Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 00:23 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/fenomenal-sf-fantasi/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Fenomenal sf-fantasi

En av seriekonstens märkligaste prestationer finns nu på svenska. DN:s Jonas Thente har läst ”Inkalen” – en science fiction-berättelse som sprutar av idéer.

Böcker

Jean Giraud (Moebius) och 
Alejandro Jodorowsky
”Inkalen”

(L’Incal edition integrale)
Övers. Horst Schröder
Faraos cigarrer

Inget konstnärligt medium kan lika obekymrat som seriemediet kombinera litterära genrer i ett och samma verk. Humor och satir är en given kombination som utan problem kan integreras av de flesta medier. Noir-deckare och science fiction är inte heller särskilt svårt att få ihop, åtminstone för de berättande konstarterna. Men exi­stentialistiska, prosapoetiska sf-elegier med inslag av samtidssatir och drastisk humor och slapstick – försök få ihop något sådant på ett övertygande sätt.

Moebius kan. Det finns självklart hundratals andra serieskapare som också kan och gör det, men Moebius har utvecklat denna seriekonstens inneboende möjligheter till mästerskap.

Dopnamnet är Jean Giraud och han är i dag drygt 70 år gammal. Hans första större uppdrag var västernserien ”Blueberry”, men med tiden – och under inflytande av de amerikanska underground­serierna för vuxna under 1960-talets slut – skaffade han sig också pseudonymen Moebius och var medgrundare till det banbrytande franska serieförlaget Les Humanoïdes Associés och dess huvudorgan tidningen Métal Hurlant.

Då, under 1970-talet, skapade Moebius bland annat den ofta stumma och hisnande drömska sf-episodserien ”Arzach”. Hans visionära arbeten gjorde honom eftertraktad som scenograf av likaså visionära filmskapare: han har anlitats som designer till filmer som ”Alien”, ”Blade runner” och ”Femte elementet”.

Moebius mötte den chilenske filmregissören Alejandro Jodorowsky 1975, då de sammanfördes i förberedelserna till det problematiska filmprojektet ”Dune” efter Frank Herberts roman. Den som läser det digra förordet och presentationerna i den svenska utgåvan av ”Inkalen” kan mycket väl förstå varför de två auteurerna fann varandra. ”Mystical shit” kallas det på amerikanska, ett begrepp som famnar olika former av introspektivt sökande med hjälp av religioner, kvasireligioner, populärockultism och gärna svampformade hallucinogener.

Moebius och Jodorowsky skapade ”Inkalen”.

Nu har den alltså kommit i en samlingsutgåva. Den har tidigare givits ut i svensk översättning i tidningen Tung metall, och då i en version som skiljer sig mot denna bokutgåvas endast i färgläggningen.

Personligen föredrar jag den tidigare versionens skarpare teckning framför den nya, mjukare som doftar för mycket av datoranimering, men det är en småsak.

”Inkalen” börjar som en hårdkokt deckare i en obestämd framtid. Anti­hjälten John Difool (läs: the fool, det vill säga tarotkortens narr) är privatdetektiv med B-licens och väldigt illa ute. Ett välbetalt uppdrag för en välbesutten kvinna i de välbeställda stadszonerna har visat sig vara betydligt mer komplicerat än Difool önskat sig. När vi först möter honom blir han misshandlad av okända angripare som är ute efter ett föremål han oförskyllt har råkat få i sin ägo.

Så långt den klassiska deckar­intrigen. Föremålet som Difool ofrivilligt råkat bli innehavare av, är dock ingen riddarfalk eller något annat godtyckligt som bara är till för att kickstarta berättelsen. Han har kommit i besittning av den ljusa inkalen och därmed blivit centrum i en intrig som har med hela universums överlevnad att göra.

”Inkalen” är en högoktanig, idésprutande sf-fantasi som fenomenalt lyckas hålla sig inom den logik den själv upprättar. Alejandro Jodorowsky har ju på meritlistan bland annat filmer som ”El Topo” och ”The holy mountain” – djupt symbolistiska och märkliga filmer som skulle kunna sorteras under rubriken new age-surrealism, om den existerade.

Moebius har med sina teckningar förankrat den feberheta kosmologin och tillfört just de där komiska och satiriska elementen som ingen annan konstart hade kunnat injicera i verket utan att klyva det på mitten. Det hade varit som att lägga en pruttkudde på Maharishi Yogis stol, eller motsvarande.

I ”Inkalen” fungerar dubbleringen utmärkt. Samtidigt som det stora slaget om universum utspelar sig sänds det som såpa i intergalaktisk tv, framför vilken tittarna tråkas ut och letar efter fjärrkontrollerna under den minut av paus det tar för presidentens mördarrobot att ändra skepnad och fortsätta jakten på Difool, betongfågeln Deepo, Metabaronen och de andra frihetskämparna.

Ypperliga konstverk kan inte beskrivas, bara omtalas, vilket gör det en aning frustrerande att berätta om ”Inkalen”. Men nu finns den på svenska, och danska förlaget Faraos cigarrer lovar ytterligare utgivning av Moebius och Jodorowskys arbeten.

JONAS THENTE

jonas.thente@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt