Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En liten nonsenshistoria som tar varat på allvar

”Gräs” blandar dockor, dans och nycirkus light. Det är en ovanligt lyckad gräslighet, tycker Pia Huss som önskar se mer av koreo­grafen Claire Parsons på Marionetteatern.

”Gräs”

Koreografi & iscensättning: Claire Parsons

Scenografi: Anna Nyberg. Kostym: Bitte Palm. Musik: Mikael Svanevik. Mask: Gunilla Pettersson. Ljus: Olof Carlsson. Dockor: Kay Tinbäck Du Reés. Dockinstruktion: Helena Nilsson. Med: Magnus Erenius, Emelie ­Garmén, Viktor Gyllenberg. Scen: Stockholms stadsteater/Marionetteatern. För folk mellan 4 och 100 år. Speltid ca 40 min.

”Grönt! Gott, friskt, skönt vått!” diktade Gustaf Fröding i ”Mattoidens sånger”. Och nog skulle ­skalden ha trivts i denna Claire Parsons nya ljuvlighet av gräs­mattehumor. Kanske hade han lutat sig mot scenografins stora ludet gräsbevuxna sax och förnöjt tvinnat sitt skägg inför allt detta för sinnet lugnande.

Här finns ”friskt, grönt, skönt” att känna och sitta på. Scenografen Anna Nyberg har genomfört en stor teatral gerillaodling av vårgröna ryamattor där till och med den lilla bilen har skal av gräsmatta i stället för plåt. Och så, ur detta, sticker det röda upp. Dansaren Emelie Garmén och nycirkusartisten Viktor Gyllenberg, sätter fart på helheten likt två pigga chilifrukter i pepprigt orange peruker och med ett kroppsspråk vilket får mig att associera till Lennart Hellsings vitaminiserat småfräcka grönsaker.

I uppnäst förvåning stegar, voltar, dansar och jonglerar de sig fram i den gröna världen, två upptäcktsresande i klorofyll. Kanske är de lilliputtar i människovärlden, eller människor på besök hos den jätte som kan tänkas ha användning för scenografins gigantiska och mystiska lösfot. Storleksförhållandena växlar, gäckar och intresserar. Emelie Garmén och Viktor Gyllenberg framstår mer som sagovarelser än personer, lite lurigt androgyna och oförutsägbara likt Shakespeares Puck. 

I ständig interaktion, men aningen i bakgrunden, håller sig dockspelaren Magnus Erenius där han, som i en dockspelets metateater, för den rödtoppade lilla dockan som starkt påminner om… ja, ni förstår. Kanske är han överträdgårdsmästaren själv som med milt överseende välkomnar sina två pilsnabba besökare?

”Gräs” är koreografen Claire Parsons första samarbete med Marionetteatern, må det bli fler för denna förening av dockor, dans och ny­cirkus light känns som en frisk ­vårfläkt så höst det är. Parsons har en ovanlig förmåga att förmedla mycket ur vad som på ytan syns som en liten nonsenshistoria. Det var också grundkänslan i Parsons tidigare produktion ”Marmelad”. Okonstlat ges åskådaren känslan av att för en stund omslutas av ett varats oändliga lätthet. ”Gräs” är inget annat än en lycklig gräslighet för var och en.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.