Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Farväl till ditt och datt-poesin

Varför är det så svårt att ur en samtida svensk diktsamling hitta en enskild dikt att sätta upp på kylskåpsdörren

Åsa Beckman finner svaret genom att spåra en ny riktning inom poesin.

Om man en septemberdag i slutet av 50-talet gick in och bläddrade bland de nya diktsamlingarna i en bokhandel var det högst troligt att man i sin hand fick en samling som innehöll ditt och datt. Man kunde få läsa en dikt om hösten, en dikt om döden, en dikt om havet, en dikt om kärleken.

Så ser det inte längre ut. I dag arbetar de allra flesta diktsamlingar med storformer, där hela böcker undersöker ett speciellt tema, en speciell plats, en speciell frågeställning, ett speciellt angreppssätt. Typografiskt sammanhållna dikter på en boksidas mitt hör numera till ovanligheten. I stället rör sig texten fram över sidorna och antar snarare form efter det som den vill ha sagt. Det är svårt att bryta ut enskilda dikter för att sätta in dem i dödsannonser, skicka dem som födelsedagshälsningar eller som effektfulla avslutningar i kärleksbrev.

Förändringen har inte skett över en natt. På 60-talet började dikten få ett allt tydligare behov av att sträcka ut. Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, Jarl Hammarberg och andra konkretister skrev böcker som var strukturerade som odelbara helheter. Länge var de ganska ensamma. Men på 80- och framför allt 90-talet började alltså var och varannan poet arbeta med olika storformer. Vi har rört oss allt längre från ditt och datt-poesin. Det har handlat om ett långt farväl.

Mitt tips är att den förändringen fått större konsekvenser för både poesin och poesiläsandet än vad man kan tro.

På en flygplats träffade jag en gång en äldre poet vars bok jag recenserat några veckor tidigare. Jag hade bland annat kritiserat honom för att just okoncentrerat skriva om lite av varje. Han var mycket sorgsen. Min bok hålls samman av en stil, sa han och tittade förebrående på mig. Och det stämmer att hans bok hölls ihop av en enhetlig stil. Dikterna var vackra och välskrivna. Men för mig räckte inte det. Dikterna skapade inget nytt och helt på ett tillräckligt intressant och genomtänkt sätt.

Det mötet visade en sorts poetiskt generationsskifte.

Yngre poeter har funnit det lilla diktformatet otillräckligt. För att ta en gammal sanning: många har varit skeptiska till föreställningen om ett sammanhållet diktjag som talat med en samlad, centrallyrisk stämma. I stället har det varit naturligt att flytta ut orden över sidorna och framkalla en spridd och motsägelsefull röst. "Det splittrade jaget" blev ett minst sagt slitet begrepp under 80-talet.

Men viktigare är att yngre poeter i sina dikter framför allt varit mer intresserade av olika utvecklingsprocesser än av stela utsnitt ur en höstdag eller vårdag. En diktsamling kan följa en långsam befrielse ur en känsla av språklöshet eller en kärleksrelations långsamma sönderfall. Poeterna har då försökt hitta ett mer processlikt och expansivt skrivsätt som inte var möjligt i det lilla formatet. Man kan dra paralleller till hur bildkonstnärer lämnat tavlan och givit sig ut i rummet för att arbeta med objekt och installationer.

Jag tycker att dessa lyriska storformer varit mycket fruktbara. De har förändrat poesin. När orden lämnat en invand form har de även börja tala annorlunda. Storformerna ändrar också vårt uppfattning om vad en berättelse egentligen är. Den kan vara lös och disparat men ändå upplevas som starkt sammanhängande. "Detta har aldrig beskrivits förr", tänker jag ofta i nyare poesi. Det är som om nya nivåer i läsarens varseblivning aktiveras. Om man ser konsten som en livslång vidareutbildning i förmågan att uppleva världen mer mättat och noggrant, så har storformerna definitivt bidragit till den vidareutbildningen.

Ta till exempel Birgitta Lillpers nyutkomna "Silverskåp". Det är en diktsamling som utvecklar det tema om utanförskap som varit genomgående i alla hennes böcker. Dikterna uttrycker en längtan efter att få bli en som talar och blir talad till. Genom språket blir man insläppt i världen. Det skulle de flesta av oss lite slappt hålla med om. Hos Lillpers är det på liv och död.

Denna poet arbetar med en sorts långsam tematisk förtätning och förtunning genom böckerna. De kan därför vid första anblicken förefalla okoncentrerade. Det går nästan aldrig att lyfta ut enskilda dikter ur dem. Inte minst märker man det som kritiker. När man genom citat ska belysa ett resonemang om hennes poesi är det retfullt svårt att hitta ett koncentrerat diktstycke som gör det man vill säga tydligt för läsaren. Temat ger sig möjligtvis någorlunda till känna på sidan 7, sidan 19 och sidan 43. Men för att få syn på det temat måste man även ha varit med om allt annat som hänt mellan sidan 7, 19 och 43.

Lillpers är långtifrån ensam om att arbeta på detta sätt. Andra exempel är Marie Silkeberg, Gunnar D Hansson, Agneta Enckell, Petter Lindgren, Marie Norin, Katarina Frostenson, Jörgen Gassilewski, Aase Berg, Helena Eriksson, Eva Ribich, Marie Lundquist. Listan kan göras lång.

Vad gör då en poet som ändå tycker sig skriva om ditt och datt

Tydligen är det främmande att publicera en bok med helt fristående dikter. I det senaste numret av poesitidskriften OEI (2/3) skriver Fredrik Nyberg i en brevväxling med Lars Mikael Raattamaa och Ulf Karl Olov Nilsson om färdigställandet av sin senaste bok: "Jag började skriva på det som skulle komma att bli ´Blomsterur; förklaringar och dikter´ under våren 1997. Jag hade då just avslutat arbetet med (sammanställandet av) min första diktsamling och kände ett akut behov att göra något som åtminstone för mig själv var något annat. - - - Det hade vidare vid denna tidpunkt blivit svårt för mig att skriva ´dikter´, avslutade fristående dikter, som kunde heta saker som ´Asfalt´, ´Halland´ eller ´Bulk´. Jag stod inte ut med tanken: ´Jaha nu har jag skrivit en dikt, då får jag lägga den i högen här till vänster och börja på nästa.´ Jag blev helt enkelt tvungen att uppfinna ett system, en systematik som kunde rymma det jag ville s kriva."

Nyberg löste problemet genom att ge dikterna latinska växtnamn hämtade ur Jens Corneliusons bok "Växternas namn". I sina dikter kan han sedan skriva ner noggranna observationer om väderleken, vardagsbestyr, kroppen, poesin, åldrandet, allt. Men dessa dikter hålls nu ändå ihop av en tydligt sammanhållande ram.

Helt klart känner sig många läsare förvirrade inför den samtida poesin (vilket läsare alltid gör - och kanske bör göra - inför ny poesi). Men det håller på att bli en allt tydligare uppdelning mellan dem som är initierade och vana poesiläsare och dem som enbart läser en dikt då och då. Jag ser det som ett underkännande för svensk poesikritik. Den är räddhågsen och avvaktande. Den uppehåller sig närsynt vid diktens form eller beskriver impressionistiskt en boks stämningar. Men den diskuterar inte vad som faktiskt pågår i samlingarna; de berättelser som berättas, de röster som talar, de dramer som utspelas. Den förmår inte visa hur en form också är psykologiskt intressant. Poesikritiken gör samtidsdikten mindre existentiell än vad den i själva verket är.

Kruxet med dessa nya diktsamlingar är nämligen att de inte signalerar hur de vill bli lästa. Man är tvungen att spåra själv. Allt för få kritiker har självförtroende nog att gå in i ett så pass vagt material och börja påstå något om det. Det finns en överhängande risk att man ska ha fel - och det önskar ingen på det prestigefyllda kulturfältet. (Man ska därtill betänka att inga är strängare och mer högdragna mot varandra än poesikritiker.

Många kritiker skulle chevalereskt säga att det inte finns rätt eller fel sätt att läsa, att det är läsaren som är medskapare till dikten, men ingen skulle vilja vara den som offentligt hävdade att Ann Jäderlunds senaste diktsamling handlar om, låt oss säga, plågsamma djurförsök.

Det är dumt. Dikten finns där. Den väntar bara på att få läsare som vill diskutera den. Den nya poesin ger oss dagligen viktigare utsagor om världen än vi egentligen förstår.

Åsa Beckman

asa.beckman@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.