Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fantastisk och formlös som livet

Gunnar Mellberg var friidrottaren från ­Söderhamn som blev tränare för det egyptiska OS-landslaget. Men romanen om hans fascinerande levnadsöde lider av för mycket verklighet, skriver Jesper Högström.

Jan Henrik Swahn

”Nekob”

10tal, 316 sidor

Lite efterforskningar leder till slutsatsen att historien verkligen är sann. Hur fantastisk Gunnar Mellbergs levnadsberättelse än kan tyckas vara, har han troligen existerat. Och den historia som Jan Henrik Swahn bygger sin roman på, om friidrottaren från Söderhamn som blir tränare för det egyptiska OS-landslaget, hamnar i Saudiarabien på 1960-talet och bevakar revolutionen i Iran som korrespondent, samtidigt som han underhåller aldrig realiserade författardrömmar och fler förhållanden än jag kan hålla reda på, den historien är troligen hämtad direkt ur verkligheten.

Spelar det någon roll? När allt kommer omkring kallas boken ”roman” och gör inte minsta anspråk på att vara en dokumentär sådan. Gunnar Mellberg kunde, vad det beträffar, vara en fritt uppdiktad romanfigur.

Men det är bara det att historien, all sin kulör till trots, har precis den form- och riktningslöshet som bara verkligheten kan bjuda på. Gunnar Mellberg är vad som alltid brukar kallas ett fascinerande levnadsöde, det vill säga ett som bjuder på osannolika vändningar och ständiga scenförflyttningar mellan pittoreska miljöer. Från den isolerade tillvaron som utlandssvensk i Riyadh på sextiotalet till en restaurang där de radikala studenterna träffas i militärjuntans Aten, till ett nästan utrymt hotell för utländska journalister under revolutionen i Teheran: var och en av de miljöerna är skildrad med lätt och precis hand och med ett öga för den absurda detaljen.

Men någon dramatisk utveckling, någonting som skulle kunna foga in de scenerna i något som skulle kunna tänkas påminna om en romanintrig, förekommer inte. Istället försöker Swahn piffa upp sin historia genom olika romantekniska knep och knåp, exempelvis att korsklippa brev från Gunnar Mellbergs många älskarinnor med avsnitt ur en dagbok som mest handlar om våndor över en roman han aldrig kommer sig för att skriva och något som ändå ser ut att vara avsnitt från denna aldrig fullbordade roman. Effekten av all denna aktivitet blir återigen mest att framhäva hur i grunden statisk och passiv huvudpersonen är. Och vem vet, det är kanske poängen; att livet, hur färgstarkt det än ser ut att vara, inte påminner särskilt mycket om en roman ändå? Man kan fråga sig om det är lönt att skriva en roman om den saken.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.