Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 21:18 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/finn-zetterholm-sang-och-poesi-hor-ihop/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Finn Zetterholm: Sång och poesi hör ihop

”Det är märkligt”, sa Cornelis Vreeswijk till mig en gång för många år sen. ”Det är märkligt, när jag skriver en dikt står det om mig på kultursidan, sen om jag tonsätter den då flyttas jag till nöjessidan.”

Jag kommer att tänka på det här när jag läser de kritiska kommentarerna till att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset. Det känns en smula spöklikt, som att flyttas tillbaka till 50-talet eller ännu tidigare. Jag känner igen den nedlåtande attityden från den litterära finkulturen mot sjungen dikt, mot rimmad vers. Egentligen går det ännu längre tillbaka, till den medeltida Västgötalagen om lekare.

Litteraturantologin ”Dikt och tanke” var nyutkommen när jag gick på gymnasiet i början av 60-­talet. Den var förhållandevis modern, där stod dikter av Erik Lindegren, Werner Aspenström och Bo Setterlind. Men ingenting av Nils Ferlin. Jag minns att jag tyckte det var konstigt.

Några år senare, när jag läste litteraturvetenskap på Stockholms universitet, hade vi Bernhard Tarschys som lärare, han var en av utgivarna av min gymnasiebok. Jag frågade honom varför inte Nils Ferlin funnits med i antologin. Han blev lite generad och mumlade något om att Nils Ferlin inte hade ansetts tillräckligt litterär, men att han nu ångrade det.

Jag tror att jag vet svaret. Ferlin hade varit kuplettartist innan han blev författare. Han skrev rimmad bunden vers och många av hans dikter var tonsatta och sjöngs mycket. Han var med andra ord folkkär. Han hörde till nöjessidan. Och därmed platsade han inte i det litterära 50-talet.

Även Evert Taube behandlades länge nedlåtande av det litterära etablissemanget. Läser man de föraktfulla recensionerna av de konserter han gav i Konserthuset på 40-talet sågs han närmast som något slags Jokkmokks-Jokke med luta (eller ”pig-gitarr”, som man sade då). Först när Gunnar Ekelöf skrev ett uppskattande förord till Taubes samlade visor ändrades attityden. Så småningom hamnade han i antologier som ”Den svenska lyrikboken” och ”Lyrikboken”. Med texter utan musik…

Carl Mikael Bellman sågs på 1700-talet på samma sätt av sin höglitterära samtid. Han fick inte vara med i den nybildade Svenska Akademien. Johan Henrik Kjellgren hånade Bellman i en av sina dikter. Fast sen ändrade sig Kjellgren och skrev ett beundrande förord till ”Fredmans epistlar” – en intressant parallell till Ekelöfs förord till Taubes sånger.

Att vi fortfarande år 2016 ser ner på sjungen poesi är därför minst sagt pinsamt. Som Sara Danius påpekat är örats poesi den ursprungliga, hon hänvisar till Homeros. Varför det är finare att läsa dikter än att lyssna till dem är egentligen obegripligt. I den ryska dikttraditionen är uppläsningar för en stor publik vanliga. Rysk poesi är också ofta rimmad. ”Poeter som inte kan rimma är bara skit”, sa en annan Nobelpristagare, Joseph Brodsky.

Många använder det faktum att Bob Dylan är musiker som kritik mot att han fått Nobelpriset. Och? Om han använt sin hesa och suggestiva röst till att bara framföra andras sånger, tror någon då att han blivit så stor? Nej, det är hans egenartade poesi som fascinerar oss, som inte lämnar någon oberörd. Det är den magin som gett honom priset.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt