Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Gräset har aldrig varit grönare i Hollywood

Röken ligger tung över drömfabriken. Strömningstjänsterna fylls av marijuanaglada tv-serier och filmer. Film­fredags ­Hynek Pallas rensar i skörden och berättar om förra ­gången Hollywood gav sig på ”djävulens ogräs”.

När Netflix den 20 april skickade ut en trailer för sin kommande serie ”Disjointed” avslutades den med budskapet ”Happy 420!”. Det gick sannolikt över huvudet på en stor del av den svenska tv-publiken. ”420” är sedan 1970-talet en amerikansk slangkod, motsvarigheten till svenskans ”klippa en hövding”. Den 20 april har följaktligen blivit internationella cannabisdagen och 4:20 gräskulturens motsvarighet till cocktailtimmen.

Numera är 20 april också datumet då de allt fler tv-serierna och filmerna om cannabis annonseras: ”Disjointed” (premiär den 25 augusti) handlar om en kvinna som driver ett marijuanaapotek. Rapparregissören Dj Poohs ”Grow house”, som släpptes på ”420”, har även den typisk handling: Två svarta killar försöker sig på en odlingskarriär men är bättre på att röka. Produktionsbolag? ”Hollyweed films.”

Boomen är knappast överraskande – när delstat efter delstat legaliserar marijuana är den gröna succéekonomin ett faktum. Fast drömfabrikens känselspröt har varit före samhällskurvan: Den utsökta komediserien ”Weeds”, om en änka som langar för att försörja sin dysfunktionella familj, fick premiär redan 2005. Och att ”Disjointed” har skapats av Chuck Lorre, mannen bakom ”The big bang theory”, säger något om den enorma popularitet som marijuana­kulturen nu har uppnått.

Så såg det inte ut förra gången ogräset stod i ­filmfokus. Tvärtom. Grödan dök upp i Hollywood på 1920-talet, när cannabis började ses som en samhällsfara. I ”High on the range” (1929) blir en naiv cowboy mördare efter att ha rökt en ”ny sorts cigarett” som han har fått av en mexikan.

Det skulle sätta tonen för 1930-talets filmvåg: I ”Marihuana – weed with roots in hell” (1936) och ”Assassin of youth” (1937) lockas vit helylleungdom att suga på den handrullade cigaretten innan de kastar kläderna, poserar för fotografier och låter sig säljas till bordell.

Den mest kända är ”Reefer madness” (1936) – en kultklassiker som blev musikal 2005. Filmen inleds med ett varningens ord: ”Det nya knarkhot som skördar amerikansk ungdom i alarmerande antal ger dödliga hallucinationer.”

Eventuellt lockades snarare än avskräcktes ungdomen när det skrattades maniskt, dansades vilt och hånglades hejdlöst. En lömsk pianist bankar med joint i munnen fram rytmer som får damernas höfter att rulla ända in i sovrummet. Bara den som har ätit för många haschkakor missar att musikanten ska vara judisk.

Det var ingen slump. Marijuanaförbud var rasistiskt formulerade. Droger länkades till dåtidens ”invandringskritik” – opium var ett kinesiskt hot och kokain ledde till att afroamerikaner våldtog vita kvinnor. ”Vita flickor blir gravida med svarta män efter att ha tagit deras joint i munnen”, stormade en ledartext.

Svarta musiker var särskilt utsatta men ­besjöng gärna plantan – som Cab Calloway i ”Reefer man”. I sydvästra USA riktades udden mot mexikaner. Iförda enorma ­sombreror dansar de i decenniets enda ”positiva” ­cannabisinslag, sångnumret ”Sweet marijuana” i pre-codefilmen ”Murder at the vanities” från 1934.

Även efter marijuanaförbudet 1937 kom filmer som ”Devil’s harvest” (1942). På 1950-talet var den amerikanska farsoten förvisso en annan, och i ”Big Jim McLain” jagar John Wayne kommunister. Men för lanseringen i Europa, där röd propaganda inte fungerade lika bra, döpte bolaget om den till ”Marijuana”. Kommunister blev knarklangare.

Som så många förändringar i USA kom kulturskiftet på 1960-talet. I ”Easy rider” (1969) tonsätts rebellrökandet med låten ”Don’t bogart that joint”. I slutet av 1970-talet var det så okontroversiellt att komikerduon Richard ”Cheech” Marin och Tommy Chong kunde göra prutt- och knarkhumor i ”Upp i rök” (1978).

Dagens boom är dock avsevärt större och förebådades i ett replikskifte i Quentin Tarantinos ”Jackie Brown” (1997). En gangster upptäcker att hans flickvän är hög mitt på dagen och förklarar att ”den skiten kommer att beröva dig dina ambitioner”.

”Inte om dina ambitioner är att bli hög och se på tv”, svarar hon.

För den med sådana ambitioner ser kalendern full ut. Ett axplock av serierna som planeras: ”Buds” utspelar sig i den nya marijuanahuvudstaden Denver. ”Humboldt” (med John Malkovich) i ett odlarsamhälle. Margaret Chos ”Highland” är ännu en serie om marijuana och dysfunktionella familjer. ”Mary + Jane”, där två vita tjejer driver en gräsbudfirma i Los Angeles, finns redan på HBO. Liksom”High maintenance”, om ett cykelbud i New York.

I Europa är gräsrökning inte synonymt med hälsa och healing, så serier som franska ”Cannabis” (Netflix) tyngs fortfarande av misär och smuggling.

Med den ökande samhällsacceptansen märks det också hur cannabiskulturen tar plats över genrer. Tidigare var filmerna, som Cheech & Chongs äventyr, så kallade stonerkomedier. Den tänkta målgruppen och intrigerna fångas i reklamen för ”Grow house”: ”Vi vet att du är hög, så vi gör det simpelt.”

Men i thrillern ”Dark harvest”, vinnare på New Yorks cannabisfilmfestival 2016, ska en marijuanaodlare lösa mord tillsammans med narkotikapoliser. I Netflix ”Green is gold” (2016) får en kille med gröna fingrar ta hand om sin lillebror efter att pappan hamnat i fängelse. Ett klassiskt indiedrama med skakig kamera – i odlingsmiljö. Uppfostran sker i det hårda men lyckliga arbetet med skörden.

Fast i höjd med ”Green is gold” börjar djupdykningen i fiktionens glada hampafält ge en kväljande obalanserad känsla. Det är snart lika tröttsamt som 1930-talets propaganda.

För ”Green is gold” pekar på allt vanligare företeelser i gräsfilm, som autenticitet och drivna individer. Det är inte längre oregano i en påse som fladdrar förbi hos en langare på tågstationens toalett. Nej, kameran zoomar lystet in plantorna.

Handlingen betonar moraliska aspekter och nytta. Intressant nog, trots att marijuana­fiktionens väg plogats av hiphopkulturen och svarta artister som Snoop Dog (eller Method Man och Redman i minnesvärda ”How high” 2001), är huvudpersonerna i entreprenör­skapets era – där knark inte leder till mord utan till skatteintäkter – samma slags vita ynglingar som på 1930-talet föll offer för djävulsörten.

Och de är fortfarande goda. Som när lillebror i ”Green is gold” frågar storebror vad han ska göra med intäkterna för skörden. ”Starta en firma för schysta bekämpningsmedel.”

Det är så att man kan bli rödögd för mindre.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.