Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 11:52 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/en-kvinnas-vag/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En kvinnas väg

Att gå in i klimakteriet innebär att man måste vänja sig vid åldrandets sorg. Bland annat för att man inte uppfattas som lika tilldragande längre. Men så skulle det inte behöva vara. DN:s Åsa Beckman efterlyser fler kvinnliga förebilder som visar en mogen sexuell utstrålning.

Vintern 1995 gick jag på Götgatan och funderade på att bli gravid. Jag var trettiofyra år. Utanför Seven eleven hängde löpsedeln för ett nytt nummer av Månadsjournalen med en gruppbild på Annika Hagström, Claire Wikholm, Kim Anderzon, Lill Lindfors, prinsessan Christina, och några till. Rubriken var ”Rosa pantrarna”. Jag var inne i en period av smygande tidspanik och gick in och köpte den.

Tidningen innehöll en frejdig hyllning till 40-talisterna som nu skulle fylla 50.

”Har ni märkt att det ligger nåt i luften? Kan det vara östrogen? I alla tider har kvinnor smugit in i klimakteriet, svettats i det tysta, möjligen skällt ut de närmaste, men knappast skrikit ut sina vallningar på torget. Glöm det. Den här gången kommer det inte att ske diskret, för nu har fyrtiotalisterna gjort det igen!” skrev artikelförfattaren Ulrika Knutson.

Ja, som vanligt när 40-talistgenerationen passerar en livsfas skulle det ske med buller och bång. Här kunde man nu läsa om kvinnor som BEJAKADE klimakteriet.

”Vi skäms inte. Vi är trötta på synd och skam och Jantelag”, sa skådespelaren Kim Anderzon. ”Att bli äldre skrämmer mig inte alls, för det är ju ganska naturligt”, sa dåvarande Kommunal-basen Lillemor Arvidsson och Claire Wikholm tänkte minsann inte tillfredsställa den yngre generationens krav på att hon skulle börja hasa runt i systerskor: ”Jag har hellre flätor, en röd och en grön strumpa, och säger att här kommer Pippi Wikholm.”

Samma vinter hade Expressenjournalisten Cecilia Hagen gett ut ”Kulla-Gulla i övergångsåldern” som lanserats som en ”realitetsanpassad uppmuntringsbok” för kvinnor mellan 45 och 55. I Månadsjournalen vände hon sig till oss yngre läsare:

”Jag vill tro att vi kan bana väg för er, så att ni kan glida in i övergångsåldern på ett bananskal. Är inte det godhjärtat?”

Bananskal.

När jag skriver det här är jag 56 år. På många sätt har jag nog aldrig varit gladare och stabilare än i dag. Långa perioder bärs jag av den där jublande känslan av att ha tillgång till mig själv. Jag vet vem jag är. Jag har mindre skamkänslor för saker som jag gjort som inte blivit bra. Jag ligger inte längre och snurrar på nätterna över något ordval i en artikel som inte blev exakt. Jag vet vilka människor jag tycker om att omge mig med, och vilka som inte vill mig väl. Jag har numera ekonomi att parera olika livslägen, att ta en massage om jag behöver och äta ute när jag är för trött för att göra middag. Jag är inte längre lika prisgiven till det jag känner. Jag ser mina egna mönster snabbare och vet i vilka lägen de brukar dyka upp och hur jag i så fall ska bryta dem.

Och hon som blev till efter att jag strosade på Götgatan och längtade efter barn, är i dag över 20 år och är den bästa människa jag vet.

Men så finns allt det där andra. Det som rosa pantrarna och andra som lovsjunger klimakteriet tycks klara av att bortse ifrån.

Tiden. Som obönhörligt blir kortare.

Just när jag sitter och skriver detta får jag beskedet att en nära vän gått bort. Hon fick sin cancerdiagnos för sex veckor sedan och i förmiddags somnade hon in. Det gick fruktansvärt fort. För en månad sedan var vi på en stor fest och hon såg precis ut som vanligt, med sitt fluffiga mörka hår, sin alltid lika vackra hy och sina salta och skarpa repliker.

Det går inte längre att bortse ifrån att kroppen åldras.

Under många år märker man det knappt. Man ser att huden på händerna blir lite torrare och de grå stråna i håret blir lite fler. Sedan kommer klimakterieåren och åldrandet går plötsligt mycket fortare. Den där konstiga omfördelningen som sker i kroppen; midjan försvinner, stjärten sjunker, knäna blir rynkigare och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag fått en helt ny ögonform.

De flesta dagar noterar jag det inte eftersom jag snarare ser hur jag har sett ut, mitt ansikte blir inte riktigt fixerat. Men vissa ögonblick ser jag. Och förstår: jag kommer aldrig att få den släta huden tillbaka.

Nu blir jag äldre på riktigt.

Jag märker att jag i det tysta samlar information om hur andra hanterar de här åren. En guldgruva är den engelska författaren Marina Benjamins essäistiska bok ”Mellantid: om att fylla 50”. Vi kan försöka att undvika att tänka på klimakteriet, menar hon, men vårt inre vet mer. ”Vi bär åldern i våra kroppar. Våra kroppar registrerar i sin tur de mest subtila av åldersrelaterade förändringar: en omärklig försämring av syn eller hörsel, en knappt märkbar minskning i antalet nervceller eller deras signalstyrka, en viss tilltagande trötthet, en mycket gradvis inbromsning”.

Marina Benjamin hävdar att dessa små förändringar omkalibrerar vårt sätt att se och uppleva världen. Ja, hela vårt sätt att tänka.

Själv har hon kastats in i klimakteriet några år för tidigt genom att hon som 46-åring tvingats operera bort äggstockarna. Under sin konvalescens ligger hon hemma i sitt sovrum och plöjer alla böcker om menopausen hon kan komma över för att lära sig mer om den fas hon just trätt in i. Den är sannerligen inget för veklingar. Kvinnan tvingas in, skriver hon, ”in i en helt ny psykisk terräng när hon hamnar i klimakteriet, ofta med en känsla av alienation. Det är en kuslig plats, minerad med utomkroppsliga upplevelser och avslöjande ögonblick som blottar besvärliga insikter.”

Marina Benjamin står inte ut med de käcka tillrop som stiger ur klimakterielitteraturen. Den olidliga munterheten. Oviljan att erkänna smärta, tvivel, ånger, skuld. Alla dessa 50-plussare som kallar sig ”skördekvinnor” och skriver handböcker med titlar som ”Fifty & fabulous”.

Benjamin har helt rätt i att det på många sätt är en ny och stundtals kuslig psykisk terräng. Själv blir jag allt mer övertygad om att det faktiskt inte går att åldras med någon sorts psykologisk stabilitet om man inte lär sig hantera den. Man måste kännas vid sorgen. Man måste möta förlusterna. Man måste erkänna och härbärgera smärtan som präglar den här livsfasen.

Och där ingår kroppen. Kroppen som åldras och löper större risk att drabbas av sjukdomar. Men också kroppen som det förlorade objektet – som är betydligt mer känsligt att prata om. Denna kvinnliga kropp som under ett helt liv haft en speciell uppgift intill alla andra uppgifter: att vara sedd. Att vara attraherande och tilldragande. Detta som vår kultur genom århundraden lärt oss att sträva efter, ombesörja och upprätthålla. Kvinnor som objekt på fresker och målningar, på fotografier, filmdukar, i tidningar, magasin och reklam.

Många kvinnor över femtio vittnar om hur de känner sig friare och mer till freds för att de slipper den här ständiga blicken på sig själv. Att de mer ostört kan koncentrera sig på andra saker: tänka, vara, finnas till. Jag håller helt med. Men vad gör man av den rest i en som också sörjer det? Som känner att den fasen obönhörligen är över? Det i en själv som också njutit av vara ett objekt (som ju ofta innebär att man blir subjekt). Som har gillat att komma in i ett rum och bli sedd och åtrådd och uppmärksammad, som de flesta kvinnor under någon eller långa perioder i sitt liv varit med om.

Jag själv i den där svarta klänningen som mamma sydde till min första mer glamorösa nyårsfest, när en kille i vit smooking slöt upp vid min sida hela kvällen och jag tänkte “va? kan jag vara en sådan här kvinna?” Eller, senare, när jag blivit trygg i den synen på mig själv, den där figurnära klänningen med djup urringning? Eller den med öppen rygg och flikar över handryggen?

Jag har tyckt om mig i de situationerna. Just för att jag alltid känt att jag erövrade kvinnligheten – i tonåren var jag tjejen som killar gärna pratade med, men aldrig förälskade sig i – blev jag med åren så förundrad och glad över den.

Vad gör man av ilningarna av melankoli över att detta är över?

Det är svårare. Det hade möjligen varit en sak om den sexuella statussänkningen drabbade män och kvinnor lika. Man skulle ju kunna tro att det var nu, i 50–60-årsåldern, som vi alla hade förutsättningar att bli riktigt jämställda. Men snopet nog är det tvärtom. Mäns status har den förunderliga förmågan att liksom överflygla deras ålder. Det gäller främst män med makt och status, som har framträdande positioner i offentligheten, om det så handlar om kultur-, politik- eller finansvärlden, men även män utan makt.

Innan jag själv kom i övergångsåldern trodde jag att det var en myt att äldre män lämnade sina kvinnor för yngre. Att det var någon skabbig föreställning som levde vidare i filmer och böcker men egentligen inte hade så mycket med verkligheten att göra. Nu inser jag att det är en realitet. Jag är omgiven av väninnor vars män börjar ta långa kaffepauser med elever och inleder mejlväxlingar med yngre kollegor, som blir påkomna med otroheter efter affärsresor, bokmässor och konferenser – eller, vilket är det mest märkliga, kräver att få leva ut en passion en sista gång medan familjen ska acceptera att stå på vänt.

Faktum är att jag införlivat det här relationsmönstret så pass mycket att jag, när jag ser jämngamla par, ibland kommer på mig med att tänka: ”Men varför släpar han runt på henne?!!”

Att skillnaden mellan synen på äldre kvinnor och på äldre män är så pass stor är faktiskt en gåta. Strikt objektivt är det svårt att hävda att kvinnor skulle åldras på ett mer ofördelaktigt sätt. Rynkorna och fårorna är identiska, hudens tunnhet likadan, de grå tonerna desamma. Lite hängiga bröst är väl helt jämförbart med lite hängigare pung?

Det handlar om biologi, skulle vissa säga. Kvinnors reproduktionsförmåga försvinner och mäns fortsätter. Så förklaringen är ju enkel: naturen.

Men ett svar är också kulturen. Kultur skapas ur människors fantasier – men kultur skapar också fantasier och känslor. Den påverkar och förändrar ständigt vad vi uppfattar som magnetiskt och tilldragande. Ibland säger den att det är sexigt med kurvor, ibland inte. Ibland är det eggande med naturlighet, ibland inte alls.

Och kulturen visar få äldre och attraktiva kvinnor. De kan möjligen vara ”paranta” och ”eleganta”, men laddas sällan med sexuell utstrålning i filmer, böcker och medier. Meryl Streep är stilig, men framställs hon som erotiskt tilldragande? Susan Sarandon? Geena Davis? Helen Mirren? Diane Keaton? Jämför med manliga motsvarigheter som säg George Clooney, Liam Neeson, Denzel Washington. De gestaltas som några vi fortfarande ska vilja ligga med.

Detta gör att det finns få kvinnliga förebilder att inspireras av, att studera och slå följe med. Som visar hur en mognare sexuell utstrålning skulle kunna se ut. I takt med att fler äldre kvinnor blivit synliga i offentligheten tycks tvärtom kraven på att man ska se yngre ut bara öka. Vi ser en fullständig explosion av serum, aha-syror, och essenser, för att inte tala om operationer, implantat och IPL-behandlingar.

Vår tid står helt enkelt inte ut med en äldre kvinnas utseende.

Så det är inte förvånande att den här klimakterieterrängen, som Marina Benjamin skrev i ”Mellantid”, vissa dagar kan upplevas som kuslig, utan tydliga och välanvända vägar.

Hur ska man då gå i land med sitt eget åldrande? För ett par år sedan skrev jag en krönika i DN som jag visste skulle bli bättre om jag nämnde att jag skaffat hörapparat. Jag brukar inte ha något emot att skriva om generande eller mindre smickrande sidor av mig själv, men nu blev jag tveksam. Skulle jag verkligen ta upp det där med hörapparaten? Skulle nu alla i min omgivning och läsarna definiera mig som oåterkalleligt äldre?

Jag valde att skriva om det – och jag kände mig så nöjd efteråt. Jag fick någon sorts aning om hur det här åldrandet förstås ska göras! Man ska inte medverka till osynligheten. Man ska prata och skriva och diskutera. De här klimakterieåren har rätt att vara precis lika viktiga och intressanta och betydelsebärande som andra faser i livet, som barndomen eller tonåren eller föräldratiden. Så numera gör jag tvärtom. I texter, i privata och professionella sammanhang, nämner jag gärna och ofta hur gammal jag är, jag babblar glatt på om min hörapparat. Jag fyller obekymrat krönikor och andra texter med erfarenheter och tankar som jag har just på den här platsen i livet.

Det är mitt sätt att härbärgera åldrandet.

Nej, något bananskal lär det aldrig bli. Men kanske kan det göra klimakteriet lite lättare för dem som kommer efter.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt