Freiburger Barockorchester

Brandenburgkonserter nr 1, 3, 4 och 5 samt Orkestersvit nr 1 av ­Johann Sebastian Bach

Scen: Göteborgs konserthus.

Hela handlingen i den i år flerfaldigt Oscarsvinnande filmen ”Gravity” utspelas i rymden. På just det avstånd från jorden där ­dragningskraften inte längre verkar. Där man – om man väljer att släppa taget – riskerar att för alltid förlora möjligheten att komma tillbaka till jorden igen. En hisnande lek med gravitationen som också sker i det sena 1600-talets och 1700-talets barockmusik, fast då med hjälp av ackordgångar som cirklar kring en tonal grund. Det nav som på ett närmast magnetiskt sätt hindrar harmonierna från att fara iväg utan att komma tillbaka hem igen.

Ingenstans utmanas gränsen för denna gravitation så som hos ­Johann Sebastian Bach. Och inte minst i första satsen i hans femte Brandenburgkonsert där om-loppsbanan blir allt vidare när harmoniken avlägsnar sig alltmer från navet.

En musikalisk rymdfärd som kulminerar i att en ensam cem­balostämma dockas av – ut i en vilt omtumlande tyngdlöshet innan den kadenserar och vänder tillbaka med en vid svepande rörelse till utgångspunkten. Och sällan har jag hört detta så rytmiskt med­ryckande och samtidigt poetiskt tolkat som på Freiburger Barockorchesters nya inspelning av de sex Brandenburgkonserterna på etiketten Harmonia Mundi.

På sin turné som följer på albumet nådde de i onsdags ett fullsatt ­Göteborgs Konserthus vars akustik ­gjorde all rättvisa åt Freiburgorkesterns kultiverat slanka men ändå gnistrande sound där varje liten klangförändring ger en nytändning åt det rusigt framvällande förloppet.

Inte minst just i den femte ­Brandenburgkonserten där också orkesterns cembalist, Sebastian Weinand som även gjort de mest otroliga insatser i recitativen på René Jacobs inspelningar av ­Mozarts operor, tog strid med ­Sandra Bullock i ”Gravity” om att förmedla en astronautisk äventyrlighet och yra. Omedelbara ­applåder efter hans solo – som på en jazzkonsert – låg verkligen i luften.

Inledde gjorde man dock med den, klangligt sett, nästan symfoniskt breda första Branden­burgkonserten där de båda ­violinisterna och konstnärliga ­ledarna Petra Müllejans och Gottfried von der Goltz ledde en tolkning som tog ut musikens spännvidd mellan det kammarmusikaliskt intima och det mera offentligt utåtriktade. Och som gav många tillfällen för orkesterns oboister och hornister att visa sin suveränitet.

Ett luftigt och distinkt spel med ljuvlig svikt i steget som också ­präglade Orkestersviten nr 1 som inledde efter paus – med en andlöst finstämd Trio-del i Menuetten där också stråkarna fick visa vilken nyanseringskonst som man behärskar.

Avslutade gjorde man med den fjärde Brandenburgkonserten och dess sprudlande teatrala vivaldiska humör.

Med en andrasats där de två blockflöjterna och violinen har stunder för sig själva som närmar sig operakonstens mest hjärt­skärande sentiment. Och med en final där den fugalikande stäm­föringen förlöser den lätthet som hela tiden bubblar under ytan i denna musik. Bachs nästan skrattretande lek med allt som har med tyngd­lagar och graviditet att göra.

En musikalisk rymdfärd som kulminerar i att en ensam cembalostämma dockas av ut i en vilt omtumlande tyngdlöshet innan den vänder tillbaka.