Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En sån karl. Skicklig och gripande förnyelse av Simsonmyten

Bibelns Simson är en både outgrundlig och övertydlig gestalt. Barnet som enligt den gammaltestamentliga historien i Domar­boken kom som en gudagåva till det barnlösa paret, utvalt av Gud från sin födelse till sin död, som hans överrumplade mor uttrycker det efter att ha mött Herrens ängel – och alltså genast införlivar döden i ­berättelsen.

Den välsignade Simson måste leva avskild som Guds redskap i det israeliska folkets kamp mot de förtryckande filistéerna. Avvikare också i utseendet eftersom hans hår, tecknet på hans styrka, inte får klippas. Han blir förälskad i Delila, som förråder honom för fienden som sticker ut hans ögon och klipper av hans hår. Blind i Gaza sätts han i slavarbete under så lång tid att håret hinner växa ut igen, och raserar Dagontemplet över både sig själv och tusentals andra.

Mannen som blev både bärsärk och hjälte är en central gestalt i mänsklighetens mytskafferi, bland annat i John Miltons läsdrama ”Simson i Gaza”, som skrevs kring 1670 – och tacknämligt översattes till ­modern svenska av Ingvar Björkeson så nyligen som 2013.

Miltons version har inspirerat verk om motstånd och ensamhet av bland andra Aldous Huxley (”Blind i Gaza”, 1936) och David Grossman (”Lejonhonung. Myten om Simson”, 2006). Tidens första självmordsbombare, prövade Grossman att kalla honom i sin ­roman där Simsons våld blev en bild av den moderna staten Israel, som inte kan hantera sin egen styrka.

Bibelforskaren och författaren Lina Sjöberg, som bland annat gett ut ”Ofromma bibeltolkningar” och debuterade med den fina brev­romanen ”Resan till Port Said” (2005) gör något annat. Hennes roman ”Simson” är en omskrivning av myten, med psykologiska lager både tillagda och reducerade. Sjöberg visar hur lätt den kan ­göras modern utan att på minsta vis styggt aktualitetsanpassas för en självupptagen samtid.

I stället blir Simson vad han så tydligt också är: radikalt annorlunda, visserligen utvald men utstött och prisgiven. En legosoldat utan förmåga att lyda, ett vidunder i andras ögon, med stora problem att förstå andra och tygla sin styrka: han var ”liksom våldtagen av den”.

Det gör honom rädd för sig själv, och hans handlingar, som brukar betecknas som illdåd och massakrer, ger intryck av både uppror och hjälplöshet. ”Jag söndrar och går sönder.”

Med enkla medel tvättar Sjöberg bort det misogyna ur Simson­myten, där hans fall beror på att han förråds av fala kvinnor, och visar en mer mångfacetterad bild av ett samhälle där kvinnors underordning, inte deras ränker, leder till katastrof. För att den kvinna som Simson vill gifta sig med här är en handikappad flicka, utstött som han. För att hans namnlösa mor sätter ord på sin känsla av skam, först för barnlösheten, sedan för sitt missfoster. För att Delila, den mäktiga kvinna han söker sig till på slutet, pendlar mellan medlidande och makthunger.

De olika gestalterna får ordet i skilda avsnitt, och där diskuterar skrivaren, som nedtecknar allt som händer, hur en historia som denna ska kunna bärgas åt framtiden utan att förvanskas, och Delila talar om sin drift att få ”tillhöra evigheten”. Till det behöver hon Simson, vars inre oro är så lättväckt, och därmed det raseri han inte kan behärska, och Delila drabbas av hans förtvivlan. I deras möte låter Lina Sjöberg styrka och sårbarhet befrias – mytens alla rep och fjättrar finns i bakgrunden, men laddade med nya begär.

Förlagets ord om en ”neuropsykiatrisk funktionsnedsättning” behövs inte alls. ”Simson” är ett skickligt och gripande drama om att offras och bli övergiven, nu och för två­tusen år sedan.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.