Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Fantastiska berättelser

Det vita folket

Aleph bokförlag

LITTERATUR.

Det här är en antologi som med sina sju bidrag vill uppmärksamma den brokiga litterära genre som brukar gå under samlingsnamnet fantastika. Titelnovellen står den febrige Arthur Machen för - en spiritistiskt och folkloristiskt influerad berättelse från 1900-talets början med starkt hallucinatoriska drag. En klassiskt engelsk saga som perverterats och försetts med tidstypiskt teosofisk ramhandling. Dess stilistiska och motiviska vildsinthet står i stark kontrast mot den i USA verksamme Fitz-James O´Briens novell "Diamantlinsen", som i den samtide Poes anda utnyttjar vetenskapliga landvinningar och nykter prosa för att gestalta mänskliga moras och metafysiska antaganden.

Den franske eleganten Théophile Gautier framstår som väldigt fransk i jämförelse; här med den erotiska fantasin "Omfale", vars franska undertitel - "histoire rococo" - väl sammanfattar stycket. Den siste av de översatta författarna är den i sin samtid så omsusade dekadenten greve Stanislaus Eric Stenbock, mycket riktigt släkt med Magnus och föremål för den märkligaste författarbiografi jag läst: John Adlards "Stenbock, Yeats and the nineties" från 1969. Som författare var han oftast långt ifrån tjänlig, alltför ivrig att bränna av fyrverkerierna. Men "Albatrossens ägg" i denna antologi är mer stillsam: en skir och melankolisk allegori med koppling till Coleridge.

Det skulle ha behövts en del noter till de översatta bidragen. I synnerhet Machen anspelar och stöder sin berättelse på sin samtids filosofiska och litterära diskussioner. De sammanhangen går förlorade på den moderne läsaren.

Mest fascinerad blir jag emellertid av de tre svenska bidragen till antologin, av Henrik Johnsson, Rickard Berghorn och Peter Fisk. Detta är nutida fantastiska berättelser, inte alls oävna, men effekten blir ändå litet vemodig. Det här är texter som spricker av längtan av att vara skrivna i en förfluten tid och kanske av någon annan. De är uppvisningar i fantastikans alla klassiska grepp, men blir därmed ohjälpligen reducerade till bleka skuggor; litterära automater som fortsätter att knycka sig fram långt efter att konstruktören avlidit. Paradoxalt nog förlänar denna saknad de moderna berättelserna en särskild kvalitet.

Jonas Thente

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.