Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Gemensam rytm. Storslagen hyllning av den kvinnliga råstyrkan

”Epifónima”

Av och med Cirkus Cirkör

Regi: Tilde Björfors

Koreografi: Methinee Wongtrakoon. Scenografi: Fanny Senocq. Kostym: Jonna Bergelin. Musik: Rebekka Karijord. Med: Lisa Angberg, Eirini Apostolatou, Kajsa Bohlin, Sarah Lett, Ashtar Muallem, Lucie N’Duhirahe, Karolina Wojtowicz. Scen: Östgötateatern, Norrköping. Därefter turné. Speltid: ca 2 tim.

Östgötateaterns scen är en stilla, mörk grotta. Vi hör bubblande, kluckande, brusande. Så börjar luftakrobaten Lucie N’Duhirahe rikta en strålkastare och ljusskenet drar fram kvinna efter kvinna: handståendeartisten Lisa Angberg, performanceartisten Eirini Apostolatou, akrobaten och poeten Kajsa Bohlin, tyg- och roue cyr-artisten Sarah Lett, dansaren och tygartisten Ashtar Muallem samt kinesisk påle- och hårhängningsartisten Karolina Wojtowicz, alla från olika delar av världen. De rör sig runt, känner in och väntar in varandra, möts och slår följe, sida vid sida i cirklar. Ljudet har nu blivit till musik, vi hör ett kollektiv av röster som andas och sjunger toner i lager på lager.

Anslaget innehåller grundprinciperna för Tilde Björfors och Cirkus Cirkörs nya verk ”Epifónima”, som följer upp de tidigare ”Borders”, ”Limits” och ”Movements”. Det handlar om kvinnliga erfarenheter och egenskaper, att lyfta fram det osynliggjorda, om systerskapet och kvinnohistorien (”våra mödrar och deras mödrar”), att ta plats med kropp och röst (titeln betyder ”utrop”), och framför allt om samarbete.

Nästan alla inblandade i projektet är kvinnor – ensemble, kreativt team, musiker och kreatörer är långt fler än vad som ryms här och att alla har varit likvärdiga medskapare är en poäng. En annan är att uppsättningen som visserligen byggs av olika nycirkusnummer sammanfogas till en helhet genom ofta sömlösa övergångar och att alla medverkande är på scen samtidigt. 

Hela tiden hjälper de varandra, med en hand, en axel, en nacke att sätta en fot på – ett feministiskt akrobatiskt grepp som påminner om hårhängningsartisterna Elice Abonce Muhonens och Sanja Kosonens systerskapsperformance ”Capilotractées” som gästade Subtopia för ett par år sedan.

”Epifónima” fastnar inte i temat kvinnlig styrka – även om den samlade kraften på scen skulle kunna lyfta berg – utan ger även utrymme för det trasiga och förvirrade. Angberg utför en knakande, sladdrig trasdockedans, en roue cyr-ring går medvetet sönder och slamrande riddarrustningar dekonstrueras: kampen är inte alltid rak och tydlig, och krigsmetaforerna kanske inte en framkomlig väg? Den tillåtna svagheten finns även i Kajsa Bohlins poetiska texter, även om hennes roll som narr blir bitvis otacksam, alltför skrikig och övertydligt lustig i första akten.

För det är i allvaret som det storslagna finns i ”Epifónima”. När artisterna samverkar i Methinee Wongtrakoons koreografier, i Apostolatous rörelser, när Letts balansring spinner, och Muallem och Wojtowicz luftdansar hisnande i tyg respektive hår.

I andra akten hittas en pulserande gemensam rytm, och sammantaget blir det många vackra ­ögonblick, omfamnade av Rebekka Karijords musik som får hjärtat att svälla. Till slut monteras scenens stora stålrigg ner, som en symbol för hur strukturer kan förändras.