Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

En mäktig ström av sorg, raseri och smärta

I den andra delen av Elena Ferrantes Neapelsvit finns plötsligt en psykologisk rondör runt personerna, språket är mättat och varje scen fyller ut sin potential. Åsa Beckman tappar nästan andan av en rik och smärtsam roman.

Elenea Ferrante

”Hennes nya namn”

Övers. Johanna Hedenberg

Norstedts

När jag är på sidan 125 i ”Hennes nya namn” kommer avslöjandet: det är Anita Raja som döljer sig bakom den världsberömda pseudonymen Elena Ferrante. Själv förstår jag inte riktigt de upprörda reaktionerna. Att det 2016 skulle gå att hålla en pseudonym hemlig är närapå naivt. Det är för enkelt att göra digitala stilanalyser, hacka sig in på förlagsservrar eller följa ekonomiska transaktioner.

Men reaktionerna visar hur oerhört intensivt den här sviten gripit in i de ofta kvinnliga – läsarnas liv. Sveket är inte bara mot henne, utan mot det universum hon skapat i varje läsare.

I dess mitt ligger den fattiga arbetarförorten i Neapel. Här växer Elena och Lila upp åren efter andra världskriget. De är två läsbegåvade flickor som på allvar finner varandra när de kastar ner varandras dockor i ett schakt. Då kan deras gemensamma historia starta och i ”Min fantastiska väninna” följer man dem in i tonåren.

Det är Elena som är svitens berättare. Hon är en ganska återhållen och försiktig person. Lila är stolt, ­ilsken och ombytlig. Hon har en sorts vilande explosiv fantasi.

Själv drabbades jag aldrig riktigt av den omtalade Ferrante-febern i öppningsboken. Det var en lycka att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen, som ofta är minst lika formande som kärleksrelationer till män. Men Elena, Lila och alla de andra personerna i de napolitanska gränderna var skralt gestaltade och språket saknade lyster.

Men nu. Vilken skillnad. De första sidorna i ”Hennes nya namn” är så massiva att jag nästan tappar andan. Vi befinner oss på det bröllop som avslutade första delen: den nu 16-åriga Lila gifter sig med Stefano, charkuterihandlaren med goda kontakter med maffian. För Elena är kvällen ödesmättad. Men sorg i hjärtat ser hon hur Lila ombytt till ljusblå dräkt med liten mörkblå hatt kliver in i sin mans sportbil och åker mot Amalfikusten.

Vad hon inte vet är att Lila redan på bröllopsnatten blir slagen. Han fullbordar misshandeln genom att våldta henne.

Det är närapå svårt att förstå att denna andra del är skriven av samma författare. Plötsligt finns en psykologisk rondör runt personerna, språket är mättat och varje scen fyller ut sin potential. Det forcerade tempot är borta och berättelsen flyter fram som en mäktig ström.

Skickligt skildrar Ferrante hur trycket vrids upp mot Elena och Lila i sena tonåren. De är inte längre små flickor som kan leka relativt fritt och obekymrat i gränderna. Nu har deras kroppar blivit kvinnokroppar och då måste de kontrolleras. De ska bli troféer som ska väcka andra mäns avundsjuka, ja, precis lagom mycket, och deras livmoder ska säkra släktens framtid.

I deras tonårsförhållanden är det paradoxalt nog de unga männen som älskar mest, ofta hjälplöst, men det gör inte deras kontroll­behov mindre.

Elena fortsätter att studera vilket gör henne alltmer omöjlig hos kvarterets män. Men så blir hon bjuden på fest hos sin lärarinna där det finns bokhyllor och människor som röker och diskuterar på balkonger. Och där finns Nino, son till en poet, som är en manstyp hon aldrig tidigare riktigt mött. I hans blick får hon ett nytt värde.

Det längsta partiet av romanen utgörs av Lilas och Elenas sommarvistelse på ön Ischia i Neapelbukten (Lilas missnöjda släkt tror att hon äntligen ska bli gravid om hon bara får vila och bada). Det visar sig att Nino är där och det triangeldrama som drar i gång innehåller den ena dramatiska vändningen efter den andra. Man läser i smärta.

Motorn i sviten fortsätter att vara Elenas och Lilas vänskap. Ferrante skildrar deras snabba glidningar mellan närhet, lojalitet, avundsjuka, agg – och hur den hatkärleken präglar deras livsval. I den här romanen är det extra intressant att se hur hon lyfter fram väninnor som vittnen. När Elena sårat frågar varför den blåslagna Lila efter bröllopsnatten träffat andra men inte henne svarar hon att det är just Elena hon inte vågat visa sig för.

Vittnen behöver man ofta i perioder lämna. De vet för mycket, de ser när man sviker sig själv. Det är närhetens pris.

Det är nästan omöjligt att sammanfatta alla tematiska linjer som löper genom den här rika romanen. Det handlar om kroppar, klasser, bildning, makt och vanmakt. Men den otroligt starka drivkraft som både Elena och Lila har handlar om att få vara fri och ointecknad. Att få gå sin egen väg. Att inte behöva hörsamma och böja sig för alla krav på vem man ska vara och hur man ska leva. Om de så ställs av föräldrar, män, kyrkan, maffian.

”Jag hoppades att jag en dag skulle vakna utan längtan”, säger Elena när hon bara vill få vila från sin egen oroliga hunger. Hon och Lila utvecklar olika strategier, men deras längtan var ursprungligen densamma. Jag tror att det egentligen var den elden som de kände igen hos varandra när de möttes över dockorna.

Och det är den frihetslängtan som läsare av Neapelsviten känner igen. Man får kontakt med sina egna drömmar men också allt det som gjorde att de kanske inte blev av. Att Ferrante själv vet mycket om det är uppenbart. I denna bok nummer två finns en mörk kärna av sorg och raseri.

Så om nu Elena Ferrante ­verkligen har avslöjats har magin möjligen försvunnit runt hennes persona. Men inget kommer att kunna utrota magin ur själva böckerna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.