Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 19:08 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/guldfeber-pa-blasieholmen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Guldfeber på Blasieholmen

I dag tas beslutet om Nobel Centers framtida öde. Det tilltänkta bygget är senaste fadäsen för en stad som tagit flera felbeslut om dess utseende, skriver Inga-Britt Ahlenius.

I dag tänker Stockholms kommunfullmäktige fatta beslut om att riva det gamla tullhuset på Blasieholmen. Därmed utraderas en unik och historiskt och kulturellt skyddsvärd hamnmiljö. Huset ska rivas för att skapa plats för Nobel Center, en jättekloss av förgyllt rostfritt stål, som blott genom sin volym brutalt bryter mot den omgivande graciösa himmelslinjen, förstör siktlinjen in över ”Staden på vattnet”.

Detta bygge saknar dessutom sammanhang med den omgivande stenbebyggelsen genom sin själlösa, blanka fasad där åskådarens blick inte får fäste på något intressant, blott kastas tillbaka. Som om detta inte vore nog är trafikproblemen på Blasieholmen olösta och de totala kostnaderna okända.

Så är också en majoritet av yttrandena över projektet negativa och kritiken omfattande och för­ödande, inte minst från så tunga remissinstanser som Statens fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet, Stadsmuseet, Skönhetsrådet, Byggnadsvårdsföreningen med sina 6 000 medlemmar. Det verkar dock inte bekymra politikerna i Stadshuset.

Engagemanget från stockholmarna är stort och deras kritik hård och artikulerad. Med sedvanligt nedlåtande härskarteknik möter beslutsfattare medborgarna med kommentarer som ”torgför”, ”osanning”, ”brokig skara”. De som protesterar representerar kunskaper, erfarenheter och argument från många och vitt skilda områden. Det är just det som är så intressant. Dessutom är staden vår.

För knappt ett halvsekel sedan gick stockholmarna man ur huse för att rädda Kungsträdgårdens almar. Man hade till slut fått nog av rivningsraseriet och skövlandet av Stockholms innerstad där under ett par decennier 700 bostadshus från 1600-talet och framåt jämnades med marken för att ge plats åt Sergels torg och Brunkebergs torg. På liknande sätt som almarna framstår Nobel Center i dag som en symbol för den pågående okänsliga ”moderniseringen” av innerstaden, där nya projekt våldför sig på kulturhistoriska miljöer, påbyggnader på befintliga hus förstör stadens siluett och exploateringsintressena vinner över stadsmiljöfrågorna.

Slussen rivs, ett modernismens verk försvinner just när modernismens verk generellt börjar uppskattas. En världsberömd flexibel och elegant trafiklösning demoleras. I hela Sverige bygger man nu rondeller för att ersätta trafikkorsningar. Men i Stockholm beslutar politikerna att riva superrondellen Slussen och bygga T-korsningar! 

För att i övrigt ”sätta Stockholm på kartan” finns ett antal projekt, genomförda eller i olika stadier av tillblivelse, några exempel: Det för Stockholms siluett alldeles för höga Waterfront. Ett departementshus i Klara, som har fått en helt grotesk låda på taket med ytterligare några våningar kontor. Ägarna till Sturegallerian vill uppseendeväckande nog riva en stor del av kvarteret och samtidigt bygga nytt. Bakom NK vill ägarna ersätta det nuvarande sexvåningshuset med ett hus om 12–14 våningar.

En gång fick Stockholms Handelskammare av staden ”restaurangtomten” i norra delen av Kungsträdgården. Tanken var säkert att Handelskammaren skulle förvalta den samhällsnyttigt och för stockholmarnas bästa. Nu har man sålt tomten till Apple, som där planerar en kommersiell lokal, ett brutalt intrång i den offentliga parken. Inte ens i New York tillåts Apples lokaler blockera ingången till Central Park.

Stockholms första stadsarkitekt var Nicodemus Tessin den äldre, som efterträddes av sin son. Under femtio år, runt skiftet till 1700-talet, var fader och son Tessin de som gestaltade den framväxande staden – Stockholms slott, Tessinska palatset, palatsen på Riddarholmen är exempel på deras stora märkesbyggnader.

Stockholm har för tillfället ingen stadsarkitekt. Dock finns en tjänst som stadsarkitekt – placerad i en stab under stadsbyggnadsdirektören. Det är en utmärkt placering om man effektivt vill hindra stadsarkitekten från att ha något som helst inflytande på stadens gestaltning. Där skulle arkitekterna Tessin aldrig någonsin ha satt sig.

Stadsarkitekten ska vara stadens ”art director”, en professionell kapacitet med helhetssyn på stadens gestaltning och med ansvar för översiktsplaner, stadsmiljö, gestaltning och färgsättning. Stockholm, som är mitt uppe i en krävande period vad gäller stadens gestaltning, måste snarast inte bara rekrytera sin stadsarkitekt utan också ge henne eller honom en sådan placering och sådana resurser att hen blir en strategisk kraft i stadens byggande.

Men först måste Nobel Center på Blasieholmen stoppas! Lägg det i Hagastaden, låt Guldhuset där bli en märkesbyggnad i ett nytt stadsbyggnadsprojekt, nära de forskningsmiljöer som är avgörande för att centret ska kunna fungera som tänkt.

Stadsarkitektens placering är utmärkt om man effektivt vill hindra denne från att ha något som helst inflytande på stadens gestaltning.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt