Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En mesig vettvillings eskapader. Christer Hermansson håller upp en narrspegel

EN ANTIHJÄLTE är någon vi sympatiserar med därför att han inte uppfyller de ideal vi förespråkar. Det bereder en skamlig lättnad att följa en sådan typ i spåren. Christer Hermansson ger oss ett praktexemplar i Cilliman. Efter två böcker, som väckt en mera dämpad munterhet med sina avsiktligt poänglösa historier, får han in en fullträff med denna gestalt.

Cilliman (silly man

är en svikare och översittare, en bluff, en mes, en som fastnat i dåliga vanor: underpresterande, lönnfet, med hopplösa vänner. Han är en styggelse för varje samhälle med höga krav på kroppslig och mental hygien. Han är den första litterära figur på länge som får mig att tänka på sabotörerna i Erik Beckmans "Kyss er!", de som insisterade på sin rätt att hålla låg klass.

I den mån Cilliman har en litterär stamtavla skulle jag dock gissa på Monsieur Plume hos Henri Michaux som den troligaste anfadern. Men skall man vara uppriktig går det knappast att diskutera Cilliman som en person. Han antar de mest skiftande skepnader. Som 11-åring är han en framstående samlare av rullgardiner. I tonåren för han intellektuella samtal som leder till - just det, ingenting. Han är senare en bibliotekarie som tänker känsligt om människans belägenhet i en värld full av våld och orättvisor, där tipset dessutom måste lämnas in senast torsdag. Under en av sina resor faller han offer för en fransk stjärnkock och blir fyllning i en gratäng stor nog att mätta fyrtio personer.

Efter en hastig återuppståndelse får han ett år som rubrikernas man. Han frias av hovrätten från en uppenbar våldtäkt. Han grips i Ryssland efter att ha stulit uran från ett kärnkraftverk. Hans popularitet som statsministerkandidat åker upp och ner i opinionsmätningarna. Han är enligt sin författare "en av de mest inskränkta människor som någonsin existerat i historien".

Naturligtvis är Cilliman en narrspegel. Med små medel lockar Hermansson fram det vansinne som lurar i det offentliga språkets affektfria saklighet. Kapitlet "Cilliman tror på en lösning" kunde sånär ha beskrivit nästa steg på Den enda vägen:

Cirka 10 000 anställda inom sjukvården i Stockholm kommer att bli övertaliga de närmaste två åren. Det visar beräkningar som landstinget har gjort. Övertaligheten är en effekt av den besparing på 938 miljoner kronor som landstinget beslutat om.

"Det blir betydligt färre än 10 000. Kanske kommer det att röra sig om maximalt 9 000 anställda som får gå. Men vi hoppas kunna lösa en stor del av övertaligheten med pensionsavgångar, omplaceringar och avrättningar", säger Cilliman, personal- och framtidsoptimistchef.

Den mest hårresande känslan av vanvett infinner sig emellertid när Hermansson låter Cilliman bli en vanlig småbarnsfar en helt vanlig natt när frun är borta på affärsresa och nappflaskorna på något mystiskt sätt är försvunna. Det är den nya pappaprosan, smutsigare än dirty realism och mera gastkramande än Kafka.

Christer Hermansson bevarar en droppe av ett oförnuft man nästan trodde uttorkat i den svenska litteraturen. De flesta absurdister spelar på vår lust att återfalla i barndomens magiska tänkande. Hermanssons texter förför genom att vara det perfekta uttrycket för en triumferande missanpassning som någon inom oss aldrig slutat drömma om.

Cilliman är levande därför att han är så fel, oavsett från vilken vinkel man betraktar honom. Han är ofullkomlighetens solkiga ängel, den vi åkallar varje gång vi skrattar åt oss själva.

HORACE ENGDAHL

+++

EN NY BOK

Christer Hermansson

Cilliman

Symposion