Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Frisk föryngring. Svårt att tänka sig en vassare och fräschare ”Aida”

Det är lätt att bli avundsjuk på teaterns värld. En teaterpjäs kan regissören leka ganska fritt med och skapa en radikalt egensinnig version av. Men eftersom alla ord som yttras i opera är kopplade till musik är det svårt att kapa repliker eller göra tillägg utan att man gör våld på verket.

Det man kan göra, och som också är vanligt, är att med hjälp av scenografi och kostym förlägga en operas handling till en helt annan miljö än vad som ursprungligen var tänkt. Michael Cavanagh (som tidigare har regisserat John Adams ”Nixon in China” på Kungliga Operan) har en annan lösning när han tar sig an Verdis ”Aida”. Denna väldigt 1800-talstypiska fantasi om forna Egypten som har blivit anklagad för sunkig orientalism av Edward Said, en opera som skriker efter modernisering – men hur?

Cavanagh väljer att inte rucka på grundhandlingen, men i stället fyller han de partier av operan som inte har sång med massor av ny handling, där sångarna får vara ­skådespelare till hundra procent. Den långa triumfmarschen är här motsatsen till festlig segerparad med eller utan elefanter på scen, i stället skildras krigets fasor på ett briljant sätt och krigshjälten Radamès får ett nytt psykologiskt djup. I Verdis original utvecklas han knappt, här förvandlas han från morsk patriot till apatisk anti-machoman med posttraumatiskt stressyndrom.

Även dansen som inleder akt II utnyttjas smart. I stället för att slavinnorna dansar exotiskt inför prinsessan Amneris, en scen som bäddar för kritik för både manlig och västerländsk blick, fokuserar denna uppsättning på vad dessa kvinnor faktiskt är: slavar, förtryckta arbetare. Och deras dans är här ingen uppvisning för härskarna utan en simpel lek med varandra under en kort paus från det ständiga slitet. Torftigheten i leken, som ändå får de stackars slavinnorna att tänka på annat och skratta lite, är en poäng i sig.

Mest intressant är ändå att operans korta orkesterförspel här får utgöra en epilog, en bild för vad som sker efter att operan är slut: Amneris har tagit sitt liv. Och när pappa kungen förskräckt upptäcker detta väcks ett litet hopp om att något faktiskt kan komma att ändras bland patriarkerna och deras krigiska mentalitet.

”Aida”, som hade premiär 1871, handlar visserligen om krig, nationalistisk lojalitet och bestämda pappor, men kärnan är ändå ­triangeldramat mellan den ­etiopiska slavinnan Aida, den egyptiske militären Radamès och den egyptiska prinsessan Amneris. Aida och Radamès älskar varandra men deras folk är i krig med varandra. Amneris är olyckligt kär i Radamès, och hennes utveckling från naiv hoppfullhet via tvivel, bitterhet, flammande hat och desperation till botten­lös sorg gör henne till operans starkast utmejslade karaktär.

Katarina Dalayman är underbar som Amneris. Ivan Defabiani har en stark röst och gör en fin tolkning av Radamès (och sätter nästan det knepiga pianissimoslutet på hitlåten ”Celeste Aida”). Och unga Christina Nilsson sjunger helt fantastiskt – att ge henne huvud­rollen som Aida var ett modigt, roligt och helt rätt val. Aida är en något statisk rollfigur, men Nilsson lyckas ändå smidigt gestalta hennes skifte från blyg och kuvad till beslutsam kvinna.

En minst lika stor stjärna är dock Magdalena Åberg. Hennes scenografi och kostym är vansinnigt snygg, och det är häpnadsväckande hur lyckat allt gifter sig med ljusdesignen (signerad ”Dracula”-regissören Linus Fellbom) och högst motiverade videoprojektioner.

En fräschare och vassare ”Aida” för vår tid går knappt att föreställa sig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.