Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:39 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/en-poesins-outtrottliga-naturguide/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En poesins outtröttliga naturguide

Mary Oliver är en av USA:s mest lästa poeter, men i Sverige är hon märkligt okänd. Anita Goldman förälskar sig i en författare med blick för både växter, gräshoppor och fåglar, som öppnar dörrarna till ett liv i samklang med naturen.

Låt mig fråga dig detta; Tror du också att det finns någon fantastisk orsak till skönhetens existens? Och om du inte har förtrollats av detta äventyr – ditt liv – vad krävs för att du ändå skulle?”

Det händer någon gång emellanåt – mer sällan än ofta – att jag faller platt och blir omedelbart förälskad i en röst som har ett alldeles eget sätt att se på världen, ett tonfall och tilltal som går rakt in i mig, bortom mina försvar och förväntningar. Det händer då att jag tittar upp från bokens sidor och ler förvånat, för jag har fått syn på världen på ett annat sätt, jag förstår något mer och nytt och vitalt om vem jag är som människa i detta jordiska sammanhang jag nu befinner mig i. Och jag förstår framför allt vad som är viktigt, centralt, absolut nödvändigt. Min bekantskap med den amerikanska poeten Mary Oliver är ny, men jag är omtumlad och tacksam över att ha erbjudits möjligheten att se världen genom hennes ögon. Nu är min reaktion i sig inte så unik eftersom Mary Oliver är den kanske mest lästa och älskade av alla nu levande amerikanska poeter. Hon är något så ovanligt som en bästsäljande poet och rader från hennes dikter finns kopierade på Pinterest och Instagram, på kylskåpsmagneter och märken att sätta på rockslaget. Som raden jag ovan försökte översätta; ”And, if you have not been enchanted by this adventure – your life – what would do for you?” Kanske ännu mer spridd är slutstrofen i hennes dikt ”The summer day”: ”Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?”

Jag har – sedan jag förälskade mig i Olivers lyrik för ett år sedan – inte funnit en enda av hennes dikter, inte ens de som fått ikonisk status i USA, översatta till svenska. Det är anmärkningsvärt att hon är så okänd i Sverige. Mig veterligen var första gången hon presenterades i ett offentligt sammanhang när jag och skådespelerskan Marika Lagercrantz i våras introducerade henne på konferensen Climate existence som anordnas vartannat år på Sigtunastiftelsen i samarbete med Cemus (Centre for environment and development studies), det studentledda multidisciplinära akademiska centret med Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet som huvudmän. 

Även om Mary Oliver inte skriver renodlad klimatpoesi, så var detta ett minst sagt passande sammanhang för Olivers lyrik. På Climate existence talades det mindre om klimathotet som sådant – siffror, fakta, utsikter – om detta var de unga, inlästa, superskarpa deltagarna redan överens. I stället låg fokus på vilka existentiella, psykologiska, aktivistiska och konstnärliga förhållningssätt som växer fram och som behövs i klimathotets skugga. Jag lärde mig att man i stället för att säga ”det kommer att gå åt helvete” kan formulera saken som att vi närmar oss ”slutet på världen som vi känner den”. Det öppnar upp för ett samtal om slutet på ett civilisatoriskt paradigm och nödvändigheten att kommunicera på ett annat vis, med andra ord, ett annat medvetande, en annan blick.

Den blicken behöver nödvändigtvis inte vara ”ny”, utan bygga på den natursyn som generationer av poeter och filosofer begåvat världen med. Oliver är mer än medveten om sina amerikanska föregångare – som Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman – om vilka hon skrivit essäer. Whitman kallar hon ”brodern jag aldrig hade”. Hon pekar särskilt ut ”Den metafysiska nyfikenheten! Den orakelmässiga ömhet med vilken han såg på världen – dess grovhet, dess skillnader, stjärnorna, spindeln – inget var utanför hans intressesfär”. Så skriver hon i essän ”My friend Walt Whitman” i sin senaste bok, prosasamlingen ”Upstream” från 2016. 

Så precis skulle man kunna beskriva Olivers egen rika lyriska produktion som har forsat fram med en diktsamling eller prosabok nästan vartannat år sedan debuten 1963, då hon var 28 år. Det var med sin femte diktsamling, ”American primitive” (1984) som hon blev nationellt känd, sedan den belönats med Pulitzerpriset. Men hon har även sedan dess levt ett tillbakadraget liv, under fyrtio år i den lilla kuststaden Princetown i Massachusetts med sin partner Molly Malone Cook. Efter Cooks bortgång flyttade Oliver till Florida. Dikterna är fyllda av bilder från hennes promenader i skogen eller vid havet invid hemmet. Hon har kallats en outtröttlig guide till naturen, framför allt till dess mindre kända sidor.

Precis som Whitman sjunger Oliver naturens lov, men inte på ett sentimentalt sätt, grymheten, nödvändigheten finns alltid där; ”Do you adore the green grass with its terror beneath?” Hon kan skriva om havet och om björnen och svanen, men lika gärna och oftare om de växter och djur som är så små eller ödmjuka att de knappast anses passa för storvulen naturdyrkan:

Who made the world?

Who made the swan, and the black bear?

Who made the grasshopper?

This grasshopper, I mean –

the one who flung herself out of the grass,

the one who is eating sugar out of my hand,

who is moving her jaws back and forth instead of

up and down –

who is gazing around with her enormous and

complicated eyes.

Now she lifts her pale forearms and thoroughly

washes her face.

Now she snaps her wings open, and floats away.

I don’t know exactly what prayer is.

I do know how to pay attention, how to fall down

into the grass, how to kneel down in the grass,

how to be idle and blessed, how to stroll through

the fields,

which is what I have been doing all day.

Tell me, what else should I have done?

Doesn’t everything die at last, and too soon?

Tell me, what is it you plan to do

with your one wild and precious life?

I denna dikt, ”The summer day” från 1990, återfinns de huvudsakliga ingredienserna i Olivers diktning. Här nämns såväl svanen som den svarta björnen, men poeten fastnar för den ödmjuka förbisedda gräshoppan och inte som idé, utan just den här gräshoppan som Oliver genom att ge den sin uppmärksamhet står i förhållande till: ”Pay attention, be astonished, tell about it” uppmanar Oliver ständigt läsaren. Och detta underverk, gräshoppan, får Oliver att vilja falla på knä i bön eller snarare kanske det är så att uppmärksamheten för henne är en dörr till ett annorlunda, mer deltagande och hängivet sätt att se världen eller kanske ännu mer precist att gå in i den, samtala med den. Det är i det lika enkla och ödmjuka gräset som Oliver knäböjer eller kastar sig in (Whitmans mest kända verk heter ”Leaves of grass”) , det är här ”uppmärksamheten blir en början till tillbedjan” eller som hon skriver i en annan dikt: ”To pay attention, this is our endless and proper work.” För Oliver ”är dörren till skogen dörren till templet”.

Med Oliver som guide får jag som läsare möjlighet att också bli uppmärksam, hennes lyrik öppnar för en intimitet med och förundran inför världen, poeten lockar mig med in i världen, kräver av mig att också jag skall bli uppmärksam, levande, delaktig. I dikten ”Invitation” bjuder hon in läsaren att förundras över den lilla steglitsen och igen kastar hon sig från ett närgånget porträtt av fågeln över till läsaren med den stora existentiella frågan, den om vi har tid att se på fågeln och vad det betyder om vi inte har det. Betänk, varnar hon, bara ”detta att leva i denna trasiga värld är en allvarlig sak”;

It could mean something

It could mean everything.

It could mean what Rilke meant, when he wrote

You must change your life.

Den andliga grundsynen blir alltmer uttalad hos poeten, det märks i den stora samlingsvolymen ”Devotions” från 2017 där hon själv gjort urvalet och börjar med de senaste årens dikter. I dikten ”Praying” från 2006 skriver hon:

It doesn’t have to be

the blue iris, it could be

weeds in a vacant lot, or a few

small stones; just

pay attention, then patch

a few words together and don’t try

to make them elaborate, this isn’t

a contest but the doorway

into thanks, and a silence in which

another voice may speak

I ”Upstream” berättar hon i öppningsessän ”Staying alive” om hur hon flydde det dysfunktionella föräldrarhemmet, skolkade från skolan och tog med sig sina poesiböcker till skogen. Där lärde hon sig andra läxor: ”att stå upp för det som inte är som vi, för skönheten och världens mysterium, ute bland fälten eller djupt inne i en bok kan återupprätta även det mest sårade hjärta… redignify the worst stung heart.”

Häri ligger, tror jag, Mary Olivers aktualitet och popularitet. Hon öppnar dörren till möjligheten att leva värdiga liv, i samklang med hela vår omgivning, med all den respekt och vördnad den förtjänar. I ”Upstream” skriver hon: ”Jag tänker att det finns tusentals oförstörbara band mellan oss och allt annat och att vår värdighet och våra utsikter är en och desamma. Den mest fjärran stjärna och leran på våra fötter är familj, det finns ingen anständighet eller förnuft i att ha respekt för en sak eller ett fåtal och sedan avsluta listan. Tallen, leoparden, Platte River och vi själva – vi är hotade tillsammans eller på väg till en hållbar värld tillsammans. Vi är varandras öde.”

Hos den 83-åriga Mary Oliver finner vi det språk och det förhållningsätt som gör det möjligt att närma oss slutet på världen som vi känner den, utan att allt går åt helvete. Och det möjliga har nu blivit alldeles nödvändigt.

”Devotions. The selected poems of Mary Oliver” Mary Oliver, Penguin Press, (2017)

”Upstream. Selected essays”

Mary Oliver, Penguin Press (2016)

”Long life. Essays and other writings”

Mary Oliver, Da Capo Press (2004)

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt