sig en koncentrerad tillgivenhet ägnad allt annat som redan gått under. Det är redan väldigt mycket, i dessa postmoderna tider. Vad mer

En präst i Stockholm vill få mig att inse att efter nyåret blir denna kyrka landets mäktigaste organisation näst staten. Och skulle den kunna samla sig till en gemensam uppfattning i en enda fråga skulle den, som han säger, sopa rent med alla de andra. Jag vet inte vilken fråga han tänker på, men jag hör att han låter hoppfull. Kanske har han rätt. Det hörs förvisso mycket strunt i kyrkorna, men de är samtidigt nästan ensamma om att emellanåt tala tidlöst allvar.

Så vad vill den nya kyrkan

Med den nya kyrkoordningen som vägvisare söker jag mig till den plats där makten över framtiden är belägen. I en fönsterlös kafeteria vid Sveavägen 68 i Stockholm sitter Ragnar Bergsten. I egenskap av ombudsman och samordnare för de 69 socialdemokratiska ledamöterna på kyrkomötet representerar han folkviljan när den är som mest koncentrerad. Och det är den, enligt kyrkoordningen, som suveränt bestämmer om kyrkans tro, ordning och finanser. De 251 ledamöterna är kyrkans riksdag och har jag läst denna ordning rätt väger deras vilja lika tungt som Skriften.

Man kan tycka det vara egendomligt att ingen noterade när Svenska kyrkan i somras fick en nästan helt sekulär beslutsordning. På kvällen den 10 juni nekade kyrkomötet biskoparna rösträtt i trosfrågor. 122 ledamöter röstade för denna reform, 107 emot. Biskoparna är hädanefter inte valbara till den församling som ytterst beslutar om kyrkans tro och lära. Om några andra präster får delta i besluten beror på om de vill ställa upp i en valrörelse och låta sig väljas på en partilista.

Ragnar Bergsten, pastor i Missionsförbundet, och sedan fjorton år partiombudsman, är inte särskilt intresserad av teologi. Personligen anser han att det sjungs för mycket i kyrkorna, men understryker att just detta inte har diskuterats inom partigruppen. Däremot att kyrkan ägnar sig för mycket åt mysteriet. Gudstjänsten borde bli enklare och mindre liturgisk. "Kyrkans budskap skall vara så allmänt, enkelt och klart", säger han, "att även den som aldrig satt sin fot i en kyrka genast skall känna igen sig." Enligt partiets kyrkoprogram bör man av samma skäl skära ned på nattvarden: "Yttre åthävor, svårbegripliga beteenden och liturgiska spetsfundigheter medför att många människor ... upplever stort främlingskap ..."

Vad har man då diskuterat i partigruppen

"Demokratin", svarar Bergsten. Nästa biskop måste bli en kvinna. Nej, han har inga kandidater, "men det finns säkert duktiga kyrkoherdar". Och för det andra måste demokratin genomföras till fullo. Alltså verkar partigruppen för att i nästa steg göra en politiker till kyrkans överhuvud (det vill säga ordförande i kyrkans styrelse). "En tjänsteman (han menar ärkebiskopen) skall inte sitta ordförande om han inte nominerats och valts till det. Som i all annan demokrati är det förtroendevalda som skall sitta i styrelsen."

Detta tycks vara partilinjen. Kerstin Billinger, i tolv år socialdemokratisk ledamot av kyrkomötet, numera partilös ordförande i Kvinnliga prästers riksförbund, anser också att det från demokratisk synpunkt var rätt att neka biskoparna rösträtt i kyrkomötet. De folkvalda är i princip suveräna att avgöra vad kristendomen går ut på, menar hon, även om ingen präst råkar finnas i denna församling. Men liksom Bergsten tror hon inte att en sådan situation ska behöva inträffa.

Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen.

Nyårsnattens stora händelse är därför inte att Svenska kyrkan skils från staten. Det är att den politiseras ytterligare ett stycke, det vill säga sekulariseras nästan intill den gräns där man ännu kan tala om en kyrka. Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna - det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut. Såvida jag inte har missförstått alltsammans. (Det är pr-firman Rikta som hjälper kyrkan att få ut sitt budskap.)

Enligt religionshistorikern Samuel Rubenson i Lund innebär den nya kyrkoordningen den radikalaste förändringen sedan reformationen: "Om den slår igenom har man brutit en kyrkohistorisk tradition."

Jag tror att han har rätt. Den kyrka som vaknar till liv på nyårsmorgonen hör nog till de egendomligaste i religionshistorien. Det beror på två andra reformer som genomfördes samtidigt. De må förefalla triviala, men döljer i själva verket avgörande teologiska förändringar.

Man kan säga att den enastående kontinuiteten i den kristna traditionen upprätthålls av tre samband. För det första den andliga arvsföljden mellan apostlarna och deras efterträdare. Det är inte kejsare, riksdagar eller andra folkvalda, utan de som vigt sitt liv åt kyrkan som bär huvudansvaret att tolka, förklara och föra ordet vidare. Även om lekmän ofta spelat en mycket stor roll i religionshistorien är tron, när allt kommer omkring, ingenting man demokratiskt kommer överens om. Det är något man tar ställning till.

Det andra sambandet består av den vårdande ordningen mellan biskoparna och deras präster. Det tredje, slutligen, förbinder den enskilda församlingen med kyrkan i stort. Skall man tro den nya kyrkoordningens bokstav finns inte mycket kvar av dessa samband efter nyårsnatten.

Från denna stund lyder inte längre prästerna under biskoparna. De har blivit "tjänstemän" anställda av lokala, oftast politiskt tillsatta kyrkoråd. De är således arbetstagare på en marknad, inte som förr delar av en stiftsorganisation. Efter nyåret kan ingen biskop som funnit att invånarna i, säg, Vellinge eller Sjöbo skulle må bra av en kraftfull kyrkoherde - skicka dit sin bästa själasörjare. Däremot kan församlingen i Sjöbo se till att städsla en präst som inte talar deras övertygelser emot. Och så länge han eller hon inte öppet brutit mot vigningslöftena kan ingen biskop göra något åt saken. Den enda reella makt biskopen ännu besitter liknar socialstyrelsens: man kan dra tillbaka legitimationen.

Och omvänt, om församlingen vantrivs med vad prästen säger eller gör kan den se till att bli av med den besvärliga personen - som inget stöd kan söka hos sin kyrka, med mindre än att kyrkan lyckas bevisa att själva kristendomen var stötestenen. På kyrkligt språk betyder det att det pastorala ansvaret är brutet. I praktiken innebär det att trosfrågor kan komma att avgöras enligt MBL-lagen.

Målar jag fan på väggen

Kanhända. Men till kyrkoherden i Åsele går det inte längre att ringa. Kyrkorådet är litet knappordigt: "Det finns ingenting som säger att en kyrkoherde skall ha tjänstetelefon." Men på omvägar får jag veta att man i detta råd inte varit så förtjust i prästens beslut att ge skydd åt barnen Sincari. Så när uppståndelsen lagt sig började de trakassera sin präst. Först fick han klander för värmeräkningen, sedan hotade de med att sälja prästgården, slutligen stängde de av telefonen.

Hur blir det i den fria kyrkan när kyrkoherden får detta kyrkoråd som ensam arbetsgivare

Om de nu anser att han missförstått kristendomen kommer de förstås inte att säga det - ty då vore det en teologisk förebråelse och en fråga för domkapitlet. Men om de i stället förebär samarbetssvårigheter, värmeräkningar och sena ankomster blir det mycket svårt för Lulebiskopen att kunna skydda sin präst. Det vill säga sin kyrka. Det är den egentliga innebörden i den reformen.

Så länge som kyrkfolket haft inflytande över sin kyrka, det vill säga sedan medeltiden, har deras röster haft församlingen som sin bas. Det var församlingen som röstade fram den lokala styrelse som under 1900-talet började utse delegater till kyrkans riksdag, kyrkomötet. Den nya ordningen ändrar på detta. Nu är det inte församlingen utan de politiska partierna som utgör demokratins bas. Valen till kyrkomötet sker direkt och på partilistor, vilket innebär att församlingarnas egenart inte får något genomslag - det får däremot de som förfogar över fungerande politiska apparater. Och därmed kan man säga att sambandet mellan församling och kyrka är brutet.

Det måste till Svenska kyrkans heder sägas att samtliga dessa reformer drevs igenom över prästernas huvuden och mot deras ljudliga protester. I en enkät i våras underkände 94 procent av prästerna förslaget att bli "lokalanställda", och det var nästan bara partipräster hos socialdemokratin och centern som röstade för att utesluta biskoparna från kyrkomötet. Nästan som en man röstade de största partierna (s och m) för att bryta valsambandet mellan församling och kyrka, nästan lika enigt röstade de partipolitiskt oberoende emot denna reform.

När jag ser hur det blev frågar jag mig om det var detta som jag kämpat för i 30 år", säger biskop Caroline Krook. Kan hon tänka sig en situation där politikerna kör över biskoparna i trosfrågor

"Det vore ett skräckscenario, men det är teoretiskt möjligt." Hon finner Ragnar Bergstens idé att ersätta ärkebiskopen med en politiker "absurd" och hon tar avstånd från dennes sätt att omtala biskopen som "en tjänsteman". "Om biskopsstrukturen försvinner marginaliserar vi oss i förhållande till kristenheten i världen." Hon hoppas dock att "kyrkans syn på sig själv är en garanti för att en sådan situation inte skall uppstå". Ingår det i kyrkans självsyn att den regeras av politiska partier

"För 30 år sedan trodde jag att den här partipolitiseringen skulle försvinna. Jag kan känna en viss trötthet vid tanken att det ännu lär dröja. ´Kyrkopolitiskt´- vilket förskräckligt ord."

Ärkebiskopen uttrycker sig något mildare, men tycker inte heller att partipolitiken hör till framtidsmodellen." "Kyrkoordningen är som den är, den uttrycker det demokratiskt möjliga", säger K G Hammar diplomatiskt. Men, tillägger han, "kyrkans identitet kolliderar med allmändemokratins idéer". Att biskopar utestängts från kyrkomötet finner han vara "en anmärkningsvärd ordning", men antyder samtidigt att det kunde ha blivit värre. Det krävs i alla fall kvalificerad majoritet för att politiker skall köra över biskopar i trosfrågor. (Välinformerade källor upplyser att det fanns planer på att reducera biskoparnas antal i läronämnden, ett av de sista beslutande organ där de ännu utgör majoriteten: tretton biskopar och åtta politiskt valda.)

Däremot delar inte ärkebiskopen prästernas oro över att bli "tjänstemän" anställda av de lokala kyrkoråden. Konflikter, menar han, måste lösas genom samförstånd, inte genom att man åberopar en regel. "Reglerna räddar ingen. Vi skall inte ha regelstyrda människor, utan övertygelsestyrda."

I ett särskilt yttrande inför dessa reformer hade biskoparna Krook, Harlin, Jonson, Wadensjö och Fjärstedt uttryckt en radikalt avvikande uppfattning. Den nya organisationen som gör prästerna till lokalt anställda tjänstemän är inte en administrativ utan en teologisk nydaning som undergräver den episkopala ordningen - och i sista hand också tron och läran, menar man. "Kyrkohistorien visar att en obalans på denna punkt förr eller senare ... leder till kyrkosplittring."

Kyrkomötets majoritet tog ingen notis om denna varning. Och när K G Hammar tog till orda för att meddela att samtliga biskopar motsatte sig de politiserade direktvalen blev han tillrättavisad av socialdemokraten Torgny Larsson, vars svar Kyrkans tidning valde att sammanfatta med orden "håll käft". Och därefter, med röstsiffrorna 144 för och 95 emot, beslutade kyrkomötet att öka partiernas inflytande över kyrkan.

Hur tänkte de

Själv kan jag inte föreställa mig att människor som fattar sådana beslut - och väljer att förödmjuka prästerskapet - riktigt begriper vad en kyrka är. Eller så vill de något annat med den.

Vilka är de

Vi kan börja med att säga att de representerar mellan 5 och 8 procent av Svenska kyrkans medlemmar. (Med 10-procentigt valdeltagande räcker det med 5 procent för att dominera kyrkomötet.

Det är det demokratiska underlaget. Reformatörernas oftast återkommande argument var "demokrati". Vad betyder det

Enligt en undersökning från 1977, den senaste som gjordes, beskriver sig ungefär varannan av de över 60 000 kyrkopolitikerna som kristen. Övriga betecknar sig som agnostiker, deister eller ateister. Varannan deltar inte i någon av Svenska kyrkans aktiviteter - förutom att bestämma över den. Jag antar att en kvinnoförening som behövde inskärpa att "det är viktigt med kvinnor i förbundets styrelse" inte skulle tas på större allvar. Men inom Svenska kyrkan är detta normaltillståndet: "... det är viktigt med ett personsamband mellan kyrkorådet som församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen", skriver kyrkolagsutskottet.

"Jag ger inte ett skvatt för kyrkan", meddelade på 80-talet kyrkorådets ordförande i Vantör utanför Stockholm. "Jag sitter med för att bevaka vart skattepengarna tar vägen. Den lilla klick som intresserar sig för kyrkan tror att de bara därför har befogenhet att sköta ekonomin." Naturligtvis valdes inte denne man, som varit kyrkorådsordförande under 25 år, in på denna sin inställning. Han valdes in på en anonym partilista. Det gäller också för hans kollega utanför Göteborg, som vägrar att delta i gudtjänsten. "Det ingår inte i mitt uppdrag."

Ali Gheysari valdes in till Kolbäcks kyrkoråd år 1997. Först när det upptäcktes att Ali, som var troende muslim, inte tillhörde kyrkan, fick han lämna sin post. Hur blev han kyrkopolitiker

"Det var ingen som frågade mig. Socialdemokraterna behövde folk och jag ställde upp för partiet."

Det är i själva verket mycket svårt att få ihop de över 60 000 ledamöter som skall legitimera den kyrkliga demokratin. Och svårast av allt är att få ihop partilistorna. Det framgår av voteringsprotokollet att kontraktsprosten Lars Ekblad i Vintrosa var en av de två socialdemokrater som röstat för biskoparnas bestämmanderätt. Jag ringer för att få en förklaring. "Men jag är inte socialdemokrat! Jag är vice ordförande i den partipolitiskt oberoende gruppen (ppo)", protesterar Ekblad. Han vet inte hur han hamnat på s-listan, men har trots flera påstötningar inte lyckats förmå kyrkokansliet att korrigera uppgiften.

Regeringens demokratiutredare Erik Amnå beskriver partiernas intrång i kyrkan som "kolonisering". Sin bedömning av den demokratiska legitimiteten sammanfattar han i ett ord: "Fejk." Partiernas ideologiska motsättningar har inget samband med de problem kyrkan brottas med, hävdar Amnå. Han är följaktligen närmast begeistrad över det låga valdeltagandet: "Det hedrar kyrkfolket att de inte ställer upp på vad som helst."

Om man i brist på exakta data antar att ungefär varannan av kyrkans 60 000 förtroendevalda ingår i det som Amnå kallar "kolonisering", måste man tillägga att dessa conquistadorer är mycket ojämnt fördelade över riket. Kyrkans politiska karta liknar mest ett leopardskinn. I många små församlingar har den som viftar med partiboken ingen chans att bli vald - och där fungerar ofta samarbetet mellan kyrkoherde och kyrkoråd. Tord Nordblom i Ucklum behövde inte fråga sitt kyrkoråd om lov innan han bjöd in flyktingbarnen Demir till sin kyrka. "Jag visste var jag hade dem." Och mycket riktigt är det samma personer som styr kyrkan som sover över hos flyktingbarnen. Men i städerna är det ofta partival - och proportionellt fler konflikter.

En komminister i södra Stockholm brister ut i okvädingsord när hennes kyrkoråd kommer på tal. "Dessa ... dög inte till riksdagen, de dög inte i kommunen, men någonstans vill de vara med och bestämma." Dessvärre går hennes utgjutelser att underbygga empiriskt. När Yrkesinspektionen sökte efter orsaker till att mobbning tycks tre gånger vanligare inom kyrkan än på andra arbetsplatser var det två dimensioner som lyftes fram framför alla andra: de förtroendevaldas stora maktbefogenheter och deras alltför ofta "obefintliga kompetens".

I ett stort antal församlingar har det numera bildats opolitiska grupper som ofta lyckas med att erövra kyrkorådet. I Träslöv i Halland röstade en person på moderaterna, en på folkpartiet, en på socialdemokratin och 539 på grupperingarna Kyrkans väl och Framtidens kyrka.

Träslöv är inget undantag. I över 80 församlingar har landets största parti fått en (1) röst, och i lika många rönte det näst största partiet samma öde. Man förstår att kandidaten röstade på sig själv. Men vad säger det om legitimiteten att inte ens politikerns make eller maka gitte lägga sin röst på vederbörande

Det är bara var tionde av "de tillhöriga" som röstar i kyrkovalet. Naturligtvis är en så allmänt försmådd demokrati ett lätt byte för varje välorganiserad kraft. Det räcker att mobilisera 5,1 procent av de röstberättigade för att ta makten över församlingen - och, för den delen, över Svenska kyrkan och dess trossatser.

I Höör, där de nazistanstuckna Sverigedemokraterna erövrade 402 röster i kommunalvalet, hade det räckt med råge för att ta makten över kyrkan - i bokstavlig mening. I Svenska kyrkan bestämmer nämligen de folkvalda suveränt över kyrkorummets användning, undantaget de stunder det firas gudstjänst, vigsel eller dop. Och så länge det inte anses direkt "kränka kyrkorummets helgd" kan partiet hålla sina diskussionsaftnar inför altaret, liksom firman Enator gjort i Katarina kyrka. Visserligen kan kyrkoherden överklaga till domkapitlet - men det är ju kyrkorådet som anställer kyrkoherden ...

Att prästen och kyrkorådet skulle vilja hålla nazistmöten i kyrkan kan förefalla långsökt. Men sådant har hänt i andra länder. Och det är väl ändå en talande symbol att om det skulle hända här står kyrkans biskopar maktlösa. Ett enigt beslut av rådet och prästen kan inte överklagas av någon.

På papperet är det efter årsskiftet inte mycket som skiljer den "fria" Svenska kyrkans ordning från vad som gäller för en kommunal fritidsförvaltning. (Det var alltså logiskt att en av dess tidigare biskopar uppträdde på Bokmässan under rubriken "Andlig Friskis och Svettis"). Ändå återger detta gudskelov knappast kyrkans verklighet. Kyrkoordningen liknar mest en kolonialkarta, en erövrares önskebild av en betvingad kontinent. Hur har det kunnat bli på detta viset

MACIEJ ZAREMBA

maciej.zaremba@dn.se

FAKTA/Svenska kyrkans beslutsordning

+ På församlingsnivån väljs kyrkofullmäktige och/eller kyrkoråd. Kyrkorådet är arbetsgivare åt kyrkoherden och övriga anställda inom församlingen.

+ Svenska kyrkan består av tretton stift med var sin biskop som episkopal ledare. Stiftsfullmäktige väljs i direkta val och utser därefter stiftsstyrelsen där biskopen är självskriven.

+ Också kyrkomötet, svenska kyrkans högsta organ, väljs i direkta val. Den som "är anställd som biskop", som det heter, är inte valbar, men har närvaroplikt och yttranderätt.

+ Kyrkomötet består av 251 ledamöter. Man kan inte kandidera som individ, valordningen fordrar att kandidaten representerar en "nomineringsgrupp". I valet till kyrkomötet uppträder förutom riksdagspartierna också partipolitiskt oberoende, ppo. Denna grupp innehåller flest prästvigda.

+ Kyrkomötet tillsätter en kyrkostyrelse som består av ärkebiskopen och 14 förtroendevalda, som inte får vara biskopar.

+ Läronämnden består av 13 biskopar och 8 andra som väljs av kyrkomötet. Ärkebiskopen är ordförande. Jämte biskopsmötet, som saknar andra prerogativ än behörighetsprövningen och vigningen av prästkandidater, är läronämnden det enda beslutande organ där prästvigda är i majoritet.

+ Nämnden skall yttra sig i lärofrågor innan kyrkomötet fattar beslut. Vid oenighet behövs 2/3 majoritet för att gå emot nämndens yttrande..

+ Biskopar väljs genom val inom stiftet. Röstberättigade är stiftets präster och lika många särskilt framröstade lekmän.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt