Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Full pott. Underbart dynamiskt när Claude ­Vivier till slut når Sverige

Claude Vivier

”Jesus erbarme dich”, ”Shiraz”, ”Journal”

Sångsolister: Ida Zackrisson, Hannah Holgersson, Maria Sanner, Thomas Volle, Staffan Liljas. Anna Christensson, piano. Reine Brynolfsson, berättare. Mika Takehara, slagverk. Eric Ericsons kammarkör. Fredrik Malmberg, dirigent. Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset.

Betyg 5. ”Han går in i tunnelbanan. Hans blick dras oemotståndligt mot en ung man. De börjar prata. Så drar den unge mannen en dolk och hugger honom rakt i hjärtat.” Reine Brynolfsson tystnar på Grünewaldsalens tomma estrad. 

Så ljuder en ensam sopran ur fjärran, en osynlig kör ansluter. En innerlig liten bön till Jesus, tonsatt 1974 av en ung kanadensare på väg mot ett säreget konstnärskap. Nio år senare skissar han på en monolog om ett drama på tunnelbanan. Den kommer aldrig att fullbordas. En månad senare knivhuggs kompositören Claude Vivier (1948-83) till döds av en ung manlig prostituerad.

Eric Ericsons kammarkör är, mig veterligen, nu först ut i Sverige med att framföra Viviers djupt uttrycksfulla musik. Nästa vår följer Konserthuset upp med orkesterverket ”Lonely child”. Claude Vivier var verkligen ett mycket ensamt barn, ett föräldralöst barnhemsbarn som skulle komma att skapa sig en barndom i sina verk.

Med resor till Bali och Iran, med läsning av Bibeln, Pinocchio och Lewis Carrol tonsatte Vivier en ömsom extatisk, ömsom drastisk dagbok till det stora körverket ”Journal” 1977. Fyra sångsolister och slagverk frammanar något av en liturgisk ritual; genomsyrad av asiatiskt anstruken andlighet men också punkterad av dårpipperier från Alice i Spegellandet.

Mot Reine Brynolfssons underbart dynamiska bruksanvisningar står Eric Ericsons Kammarkör med en ljuvlig renhet i klangen, toppad av de fyra stjärnsolisterna – alldeles stjärnklara i den extatiska finalens åkallan efter en hinsides kosmisk kärlek.

Att den genuint personlige Claude Vivier inte undgick intryck av Olivier Messiaens säregna estetik framgick också av det stora pianoverket ”Shiraz”, virtuost framfört av Anna Christensson. En yster och smittande ackordglädje, inte utan viss naivism. Och totalt befriad från varje form av kontrapunkt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.