”Ensam”

Av Alfhild Agrell

Regi: Jenny Andreasson. Scenografi/kostym: Marika Feinsilber. Med: Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukamachi Regnfors, Magnus Ehrner, Mia Benson m fl. Scen: Dramaten, Stockholm. Speltid: 2 tim 45 min.

”Mitt felsteg tillhör mig – ert tillhör världen”, säger mannen till kvinnan. Mannen är Georg Eksköld och kvinnan är Thora Edlin i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”. Repliken är ett koncentrat av det som huvudpersonen Thora har att kämpa emot: samhället dömer henne enligt en annan standard på grund av hennes kön.

Repliken fångar även pjäsens aktualitet i ett nötskal. Den tämligen självklara kopplingen, att männi­skors värde även i dag, såväl som 1886, mäts med olika måttstockar beroende på identitet, får vi i publiken göra själva. Regissören Jenny Andreasson försöker inte samtidsuppdatera pjäsen, utan sätter upp den med idén att berättelsen som finns där räcker. Och det gör den, ganska långt.

Thora är sömmerska i 1880-talets Stockholm, ogift men med ett barn – där har vi hennes ”felsteg”. Pjäsens motor är hur hon väljer att hantera samhällets dubbelmoral och vad det kostar henne. För det är en sak att vägra känna skam så länge det för Thora framstår som endast hennes egen kamp. När det går upp för henne att priset även har betalats av dottern blir valet tyngre. Allt ställs på sin spets när dottern Yngva, som har fått växa upp med det nedsättande epitetet ”mamsellens unge”, inte verkar få gifta sig med mannen hon älskar på grund av moderns ställning.

”Ensam” är ett debattstycke med en väl synlig agenda och här tycks nästan dramatikern själv tala från scenen: Thérèse Brunnanders Thora vid sin symaskin, med det korta håret som en lockig sky, påminner om bilden av Agrell vid sitt skrivbord. Perspektivet, rummet som låda, den beigegula färgsättningen och de tunna horisontella linjerna – visst lånar Marika Feinsilbers scenografi drag av Josabeth Sjöbergs målningar, en annan mamsell som levde i och skildrade 1800-talets Stockholm?

Det blir dock något efter hand lätt tjatigt hur de där linjerna går igen i rum och kostym, hur gummibanden i fonden används likartat i för många scener. Dans- eller rörelsescenerna fungerar inte lika väl som de brukar göra i Andreassons uppsättningar (jag hittar ingen koreo­graf i programmet vilket kanske förklarar det).

Och så är det något med balansen i tonfallet. Brunnander håller visserligen sin linje med bestämd briljans – hon är behållningen här, sträv och rolig, en tydlig typ som uppmanar oss: ”Tänk!” Medan övriga i ensemblen svajar mellan en mer fördelaktig, lätt stiliserad komedi och en mindre lyckad, sentimental dramastil. Här finns uppgörelsescener som hade blivit mer rörande om de inte gjorts så smäktande. Andreassons ”Ensam” är kort sagt ojämn, om än ofta underhållande och intressant.