Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 13:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/fredrik-strage-det-blonda-bombnedslaget-flortade-oppet-med-satanismens-svarte-pave/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Fredrik Strage: Det blonda bombnedslaget flörtade öppet med satanismens svarte påve

Jayne Mansfield kom att symbolisera­ ­länken mellan sex och ond bråd död i drömfabriken. ­Femtio år efter ­hennes död i en bilolycka diskuteras Mansfields vurm för ockultism.

Strax efter klockan två på morgonen körde filmstjärnans Buick in i en lastbil som bromsat på motorvägen. Jayne Mansfield, som var på väg till ett tv-framträdande i New Orleans, dog direkt. Det gjorde även hennes pojkvän, föraren och de två chihuahuorna Momsicle och Popsicle. Hennes tre barn, som sov i baksätet, klarade sig.

Det var den 29 juni 1967, mitt under the summer of love – en lsd-marinerad era som inte passade Jayne Mansfield. Hon hade varit ett av femtiotalets blonda bombnedslag. Nu var hon en föredetting. På bilderna från olycksplatsen syntes att bilens tak skalats av och att blodigt, blont hår trasslat in sig i vraket. Ett falskt rykte om att Jayne Mansfield halshuggits fick så stor spridning att många fortfarande tror på det.

Postumt blev hon mer än en Marilyn Monroe-kopia. Jayne Mansfield kom att symbolisera länken mellan sexig synd och ond, bråd död i drömfabriken. Kenneth Anger satte henne på omslaget till sin klassiska skandalbok ”Hollywood Babylon”. Siouxsie Sioux skildrade hennes öde i låten ”Kiss them for me”. LA Guns gjorde detsamma i ”The ballad of Jayne”. J G Ballard skrev romanen ”Crash” om bilolycksfetischister som tänder på att återskapa kollisionerna som tog livet av Jayne Mansfield och James Dean.

Den 50 år gamla tragedin är också ett av skälen till att det är omöjligt att sluta bläddra i coffeetableboken ”California inferal”, vars andra upplaga just trycktes av det svenska förlaget Trapart, med bilder av fotografen Walter Fischer. Den skildrar Anton LaVey, Church of Satans grundare, som på sextiotalet lyckades få många kändisar intresserade av sin ockulta rörelse. Mansfield var en av de mest entusiastiska. Hon besökte LaVeys högkvarter, The Black House, i San Francisco. Och han hälsade på i Mansfields hus, The Pink Palace, i Beverly Hills där han utförde en ritual med dödskalleljus, testade hennes gym och gosade med Momsicle och Popsicle.

Anton LaVey och Jayne Mansfield ser förälskade ut på Walter Fischers bilder. I biografin ”The secret life of a satanist” hävdar den svarte påven, som han kallades, att de inte bara hade ett förhållande, utan att Jayne Mansfield dessutom blev prästinna i Church of Satan.

”California infernal” citerar en Fischerintervju där hon visserligen kallar LaVey ”geni” men beskriver sig själv som katolik. Likt många av de andra historier som LaVey spred tycks Mansfields sataniska engagemang ha överdrivits en aning. Det råder också tvivel om huruvida bilkraschen som blev hennes slut verkligen, som LaVey påstod, berodde på att han kastat en förbannelse över hennes pojkvän efter att denne hånat Church of Satan.

Anton LaVeys ondska var nog inte mer äkta än Jayne Mansfields vätesuperoxiderade hårsvall. Hans karriär fick sig ändå en törn av Mansonmorden (Susan Atkins, en av förövarna, hade spelat vampyr i en burleskshow som han arrange­rade). LaVey blev mer tillbakadragen under sjuttio- och åttiotalet tills han, strax före sin död 1997, åter hamnade i rampljuset tack vare sin beundrare Marilyn Manson. Den senares namn bygger på samma dualitet mellan glamour och mörker som Walter Fischers bilder.

Allra mest för fotoboken dock tankarna till Lana Del Rey, som nämnt Jayne Mansfield i två låtar och läste Anton LaVeys bok ”The satanic witch” innan hon i vintras deltog i en internationell häxmanifestation mot Donald Trump. I augusti kommer hon till Way out west. Någon borde lägga ett exemplar av ”California infernal” i hennes loge.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt