Allt som numera kännetecknar en Backaproduktion finns där: den markerade spelplats som scenografen Ulla Kassius kallar ”hotspot”, spegelväggen, stolarna på vilka aktörerna blir åskådare. Och dessutom: ett dokumentärt material – denna gång unga människors berättelser om goda handlingar från olika hörn av Europa – som återges i form av monologer. Samt regissören Mattias Anderssons speakerröst som berättar vad det är vi bevittnar. Och på en ljustavla över scenen: citat om den goda handlingens innebörd från allsköns auktoriteter från Bibeln och Koranen till Bertolt Brecht och Simone Weil.
Konceptet har prövats fram allt sedan ”The mental states of Gothenburg” 2006 på Angereds teater. Aldrig har det varit mer renodlat än i ”Acts of goodness”. Men inte endimensionellt. För Mattias Andersson har Dostojevskij uppenbarat mångstämmighetens hemlighet. Mördaren Raskolnikov och den Kristuslike Mysjkin är varandras speglar. Den du är, är i nästa stund en annan. Den som ber dig om hjälp, kan i nästa stund vara din räddning.
Scengolvet har tre markerade spår: allas vår breda eller smala väg mot fördärvet eller livet. Varje spår innehåller en berättelse om ett möte mellan två människor, men också en fråga: Hur skulle du handla i denna situation? I den ena änden ligger en naken, blodig man, en knäböjande, tiggande kvinna, och en förtvivlad hustru som inte vågar lita på sin mans goda vilja. I den andra änden finns en ung man som kommer att bli utnyttjad för sin godhet, en ung kvinna som använder goda gärningar som ett självskadebeteende och en äkta man som uppbragt förnekar att hans godhet har egna syften.
Ingen, allra minst vi i publiken, vet sanningen om någon av dem vi ser på scenen. Osäkerheten vi känner påminner om den tveksamhet som infinner sig i mötet med en blödande, bedjande, förtvivlad i den så kallade verkligheten. Skådespelarna på scenen ställer oss inför en sorts urscener i att vara människa: att be, att ge, att våga ta emot.
Och som de gör det. Bit för bit löser Marall Nasiri upp sin välklädda och välmenande kvinna. Gradvis, nästan omärkligt övergår perfektionen och godheten i ett tvångsbeteende som desperat söker kompensera en skuldkänsla utan botten. Hennes motpart, Ylva Gallons tiggerska, är i avsaknad av mycket men inte sig själv. Som i en dans byter de plats med varandra, förändras deras inbördes positioner. Bryan Ferrys ”Avalon” är ett passande låtval.
Något liknande äger rum i Anna Harlings och Ove Wolfs dödsdans till äktenskap, där den ena tycker sig ha berövats positionen att ta emot medan den andre njuter av överläget i att ge. Deras spel är så exakt och så mångtonigt att det öppnar sig för tolkningar som går vitt isär.
Efter åttio minuter är föreställningen över. För min del tar den inte slut på länge än.