Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 10:49 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/generos-historia-dar-bilderna-forklarar-biologins-utveckling/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Generös historia där bilderna förklarar biologins utveckling

På måndag är det dags för Augustgalan. En favorit i fackboksklassen är Nils Uddenbergs tvådelade biologihistoria "Idéer om livet". Gunnar Broberg läser en generös och vindlande berättelse.

RECENSION

Nils Uddenberg

Idéer om livet 1-2

Natur och Kultur

EN GÅNG VAR människan ande, under 1600-1700-talen försökte man göra henne till maskin, med Darwin blev hon biologi. I dag, inför postmodernismens gränsupplösning, vet vi inte vad vi ska säga. Debatt pågår, den ena biologiska debatten följer på den andra, om ekologi och biologisk mångfald, om rasidéer, genusfrågor, organtransplantation. Onekligen har en del hänt sedan den finlandssvenske zoologen Erik Nordenskiöld vid 1920-talets början gav ut sin massiva trebandshistorik "Biologins historia", en klassiker, översatt till flera språk och fortfarande användbar för sina goda textanalyser. Den gamle fästingforskaren hade verkligen gått till källorna. Ändå tog han så fel när han som sista namn, det som skulle visa vart biologin var på väg, valde Nils Heribert-Nilsson, lundensare och antidarwinist. Historien blev en annan.

Har ni hört talas om Nils Heribert-Nilsson

Troligen inte. De som har haft fel sorteras normalt ut ur historien. Ett orättvist undantag är Lamarck, ihågkommen för något som alla anser är fel, att förvärvade egenskaper nedärvs, men en stor forskare. I Nils Uddenbergs dubbelbandare "Idéer om livet. En biologihistoria" (Natur och Kultur) är båda med, bland annat för att Uddenberg älskar det udda. Han ger generöst, historien tillåts vindla sig fram, men hans bok är också solid och påläst, dokumenterad och noterad.

Omslaget visar en liten pyttig medeltida pyrola, men det här är ett anspråksfullt bokverk. Biologin växer så att skelettet knakar. Uddenberg har två stora historier att berätta, den ena är utvecklingslärans utvecklingshistoria, den andra genetikens genvägar mot framtidens flora, fauna och människa, både förenade i beteckningen "biologi". Men ordet skapades först 1800, vilket ställer frågan om var man ska man börja. Ofrånkomlig, om någon, är Aristoteles, men sedan är de äldre nedslagen mer tillfälliga. I stort sett: första bandet avhandlar grön biologi, det andra vit, natur- respektive labbstudier. Uppdelningen är inte självklar, en liten varning utfärdas för att den färgblinde kan ha svårt att veta i vilket band han ska söka.

En linje går från Linné över Lamarck till Darwin. En annan över Mendel, Morgan, Muller. Finns arten, vad är den, ändras den

Finns genen, vad är den, kan den förändras

Hur förhåller sig människan till naturens stora skala

Hur sker urvalet inom människoarten

Är indelningen av människan i raser vetenskapligt hållbar

Kan vi förädla människan genom att ändra på hennes genuppsättning

Är naturen vår vän eller fiende

Var går gränsen mellan Natur och Kultur - förekommer de i lycklig förening bara i Uddenbergs bokförlag

Det är lätt att fråga, svaren utgör ett enda långt samtal om tillvarons mening.

Det har snart gått ett sekel efter Nordenskiöld. En stor förtjänst är att historien nu förts ända fram till i dag. Mycket har hänt, biologin har hunnit bli både ond och god, den har lånats till både livsmedelsproduktion och rasidéer - Uddenberg hör till dem som tror på den både som forskningsgren och som vår inre drivkraft. Hans slutnamn är egentligen Darwin och det känns onekligen tryggare än den skånske hybridforskarens. En biologens idealtyp anas, idealist och empiriker, omutlig i moralen, ofta också en akademisk krumelur. Skurkar tycks inte ha ägnat sig åt biologin - Uddenberg snålar inte med berömmet, han är hejdlöst subjektiv, och det tackar vi för. Svenskarna har fått mer plats än vad som är sakligt motiverat, också det på sätt och vis bra.

Tag till exempel ynglingen Nils Johan Andersson, naturalhistoriker på fregatten "Eugenies" världsomsegling i slutet av 1840, som besökte Galápagosöarna och som oberoende av Darwins på öarnas flora fick idén till sin avhandling om växternas utvecklingslära. Andersson, elev till Love Almqvist och senare den första svenska anhängaren av evolutionsläran och förespråkare av Lappland som turistland, är en doldis i svensk idéhistoria. Inte blev det någon "anderssonism" inte. Tag Linnélärjungen Claes Alströmer som funderade över fårens arvsanlag, den rolige Fritz Areschoug i Lund och den lika briljante som elake Bengt Lidforss. Eller Nils Heribert-Nilsson. Alla dessa hör till utvecklingslärans tidiga sällan uppvisade svenska historia.

Kanske finns det för gott om 1800-talsskägg. Uddenberg skriver utifrån gubbar. Gummorna är inte många, de har inte förrän sent gjort särskilt synliga bidrag i biologihistorien. En annan sak är förstås vad kvinnor haft för biologisk kunskap förr, vad de har betytt som biologisk publik, om de tyckt annorlunda och hur de uppfattat sin egen biologi. Denna historia lämnar Uddenberg en smula för suveränt vidare till andra. Och historien är inte bara gubbar och gummor. De ger historien biologi, de har levat och dött, ur deras idéers förruttnelse har nya växt upp. Men för att förstå biologin i dag måste man se till dess strukturer, bärande bjälkar och ekonomiska flöden. Institutionerna har inte roat Uddenberg, museiväsendets och trädgårdarnas roll, lagarbetets villkor, nätverkens trådar och trassel.

Dessa abstrakta aspekter, de olika villkoren för vetenskapen saknas. Man skulle också ha önskat få reda på mer om teknikens betydelse, inte bara mikroskopins heroiska genombrottstid, utan illustrationens betydelse som förklaring och som publikfångare. Ett lyckat exempel är just hans egen bok där bilderna hela vägen får förklara historien för läsaren. Men vad betydde de på den tiden

Man kan också sakna en större betoning av vetenskapens sociologi, den dynamik och utveckling som utgår från hur forskningen har professionaliserats och specialiserats, hur den selekterats fram genom konflikter mellan nationella stilar och skolor.

Mycket smakar alltså mer. Vad vi har är en Thesaurus, ett ymnighetshorn, en visuell erfarenhet. Man kan snabbt se vilken fin utställning "Idéer om livet" skulle kunna bli, ett galleri med växter, djur och människor av alla slag, skäggiga forskare och en pigg Uddenberg som tittar fram bakom varje hörn, klarögd som en lo och flitig som ett bi.

GUNNAR BROBERG

Professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet

Från Guds avbild till naken apa. Denna illustration som hämtats ur Nicolas Tulps "Observationem Medicarum" (1641) visar hur oklar bilden av de stora aporna var under naturvetenskapernas barndom.

Folkslagens natur - om biologisk antropologi och rasbiologi. Friedrich Tiedemann var professor i Heidelberg. 1836 publicerade han skriften "Om en negers hjärna jämförd med hjärnan hos en europé och en orangutang". Där visade han att medan orangutangens hjärna var mycket mindre än afrikanens eller européns fanns det inga motsvarande skillnader mellan dessa olika folkslags hjärnor. Inte heller, ansåg han, fanns det någon mental aktivitet som inte kunde utföras lika väl av afrikaner som européer. Överst Tiedemanns första plansch som avbildar en afrikans hjärna medan den nedre planschen föreställer en orangutanghjärna.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt