Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 01:22 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/en-ny-bok-ingen-djarv-utmaning-mot-asiktspolisen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En ny bok: Ingen djärv utmaning mot åsiktspolisen

Politisk korrekthet på svenska

Red. Pierre Kullbom och Per Landin

Symposion

Politisk korrekthet

Nej tack! Ett märke med symbolspråk à la parkering förbjuden utgör del av omslagsbilden på Pierre Kullboms och Per Landins uppsatssamling Politisk korrekthet på svenska. De politiskt felaktiga säger nej tack till multikultur, antifascism, feminism och vänsterism. Samlingsbegrepp för medialt dominerande åsiktsbildningar i det sena 90-talets Sverige enligt ett antal skribenter som vittnar om utanförskap i nivelleringens, konformismens och tankeförbudens Ruskaby.

Man kan naturligtvis förvåna sig över Sverigebilden i denna antologi. Ifrågasätta dess korrekthet. Snarare än en beskrivning av sakernas tillstånd ter sig volymen som en projektion av hotbilder och förmenta faror. Den generalisering av ett tillstånd som boken vill vara förmår bidragen inte åstadkomma. Därtill är flera av dem alltför privata och pratigt triviala. Som Marianne Ahrnes och Rigmor Robèrts till exempel. Ahrne talar med beundran om sig själv som en evig outsider och Robert ägnar bokens längsta text åt att på alla sätt och vis få sagt att fortplantningsfunktionen är central för kvinnors identitet.

Nätverket har ibland karaktär av de bittras akademi men lider brist på skribenter som förmår göra sin vrede helig eller sina åsikter förgripliga. Bara undantagsvis känner man att där skrivs av kompromisslöst tvång. Som i Anita Ankarcronas bidrag med dess oförsonliga attack mot den maktfixerade samhällssynen hos statsfeminister och mediemakthavare i en "joint venture" lika narraktig som konjunkturburen. DN:s kultursida får klä skott, liksom Mona Sahlin och Ankarcronas kollega vid litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholm, Ebba Witt-Brattström. Det är en utmärkt kultursidesartikel om än hårt stajlad riktning SvD.

Per Landin själv arbetar i samma genre, berättar också han om polemiker han varit inblandad i och talar om klimatet som råder. Men mera defensivt och litet självömkande. Jag har med stort intresse läst Landins essäistik om tysk litteratur genom åren men jag kan inte se att hans radikalkonservativa åtbörder är något annat och mer än politisk gestik av ganska nattståndet slag. När han varnar för att brännmärkning av högerradikalismen leder till en farlig stigmatisering av dem man säger sig vilja bekämpa erinrar jag mig att Fredrik Böök en gång i tiden resonerade just så. Också han var att föredra som litterär resonör.

Mer principiellt skriver Svante Nycander om moralisk panik och fallet Matti i Umeå. Klokt och diskutabelt som sig bör i en så knivig fråga, där yttrande- och tankefrihet kan innebära hets mot folkgrupp. Men inte kan man väl påstå att Nycanders ställningstagande skulle vara en djärv utmaning mot landets åsiktspoliser

Det åtal som Nycander säger nej till säger åtminstone hälften av alla debattörer i ämnet också nej till.

Det är ett av de inkorrektas problem i den här antologin. De är i alltför gott sällskap för att te sig riktigt utmanande. Alla utom Synod-Sandahl och Hedi Bel Habib. Den senare står för antologins intellektuellt sett svagaste inlägg. Än en gång kopplar han tidig kriminalitet till offentlig barnomsorg i en artikel så fylld av pseudovetenskapliga övertalningsförsök att texten borde kunna användas i seminarieövningar typ Finn fem fel.

Det inlägget säger förvisso nej tack till korrekthet, politisk såväl som intellektuell. Men det var väl något mer och större som redaktörerna hade tänkt sig säga ja till.

Riktigt vad blir oklart. Också om där finns tänkvärd kritik mot trendkänsliga positioneringar i både medievärld och forskarsamhälle i uppsatserna av Pierre Kullbom, Svante Nordin och Anders Piltz. Deras värdeobjektivism, positivism och religiösa dogmatik vittnar om den vantrivsel i kulturen som är en produktiv förutsättning för intellektuell verksamhet. Men någon risk för att deras stämmor inte skall kunna göra sig hörda föreligger som bekant inte. Därtill är de alltför korrekta.

Tomas Forser

Litteraturvetare och kritiker

i Expressen

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt