Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

”Fiolen är som en magisk kraft”

Han har kallats ”ett fenomen”, Daniel Lozakovitj. Vid 13 års ålder är han redan en turnerande konsertviolinist och gästar flera av de stora festivalerna i världen. I dag är han dessutom solist i DN:s konsert i det gröna.

– Då går min dröm i uppfyllelse: att få spela med Kungliga Filharmonikerna, säger Daniel Lozakovitj.

Det är som vi tidningsmänniskor säger, en bra story, den om Daniel Lozakovitjs väg in i musiken. Född i Stockholm i en familj med rötter i Vitryssland gillade Daniel som riktigt liten att spela fotboll och tennis – men också schack. Han var särskilt bra i tennis och schack. Jo, han tyckte om att sjunga också och sökte därför in till en musikskola, Lilla Akademien. Där var man tvungen att välja ett instrument som man skulle lära sig spela. Daniel var sex och ett halvt år och föräldrarna gav honom rådet att välja piano. Han skulle ju ändå bli något inom tennisen så småningom var det tänkt. Det fanns 18 instrument att välja bland.

– När jag hörde fiolen var det som en magisk kraft, det kändes...ja, bekant på något sätt. Jag visste med en gång att det var fiol jag ville spela, säger Daniel Lozakovitj.

Vi träffas en kylig sommardag i Vasaparken i Stockholm. Mamma Alena är med. Hon berättar om den ”chock” som familjen fick när Daniel valde instrumentet fiol.

– Många av de andra barnen som också valde fiol hade börjat spela vid tre fyra års ålder. Det fanns lärare som avrådde oss. De tyckte Daniel började för sent. Vi försökte övertala honom att byta till piano, men han vägrade, berätta Alena Lozakovitj.

– Jag låste in mig på toaletten, jag ville hellre dö om jag inte fick fortsätta spela, berättar Daniel och ler lite åt minnet i dag.

Ganska snart stod det klart att Daniel Lozakovitj hade en särskild begåvning för att spela fiol. Två år efter att han för första gången strukit stråken över strängarna debuterade han som solist med Moscow Virtuosi Orchestra i Moskva.

– Det var speciellt, säger han när jag ber honom fundera över något framträdande som betytt mycket för honom.

De har blivit rätt många framträdanden sedan debuten. Han har givit både solorecitaler och konserter med orkestrar i bland annat Ryssland, Israel, Österrike, Schweiz, Frankrike, Italien, Danmark och Sverige. Tävlat med andra unga musiker i klassiska musiksammanhang och spelat på internationella musikfestivaler.

I år började han på Internationella skolan i Wien för att ha närmare till de olika musikevenemangen han inbjuds till. Där går han från åtta till tre på eftermiddagen och övar sedan tre fyra timmar. När jag frågar om det inte känns motigt ibland ser han lite överraskad ut.

– Näää, jag vill alltid spela.

Men du verkar ha ett ganska tufft program. Du tar också privatlektioner för Natalya Beshulya, förstaviolinist i Kungliga Hovkapellet.

– Njaaa, tufft...det är roligt.

Du är 13 år och har levt i en vuxen värld ända sedan du var liten, saknar du inte jämnåriga?

– Inte så mycket.

Vad gör du när du inte övar, när du är ledig?

– Vilar. Ibland går vi ut och äter hela gruppen, vi som har spelat på en konsert. Eller så sitter jag hemma i soffan och ser på film. ”Star wars” – originalet betonar han – är min favoritfilm. Eller så tittar jag på fotboll eller spelar schack.

På DN:s konsert ska Daniel Lozakovitj spela ”Valse-Scherzo” för violin i C-dur av Pjotr Tjajkovskij. Jag frågar honom vad han känner innan han kliver in på en scen med alla förväntansfulla människor i publiken. Svaret är kanske något överraskande för att komma från en 13-åring.

– Levande, och när jag kommit in på scenen: lugn.

Och efter ett soloframträdande?

– Om det är en väldigt stor konsert: en lättnad, som om 100 kilo lyfts bort.

Hur gör du för att peppa dig själv? Fotbollsspelare kör sina ramsor, vad gör du?

– Bra fråga. (Han tänker en stund.) Jag brukar tänka att jag inte ska jämföra mig med andra utan med mig själv. Jag ska alltid vara bättre än mig själv. Vara högst.

Han förklarar varför det är ett bra sätt att tänka.

– Om jag spelat dåligt och någon annan spelat väldigt bra, om jag då jämför mig med honom så känner jag mig... lite låg. Men om jag inte jämför mig så oroar jag mig inte.

Daniel Lozakovitj har tre favoritkompositörer – Bach, Beethoven och Mozart – och Bach kommer först.

Ett starkt minne hos Daniel är när han 2013 spelade med de båda framstående violinisterna Ivry Gitlis och Maxim Vengerov i en Vivaldikonsert för just tre violiner.

– Det kändes så professionellt att vara på samma scen som dem.

Innan Daniel Lozakovitj går upp på scenen vid Sjöhistoriska museet i dag har han denna sommar bland annat medverkat i Verbierfestivalen i Schweiz och spelat för kronprinsessan Victoria vid hennes födelsedagsfirande på Öland. Och i höst ska han vara solist vid den konsert som ges i samband med riksdagens högtidliga öppnande.

Vad är det svåraste med att spela fiol?

– Att hela tiden ha kontroll. Och att öva mycket.

Om du fick önska: Vad gör du om tio femton år?

– Då är jag en violinist och dirigent.

Men du är ju redan en violinist?

Han ler lite generat.

–  Ja, men en berömd.

Född: 2001.

Bor: Wien och Stockholm.

Är: Violinist och studerande.

Aktuell: Medverkar i DN:s konsert vid Sjöhistoriska museet.

Familj: Mamma Alena, pappa Alexander, bror Timothy (8 år) och syster Malin (20 år).

Tycker om: Musik, fotboll och schack.

Tycker inte om: Kallt väder (det är kyligt när intervjun görs).

Favoritkompositör: Bach, Beethoven och Mozart.

Gillar också: Beatles och AC/DC.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.