Han tar porträtt av Förintelsens överlevande - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Han tar porträtt av Förintelsens överlevande

Fotografen Mikael Jansson arbetar med en unik dokumentation av den sista generationen överlevande från Förintelsen. Hans porträttserie ”Witnesses” visas i höst på Kulturhuset i samarbete med Moderna museet. 

Sedan i november har Mikael ­Jansson rest i Sverige för att fotografera män och kvinnor som överlevde Förintelsen. Hittills har han skapat ett femtiotal svartvita, knivskarpa, porträtt. Foton som kommer att ­kureras av Moderna museets chef Daniel Birnbaum och visas på Kultur­huset med start i oktober.

Jansson, känd för sina bilder i bland annat Vogue, Interview och Wall Street Journal, anade inte hur omfattande arbetet skulle bli. 

Eller hur alla dessa möten skulle komma att påverka honom. 

– Det har varit väldigt, väldigt annorlunda än något jag gjort tidigare, säger han när vi ses i hans arbets­lokal i centrala Stockholm. En spatiös lokal dominerad av ett väldigt hyllsystem fyllt av negativpärmar – resultatet av över fyrtio år av porträtt- och modefotograferande runt om i världen. 

– Att ta själva bilderna är ju ganska likt andra fotograferingar jag har gjort, men alla möten och historier har varit så oerhört starka och gripande att jag stundtals inte kunnat plåta. Jag har träffat fantastiska människor. 

Bilderna är bland annat tagna på Föreningen Judiska hemmet i Stockholm. Många av de porträtterade har aldrig tidigare offentligt berättat om vad de utsattes för under krigsåren, än mindre blivit fotograferade i ett sammanhang som detta. 

– Det är fantastiskt att så många fortfarande är vid liv, men det här är ju verkligen sista chansen. Jag vill fotografera så många som möjligt ­inför utställningen.

Vad har varit svårast i arbetet?

– Jag fotograferar många i mitt vanliga arbete utan att känna dem innan eller ha tid att sitta ned och prata. Men det här har varit så gripande att det varit svårt att fokusera på bilderna. Jag måste ju få en bild som är lika stark som deras berättelse och det är ju … omöjligt.

Hur har du tänkt kring uttrycket i bilderna?

– Jag har tagit väldigt enkla porträtt som är ganska nära och de flesta i dagsljus, norrljus, lite konstnärsateljéljus. Det har också varit viktigt för mig att inte hålla på och pilla och arrangera med hår och kläder och sådant. Bilderna är tagna precis som de sett ut när de kommit in i rummet där jag fotograferat. Jag hyrde Hans Geddas gamla studio på Södermalm för de första bilderna. 

Har din egen släkt några erfarenheter från Förintelsen?

– Nej, men när jag var 12 år och min familj flyttade till Norra Sköndal så blev en judisk familj från Ungern, som kom till Sverige 1956, våra närmaste grannar. Vi blev jättegoda kompisar med hela deras familj, så de har betytt väldigt, väldigt mycket för mig och vi är fortfarande goda vänner. Mamman i den här familjen, som gick bort för ganska många år sedan, visade sig dessutom ha varit vän med flera av dem som jag fotograferat nu, så det är en fin koppling.

Vad hoppas du att din dokumen­tation kan bidra med?

– Att vi inte glömmer vad som skedde. Att det kommer många unga och ser bilderna på Kultur­huset och att de här berättelserna inte glöms bort. Dessa vittnesmål är ju fortfarande så aktuella och det händer nästan varje dag saker som påminner en om det förflutna. 

Du besökte Auschwitz i december. 

– Ja, det är svårt att beskriva hur fruktansvärda koncentrationslägren var. Det jag särskilt slogs av är hur systematiskt allting genomfördes där. Hur allt var så minutiöst uträknat för alla dessa människor som kom dit. Det var på ett sätt det mest skrämmande att se, vid sidan av själva levnadsförhållandena. Det där uträknandet gör det ännu vidrigare på något sätt.  

Vad kan göras för att bemöta ­rasismen och antisemitismen i vår tid?

– Det finns så många olika faktorer, det är inte enkelt. Men det är väldigt viktigt att just aldrig sluta att berätta de här historierna, därför kommer alla skolor ha gratis inträde till utställningen. Dessutom håller jag på med en film där några av de medverkande kommer att presenteras och får berätta sina historier. Vi ska också ha en liten film om projektet och besöket i Auschwitz, säger Mikael Jansson.

Hans arbete med ”Witnesses” har gjorts möjligt genom ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse som traditionsenligt delas ut i morgon på Internationella minnesdagen av Förintelsens offer. Bindefeld ­beskriver Mikael Jansson arbete som den sista omfattande insamlingen av vittnesmål från överlevande som kommer att kunna göras i Sverige. En dokumentation gjord i en tid när den judiska befolkningen i bland annat Malmö och Göteborg utsätts för våldsbrott och kränkningar.

Hur stort är behovet av kunskapsspridning bland dagens unga?

– Större än någonsin. Det finns en mängd olika undersökningar som gjorts i både USA och runt om i Europa som visar att kunskapen om Förintelsen sjunker dramatiskt och mätbart från år till år, säger Bindefeld.

Ser du några särskilt oroande ­kunskapsbrister just nu?

– Ja, i gruppen svenskar som har sina rötter i Mellanöstern och som har med sig en statsfinansierad propaganda, en förvriden och förfalskad bild av Förintelsen. En syn där man ser den som en sionistisk medie­konspiration. I de miljöerna frodas antisemitismen och där borde politikerna både lokalt och nationellt föra ett betydligt intensivare kunskapskrig, säger han och tillägger:

– Den synagoga i Göteborg som nyligen utsattes för brandbomber är den där jag själv blev bar mitzva. När jag tänker tillbaka på de åren då jag var aktiv i Judiska ungdomsförbundet kan jag inte påminna mig att jag en enda gång var rädd för att åka till synagogan eller att det behövdes vakter där då. Jag blev aldrig retad eller kände mig hotad på grund av min judiska identitet. Vi lever verkligen i en ny tid nu.

Mikael Jansson återkommer till hur drabbande det har varit att på så kort tid möta så många människor, få ta del av så många levnadsöden. 

– En sak som slagit mig är hur briljanta många av dessa människor är. Och deras styrka.

Hur har du påverkats av projektet?

– Jag har börjat tänka på ett annat sätt och får upp bilder i mitt huvud i vissa situationer. Det händer till exempel när man är i tunnelbanan och det är mycket folk eller när man ska passera en passkontroll på någon flygplats och någon instruerar en i vilken kö man måste ställas sig i, ”Nej inte där – du ska stå här!” Man gör associationer till deras historier då, det är en märklig känsla.  

Mikael Janssons porträttserie ”Witnesses” visas i tre månader på Kulturhuset med start i oktober 2018.

Från fåglar till kändiselit

Mikael Jansson är född 1958. Han började fotografera fåglar som tioåring, i slutet av 1970-­talet fokuserade han på konsertbilder med artister som David Bowie, Blondie, Roxy Music, Miles Davis och The Clash.

Han blev 1979 assistent hos reklam- och modefotografen Carl-Johan Rönn. 1984 fick han jobb hos världsberömde fotografen Richard Avedon i New York: ”Det var enormt lärorikt – jag var bland annat med på hela framtagningen av bilderna till hans bok ’In the American West’ och utställningarna som följde.”

Sedan 1990 har Mikael ­Jansson huvudsakligen arbetat utomlands och bor numera i London. Han medverkar nästan uteslutande i utländska tidningar med modebilder samt porträtt av skåde­spelare som Jodie Foster, Cate Blanchett, Jennifer Lawrence, Emma Stone och Ryan Gosling.

Micael Bindefelds ­stiftelse

Bildades 2014 för att ”stödja dem som har en vilja att kommunicera, ge information, bildsätta eller på annat sätt förmedla kunskap om Förintelsen”.

Stipendiet omfattar 400 000 kronor.

2015 tillföll det Sara Sommer­feld och Johan Romin för filmen om hennes farmor som överlevde Förintelsen, ­respektive Örjan ­Henriksson för hans fotoutställning ”Auschwitz KZ I-II”.

2016 tillföll det Adina Krantz och Nadine ­Gerson för deras förening ­Zikarons arbete bland skolelever.

2017 tillföll det Jacob Mühlrads körverk om morfaderns tid i Auschwitz och Bergen-Belsen.

2018 års stipendium går till Mikael Jansson. I motiveringen betonar juryn särskilt värdet av att samla in dessa vittnesmål för ­framtiden: ”Genom att avbilda den sista ­generationens ­överlevande bidrar Mikael ­Jansson till en ovärderlig dokumentation vars blotta existens blir ett levande bevis som omöjliggör för framtida ­generationer att förneka eller förminska Förintelsen.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.