Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

”Glasäpplen” ger publiken en hel del att bita i

Dramatikern Anders Duus lägger gärna märke till det mer finstilta i vårt mänskliga beteende. Han ser och ler lika empatiskt som ironiskt åt hur vi fastnar i vardagens tvångströja.

Efter förra årets landsbygdsuppror i ”Det som är vårt” har ”Glasäpplen” fått urpremiär i Örebro. Nu väljer Duus mikroperspektivet, det handlar om familjen, det närmaste grannskapet och vad som försiggår i individens privata tankerum. Det skildrar hur en till synes marginell händelse blir utlösande faktor för ett helt ”livsskred”.

Allt börjar med att kvarterets kuf Reine får nog av grannbarnens trakasserier, beväpnar sig med ett brännbollsträ och ringer på hos ­familjen vars son hör till de värsta marodörerna. Nioårige Alvin som, visar det sig, håller föräldrarna ­Ellinor och Magnus i ett manipulativt järngrepp då han sekundsnabbt växlar mellan demon och Putte i blåbärsskogen. Hans Christian Thulin spelar fram det protesterande barnet med en formidabel svung i de ideliga snorindragningarna. Snor som försvar mot den vuxenvärld som definitivt har större problem än att han vägrar snyta sig.

Helena Sandström Cruz regi vänder styckets alla små och stora dispyter rakt ut mot publiken. Smart eftersom allt som försiggår på scenen är lika specifikt som generellt. Så här rädda är vi för förändring och sanning, så här mycket ljuger vi ofta för oss själva. Skådespelarna växlar sömlöst mellan olika roller. Hans Christian Thulin spelar både den äkte mannen Magnus och sonen Alvin, alla åldrar i samma kropp. Magnus sublimerar sin äktenskapliga frustration i idén om att börja samla snidade trägubbar och gör sitt första inköp hos nyskilda Sanne. Anna Lyons tecknar snabbt och mycket komiskt upp den uttråkade kvinnan i en scen som, med sina töntiga trägubbar, ändå får doft av bordell.

Och mitt i all denna längtan bort figurerar Anders Hambraeus som katalysatorn Reine, mannen som levt under sin mammas toffel åt helsike för länge. Han som, i likhet med alla andra, är en annan och ­betydligt intressantare än vi tror. Precis som Duus pjäs, till synes enkelt avläsbar men rikt mångbottnad så snart vi skrapar på ytan. Likt glasäpplen, hjälpligt ihophållna av tunna skal men därunder skört genomsiktliga. Likväl mycket att bita i.