Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hästflickorna och världen utanför

Hästen har alltid varit en symbol för makt och status. Också i stallet styrs samvaron av hierarkier. I två konstutställningar ser Julia Svensson samhällets främlingsfientlighet och härskartekniker sippra in i hästarnas värld.
Shiva Anoushirvani ”Horses and haters” Gislaveds konsthall t o m 5/10

Sven-Erik Johansson

”Med ryttare som förtecken” Borås konstmuseum t o m 9/11

Ridskolor och stall är inte alls en fristad där tjejer slipper utseendefixeringen i resten av samhället, skrev hästtidningen Hippson i veckan som gick. Psykologiforskaren Carolina Lundes projekt ”TJEJ:ISKT – tjejers idrottande, självbild och kroppsuppfattning” visar att tjejer i åldern 14–20 som rider är mer negativa till sina kroppar än tjejer som utövar andra idrotter.

För den som föreställt sig att en flickornas frizon per automatik är en plats där alla flätar varandras hår, myser och dricker te, är detta subversiv information.

Ur ett annat perspektiv är det alls ingen överraskning. Med jämna mellanrum författas tidningsartiklar om kvinnor som tagit hästvägen till chefskap; tack vare frånvaron av killar är stallet en chans för flickor att öva sig på traditionellt manliga roller.

Det sociala sammanhanget i stallet är alltså mer eller mindre som i övriga samhället, fast i komprimerat format och med nästan bara kvinnor. Då följer även omvärldens värderingar kring utseende med in.

Konstnären Shiva Anoushirvanis (född 1979) pågående utställning ”Horses and haters” på Gislaveds konsthall ger uttryck för makt och hierarkier i stallmiljö. Anoushirvani har fotograferat unga flickor i ridkläder. Höga läderstövlar, piska, hjälm och säkerhetsväst. Symboler för att ridning är en farlig sport och det mod som krävs för att utöva den. Men ännu mer tecken på disciplin, självkontroll och kontroll över hästen.

I utställningslokalen ligger en bok framme, Anna Larsdotters ”Hästens tid. Rid- och stridskonst under stormaktstiden” (2008). Den berättar om hästen som den svenska arméns stolta stridsvagn. Den var ett vapen, ett transport­medel men också en statussymbol. Att kungligheter lät avbilda sig med sin häst var ingen tillfällighet.

Så sent som för hundra år sedan var den typiske ryttaren man och militär. Ridsportens strama stilideal är fortfarande nära besläktat med arméns hårda uttryck. Något av en paradox – hästar är väldigt känsliga och att seriöst arbeta med dem kräver empati och självkännedom. En välutbildad häst kan du med minimala medel få att göra som du vill. Som man säger: ”Där kunskapen tar slut, tar våldet vid.”

Anoushirvani ägnar sig åt sociala strukturer i sin konst. Filmen ”Det tama och det vita” använder stallmiljön för att gestalta samhället i stort. En tydlig dikotomi: Å ena sidan blonda smala flickor med egna hästar och fina ridkläder. Å andra sidan flickor med svart hår och annat etniskt ursprung, som tar hand om utrustningen och blir snorkigt bemötta av de blonda. I mellanscenerna ekar pisksnärtar över det trädbeväxta landskapet.

Ute på ridbanan ändras rollerna något. När den svarthåriga flickan sitter till häst, och den blonda kommer skjutandes på en skottkärra, kan den svarthåriga börja tala. Men man ser bara hennes läppar röra sig.

Orden ljuder först senare i filmen: ”Det stinker märkligt, ett slags kolonial urin i avståndet mellan din häst, dina nycklar till alla dina dörrar, din naturliga begåvning i härskarteknik och min historia.”

Här blir hästvärldens sociala sammanhang en träffande bild för en global historia av orättvis makt- och resursfördelning, som fortfarande är otäckt självklar. Anoushir­vanis maktanalys har ett socialt genusperspektiv – makt- och härskartekniker i samhället sipprar in i alla sammanhang, oavsett kön och ålder. Förakt för svaghet i stallet vittnar om förakt för svaghet utanför.

Också i den internationellt representerade Sven-Erik Johanssons (född 1925) verk, som just nu ställs ut på Borås konstmuseum, är ryttaren som maktsymbol i fokus.

Bronsskulpturen ”Ryttaren”, som nyligen rests utanför Borås konstmuseum, är Sven-Erik Johanssons satiriska kommentar till äldre svenska städers pompösa ryttarstatyer. En kung ska vara stor och stark. Men den här ryttaren är liten och böjd – ett tecken på svaghet. Hästen han klivit upp på ser dessutom ut att vara alltför hög. Här krackelerar ekipagets heroiska fasad.

Vid entrén till utställningen hänger en surrealistisk vinylmålning av en hjälmprydd herre till häst, den är från 1994. ”Det var tänkt att den skulle hänga i Ronneby. Men titeln är ’Översittaren’, och den skulle hänga i kommunhuset. Det blev inget köp!”, säger Johansson själv i en intervju i Borås Tidning (10/9).

I hans bilder syns att makt till stor del är en socioekonomiskt konstruerad maskerad – man föds inte till ledare, man blir det. Shiva Anoushir­vani klär på sina hästflickor stövlar och ridspön. Sven-Erik Johanssons målningar har inga av ryttarens eller maktens klassiska attribut, utan med sitt myller av figurer från det undermedvetna frångår de helt kungaporträttens estetik. Genom att ge ryttarna krumma ryggar och hästarna vingliga ben tar han deras höghet ifrån dem – och ”Översittaren” blir en humoristisk stackare. Politikernas reaktion var symto­matisk.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.