Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 01:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-energiskt-fyrverkeri-av-glittrande-klangraketer/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ett energiskt fyrverkeri av ­glittrande klangraketer

Violinisten Janine Jansen och dirigenten Karina Canellakis ger en halvtimmes oavbruten njutning. Och sedan ett fyrverkeri av musikalisk energi. Camilla Lundberg njuter.

Janine Jansen

Dirigent: Karina Canellakis

Verk av Byström, Bruch, Beethoven. Kungliga Filharmonikerna. Scen: Konsert­huset, Stockholm.

Redan den första tonen på den lösa g-strängen utlovar en halvtimmes oavbruten njutning när det handlar om Janine Jansen och hennes Stradivarius. Antagligen vet hon inte hur många gånger hon tacklat Max Bruchs ofta sönderälskade fiolkonsert. Ändå får hon det att kännas som första gången, rent av som att hon skrivit den själv.

Jansens oerhörda register av klangvalörer, artikulation och dynamik i kombination med hennes intensiva närvaro gav en oväntad tyngd till Bruchs konsert, som annars alltför ofta blir ett flott uppvisningsnummer. Här samarbetade Janine Jansen med en dirigent som också hon har Bruch i fingrarna – amerikanskan Karina Canellakis, fd violinist i Chicago Symphony och Berlinfilharmonin.

Canellakis är ett smittande energiknippe på pulten, som levererade Britta Byströms ”Persuasion” med frejdig precision. Musik som spritter i höga register och sprätter glittrande klangraketer. Som gäckande upplöser sig i frågetecken och efterlämnar laddade tystnader – kvick och rolig musik.

Och den atmosfären präglade också Karina Canellakis läsning av Beethovens femte symfoni, som här befriades sitt påklistrade ödes-epitet. Canellakis har under sin ganska korta dirigentkarriär hunnit tolka Beethovensymfonier med Concentus Musicus; säkert ett skäl för de tidstrogna naturhornen som här användes.

Liksom hos nestorn Herbert Blomstedt handlade det om snabba tempi; alldeles oemotståndligt med kontrabasarna i tredje satsens trio. Karina Canellakis spänstiga slagteknik (inklusive ivriga jämfota­hopp) utstrålade understundom överskottsenergi. I varje fall i den problematiska finalen, där Beethoven staplar sina triumfer på varandra – något som hade krävt en mer genomtänkt strategi. Men hon fick Filharmonikerna på tå och bästa spelhumör.

Och Janine Jansen fick med sig ett par stämledare– violasten Pascal Siffert och cellisten Marie Macleod– i en sublim version av Bachs Goldbergaria som extranummer.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt