Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 07:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/en-ganska-underbar-utskallning/

KULTUR

En ganska underbar ­utskällning

Få artister jobbar med samma intensitet. Men det mest anmärkningsvärda med Jason Williamson i Sleaford Mods är hans sätt att på egen hand fylla ut den nakna musiken.

Sleaford Mods

Scen: Debaser strand, Stockholm.

De är bara två man, och enkelheten är en stor del av av grejen. All musik finns redan i Andrew Fearns laptopdator, hans jobb består bara i att trycka igång varje låt. Sen står han med ena handen i byxfickan och den andra kring en ölflaska, muntert dansande.

Och även om hans enkla basriff och raka rytmer är ytterligt ­effektiva så låter det aldrig annat än utstuderat billigt, med en demoestetik som känns långt mer punk än avantgarde. Senigt och rått, helt fritt från överflödiga detaljer.

Det lämnar ett ganska kalt musikaliskt rum för vokalisten Jason Williamson att fylla ut, en uppgift som många nog skulle finna övermäktig. Men hans satsning är tveklös. Sällan möter man en mer totalfokuserad energi, eller någon som rabblar ord i lika högt tempo utan att svaja, staka sig, eller ens behöva hämta andan.

Effekten är som att stå i vägen för en helhjärtad utskällning. Orkan­styrka direkt. På tjock dialekt utgjuter sig Williamson över tillvarons elände och ironier, med vresiga slängar kring pengar, politik, medier, avundsjuka, trender och förstås massor av droger i en sorts förhöjd pubmonolog som riktar sig till alla och envar, bitvis gestaltad som en argumentation eller dialog, och tryfferad med oändliga mängder av typiskt engelska profaniteter: tit, wanker, cunt. Ja, till och med det uråldriga cor blimey.

Sen blir han då och då trevligheten själv mellan låtarna, och vill rent av uppfostra publiken när någon därifrån kastar upp samma språk mot honom. Vi behöver inte svära, det är hans uppgift! Han ­berömmer de svenska skivköparna och utför små poserande ­danser där han snarare framstår som en glad fjolla. I sina säckiga huliganbyxor och välmatade biceps.

Innan han blir ursinnigt adrenalinsprutande i nästa låt igen.

Formen är så lättbegriplig att den inte borde lämna särskilt mycket alls att fundera kring, men jag ­märker en allt större frustration över att inte kunna genrebestämma ­honom. Är han en sångare ­eller rappare? Nja, snarare både och, samtidigt. Med en andfådd ­överskruv i rösten som känns igen från John Lydon och Jello Biafra, men hela tiden så skarp att förvånansvärt mycket av texterna går fram trots tempot, larmet och dialekten.

Förvisso finns en hel brittisk tradition av pratsjungande gistna rockgubbar, med namn som Mark E Smith, Shaun Ryder, Dan Treacy. Eller varför inte Mike Skinner/The Streets. Men ingen av dem skulle klara Jason Williamsons tempo ens i en hel låt.

För en grimerappare som ­Stormzy vore det däremot mer likt ­hemmaplan.

Musiken är också i en sorts gränszon. Mellan punk, rock, electro och varför inte grime, då. Kanske kan man se den som en sorts hiphop med elgitarrer i blodådrorna, om än inte rent konkret i själva musiken. Fast några basriff är ren garage­rock.

Det mest anmärkningsvärda är dock hur Jason Williamson förmår att fylla ut och färga musiken så starkt att den framstår som rik, mångbottnad och i många stycken rent melodisk. Även när han spottar förolämpningar så hetsigt att svetten står som en aura runt ­honom.

Inklusive tre extranummer håller de på i sextiosex minuter, men det känns som en generös helkväll av den sort man lämnar mör men leende. Även om man också känner sig lite smutsig.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt