Markus Sköld
”Kalldrag”
Hoi förlag
Det viktiga med skräck är förstås att det fungerar. Tror vi på det? Blir vi rädda eller tycker vi bara att försöken att skrämmas är fåniga?
Det är naturligtvis individuellt, men Markus Skölds ”Kalldrag” börjar så obehagligt att jag blir nervös redan på första sidan. Den unga familjen flyttar till en liten ort, där maken har fått jobb som vd på det stora företaget och frun ska komma på vad hon vill göra. De får hyra direktörsvillan. Åh: Stockholmsdrömmen om att byta trånga och svindyra kvadratmetrar mot stora ytor och vilsam natur.
Det är bara det där med källaren. Therese är rädd redan första gången hon går ner: det är för stort, det är för mörkt, och det hänger en konstig tavla där.
Det blir värre. Therese känner sig iakttagen hela tiden, och hör konstiga ljud. Maken John, som jobbar över konstant, viftar undan hennes oro. Och det låter ju rätt knäppt när hon börjar prata om nån som står i skogsbrynet och stirrar på huset på ett obehagligt sätt.
Markus Sköld hanterar de klassiska skräckeffekterna elegant, så att det blir lite ”The Shining”-känsla över hela historien. Finns det något övernaturligt i skogen, eller handlar berättelsen egentligen om en äktenskapskris?
Mannen kommer allt mer sällan hem annat än för att sova, och kvinnan blir mer och mer nervös. Kanske inbillar hon sig bara?
Fast det är ju det där med den lilla dottern som börjar kommunicera med någon som inte syns.
Skräcken accelererar på ett synnerligen obehagligt sätt, och här finns både mörk skog, en fönstervägg som exponerar familjen alldeles för mycket och ett aggressivt fyllo som kanske, eller kanske inte har med saken att göra.
När den unga barnvakten ska cykla hem ensam på kvällen blir jag alldeles kallsvettig. Just så hemsk ska skräck vara. Michelle Paver ”Expedition Kanchenjunga” Övers. Birgitta Gahrton Semic År 1935 beger sig en expedition upp på berget Kanchenjunga, det mest svårtillgängliga i Himalaya. De går i spåren efter en tidigare expedition, där bara två överlevde och resten ligger i stengravar längs vägen. Läkaren Stephen följer med expeditionen i sista ögonblicket, och snart är hans gamla barndomskonkurrens med storebror Kit i gång igen. Men vem är skuggan som rör sig på berget? Otäckt, välskrivet och med oslagbar tidskänsla. Charlotte Brontë med flera Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” Urval och övers. K G Johansson Vertigo En fin liten samling som inte bara består av 1800-talsnoveller, utan också korta biografier över författarna och resonemang kring vad de skrev. Skräcken växer fram ur moraliska berättelser och ur industrialismens tilltagande skräck för naturen. Ofta är det inte så skrämmande, men det finns hårresande pärlor som Elizabeth Gaskells ”Den gamla barnflickans berättelse”. Shirley Jackson ”The Lottery and other stories” Penguin Modern Classics Den 14 december skulle Shirley Jackson ha fyllt hundra år, och det finns all anledning att hylla henne. Jonas Thente skrev nyligen om en Jacksonbiografi (DN den 22 oktober), och precis som han undrar jag varför inte åtminstone hennes främsta verk finns tillgängliga på svenska. Novellen ”The Lottery” är en grundsten i skräcklitteraturen, och i den här samlingen finns både realistiska noveller och ren skräck. Det är svårt att avgöra vilket som är otäckast. Daniel Svanberg ”Gruvdamen” Hoi förlag Jakob bor och arbetar i New York. Han har inte varit hemma i Sverige på länge, när en känd författare, en god vän till Jakob och hans far, dör. Bergdahl var också svensk ursprungligen och testamenterar allt han äger till Jakob. Men bland Bergdahls ägodelar finns en sällsynt otäck bandinspelning, som gör att Jakob reser till Sverige och börjar forska i det förflutna. Bra historia med ruggiga skogsmiljöer, obehaglig stämning och läskiga bipersoner. Tyvärr är språket lite för slarvigt, men det får man bortse ifrån. Dick Bruna ”Miffy spökar” Svensk text: Margot Henrikson Ordalaget (0-3 år) Nu är ju inte pekboksskräck någon speciellt stor litterär genre, och först skrattar jag rått och hjärtligt åt att kaninen Miffy, känd från ett otal böcker, skulle kunna framstå som det minsta skräckinjagande. Men det finns något djupt obehagligt över bilderna på den i lakan draperade Miffy, som skrämmer sin omgivning med stor framgång. Att låta Miffy själv vara spöket är ett genialt drag som gör det mindre läskigt för små läsare. Texten är på rim. Sofia Bergting ”Sagolunden” Bokfabriken (9-12 år) En klassisk spökhistoria för mellanåldern, om Inez vars föräldrar släpar ut henne till ett litet torp i skogen där de tycker att det ska bli jättetrevligt att tillbringa sommaren, med närodlad mat och naturen in på knuten. Fast ensamt för Inez, trots att hon möter en blek flicka i skogen. Inez bästis Miriam som ska vara ute på resa svarar konstigt nog inte på sms, och ute i skogen hörs underliga röster. Intressant porträtt av de aningslösa föräldrarna som har sina egna planer, och en bra spökhistoria. Lena Ollmark ”Firnbarnen 3: Frostbitna” B Wahlströms (9-12 år) Trilogins första två delar, ”Inmurade” och ”Brännmärkta”, är bland det läskigaste någonsin i svensk skräck. (Aldrig mera träslöjd, säger jag bara.) ”Frostbitna” följer sina föregångare tätt i hälarna med en krypande kyla som jagar Natta, Leo och Teddy, samtidigt som den nya vikarien är lite för jobbigt trevlig och bjuder hem alla elever till sitt hus i skogen. Det dyker också upp en kopia av datorspelet som fick eget liv i förra boken. Men vem är den röda ängeln i kapellet? Staffan Cederskog ”Blodvittring” Opal (unga vuxna) Det är lite fyrkantigt i början, i en klassisk skräckbörjan: någon hittar en gammal dagbok i en övergiven fyr på en ö utanför Gotland. Men snart drar historien om Nina i gång, hon som bor med sin mamma i en liten stuga över sommaren och får sällskap av kusinen Rebecka. Snärjmåran växer allt närmare stugan, och Rebecka börjar bete sig konstigt efter en underlig natt när de möter två killar i en verkstad. Skräcken byggs gradvis upp, och är fint kopplad till tonårslivets osäkerhet i fråga om identitet.