Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Framtiden finns i leken. Friedrich von Schillers estetiska brev griper in i dagens politiska debatt

FILOSOFIN vänder sig i dag mot konsten samtidigt som konsten vänder sig mot filosofin. På båda håll odlas förhoppningen om ett möte som skall leda vidare mot något annat, mot något nytt. Denna rörelse - uppmuntrad av somliga, beklagad av andra - är dock inte något specifikt för vår tid. Tvärtom kan man se den som ett tema som binder samman den tvåhundraåriga epok som vi vant oss att tala om som moderniteten.

Parallellt med att Kant färdigställer sitt kritiska system öppnas en ny fas i Europas historia med den franska revolutionen. Båda dessa tilldragelser genljuder i en liten bok som publiceras av Friedrich Schiller 1795 i "Die Horen", den tidskrift han redigerade tillsammans med Goethe. Dess fullständiga titel löd: "Om den estetiska fostran av människorna i en serie brev". Den finns nu för första gången på länge tillgänglig på svenska, i nyöversättning av Göran Fant under titeln Estetiska brev. Det är en märklig text, främmande och samtidigt angelägen. Den talar från en annan tid och likväl till vår egen.

Brevkaraktär

Utgångspunkten var en serie brev ställda personligen till den danske hertigen av Schleswig-Holstein. I sin bearbetade publicerade form har de fortfarande brevets karaktär av direkt tilltal. De tankar Schiller här formulerar om konsten, skönheten och skapandet vidareutvecklar i Kants anda den filosofiska estetiken som därefter aldrig blir sig riktigt lik.

Om konsten tidigare setts som en begränsad mänsklig aktivitet, som ett slags njutning, sinnlig eller moralisk, så erhåller den här rollen av något på samma gång löftesrikt och oroande. Konsten är hädanefter något mer än framställandet av objekt för estetiskt bruk; den är en existens- och förståelseform på samma gång, ett prisma genom vilket världen först blir begriplig. Och viktigast av allt: den är den form i vilken verklig politisk frihet först blir möjlig.

Utgångspunkten för Schillers resonemang är att människan lever mellan två stridande regimer: naturens och förnuftets. I naturens värld härskar nödvändigheten med sträng lagbundenhet. Som natur- och driftsvarelse är människan passivt underkastad denna makt. Samtidigt har människan förmågan att genom sitt förnuft omvandla den fysiska nödvändigheten till en moralisk lag. Men i detta ideala förnuftsherravälde förloras kontakten med den naturliga, sinnliga sfären. Förnuftet blir ett nytt fängelse med följden att såväl den individuella människan som samhället i stort lever i en ohjälplig splittring. Mellan den principlöse vilden och den principstyrde barbaren står mänskligheten och väntar på en ny gestalt.

Kort sagt: det behövs ett tredje, en förmedlande och helande länk mellan sinnlighet och förnuft. Detta tredje är konsten och skönheten. Även om Schiller i Rousseaus anda ser kulturen som själv ett problem så är alltså lösningen inte ett återvändande till en oformad natur, utan till en mer raffinerad form av kultur.

Modellen för detta kulturstadium är inte naturens regellöshet eller förnuftets regelverk, utan leken eller spelet, tyskans mångbottnade "Spiel". Endast i leken får friheten sin fulla konkretion. Endast i en verksamhet som inte på förhand kan kalkyleras och bestämmas når människan sin högsta bestämning.

Radikala tankar

Detta är den verkligt radikala tanken som genomströmmar Schillers brev, och som också ekar vidare hos en modern filosofisk estetiker som Gadamer, eller för den delen i Wittgensteins syn på mänskligt språkbeteende som just "språkspel". I leken låter vi oss styras på samma gång som vi själva styr, här förkroppsligas ett möte mellan passivitet och aktivitet.

Kännetecknande för leken är också att den är utan användning, att den är nyttolös. Kant hade ju definierat den sanna estetiska njutningen som "intresselös".

Hos Schiller utvecklas denna tanke till ett helt program. I alla de överflödiga handlingar och beteendemönster genom vilka människan gestaltar sin värld, allt ifrån smycken, dekoration och dekorum, visar hon i själva verket sitt adelsmärke. Där höjer hon sig över sig själv, över den omedelbara nyttan. Hon låter inte naturen bestämma vem hon är eller skall vara, utan visar i upphöjd protest att hon är något mer.

För att komma denna hemliga och löftesrika sfär på spåren måste man våga lämna dagspolitikens omedelbara angelägenheter bakom sig. För frihets- och revolutionsanhängaren Schiller gällde leken som modell också för den tänkande. Ty endast den som vänt sig bort från samtidsscenen kan på djupet gripa in i den. Häri ligger hans paradoxala poäng.

Samtidigt som skönheten och den estetiska stämningen inte på något sätt är till nytta för människans moraliska eller intellektuella fostran, så är den ändå hennes högsta gåva, eller som han skriver: "vår andra skaparinna". Genom att verka bortom nyttan är den högsta nytta.

Mot Nietzsche

I Schillers text bryts klassicismen mot romantiken. Klassicisten i honom talar fortfarande om en människans rena eviga väsen, som om det fanns en urbild som vi kunde återvända till. Romantikern däremot erkänner vår kulturs specifika belägenhet och antyder att människan i själva verket står inför en helt ny uppgift, ett helt nytt sätt att sammansmälta gammalt och nytt.

I själva synen på det klassiska har han lämnat Winckelmann bakom sig och pekar framåt mot Nietzsche. Klassicism är inte några naturliga former som kan sättas på formel. Klassicism är redan från början sken, förställning och excess. Det finns ingen återvändo, varken till natur eller väsen. Framtiden är öppen för lekens förvandling.

Följande citat är svårt att låta bli att citera, då det så målsäkert griper in i samtidsdebatten:

Ingenting är vanligare än att höra vissa triviala samtidskritiker klaga över att all soliditet har försvunnit från världen, och att väsendet försummas till förmån för skenet. Även om jag inte alls känner mig manad att rättfärdiga vår tidsålder inför dessa förebråelser, så framgår av den vida uttänjning som dessa stränga moraldomare ger sin anklagelse tillräckligt tydligt att de angriper inte bara det falska utan också det uppriktiga skenet i vår tidsålder.

Vad man än må tro om visionen, så vore det orättvist mot Schiller att inte avslutningsvis säga något om hans politik. För det är i politiken, i drömmen om den av skönhet genomströmmande staten, som hans epistel klingar ut. Det är en dröm om de bildades republik, det "sköna umgängets krets", där man ger frihet i utövandet av frihet.

Bortom naturstatens blinda despoti och den moraliska statens (till vilken Schiller säkert skulle räkna också de moderna liberala demokratierna) skymtar - mycket avlägset - den estetiska staten. Lyckliggjorda av skönhet förenas människorna där till sist i sann jämlikhet. Det är vackert.

HANS RUIN

+++

EN NY BOK

Fridrich von Schiller

Estetiska brev

(Über die ästhetische Erziehung des Menschen in einer Reihe von Briefen)

Övers. och kommentar: Göran Fant

Kosmos förlag

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.