Hemliga Hilma af Klint. Fin introduktion till fascinerande öde - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hemliga Hilma af Klint. Fin introduktion till fascinerande öde

Anna Laestadius Larsson

”Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint”

Piratförlaget, 330 sidor

På senare år har konstnären och teosofen Hilma af Klint (1862–1944) fått ett postumt genombrott av sällan skådat slag. Ett stort antal separatutställningar och monografier har tillägnats denna abstrakta föregångare vars gigantiska dukar målades i hemlighet, långt från den internationella konstscenens centrum eller ens periferi, och inte ställdes ut förrän decennier efter hennes död.

Om privatpersonen Hilma af Klint finns det emellertid inte mycket information, och det är tråkigt, för när någon påstår sig måla enligt direktiv från andevärlden blir man förstås nyfiken. Vem var hon?

Den här frågan vill Anna Laestadius Larsson kanske inte besvara, men åtminstone spekulera kring i sin nya bok, ”Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint”. Själv kal­lar hon romanen för ”en fantasi om det som kunde ha varit” och baserar sig, förutom på det skrivna biografiska material som finns, på intervjuer med släktingar till af Klint och hennes närstående.

På säker prosa och med vissa tidshopp, däribland en ramberättelse där brorsonen Erik likt ett ­läsarens alter ego hälsar på sin faster och får se tavlorna för första gången, följer så Laestadius Larsson af Klint från uppväxten och framåt. Åren som en av få kvinnliga studenter på Konstakademien – i samma klass som bland andra Hanna Pauli – behandlas, liksom det andliga sökandet, kontakterna med olika spiritistiska sällskap och kampen för att respekteras som människa och konstnär i en tid av bottenlös misogyni, en fråga som Laestadius Larsson tar sig an med stor förståelse och ömsinthet.

I början av 1900-talet drog sig af Klint tillbaka på landet för att måla sina esoteriska nyckelverk, som hon såg som representationer av en verklighet bortom den synliga. Det är häpnadsväckande målningar, med ett intensivt, ofta vagt sexuellt formspråk som tycks stå helt utanför sin tid. Som Laestadius Larsson skildrar Hilma af Klint är hon mycket riktigt djupt missförstådd. Inte bara konstvärlden utan även de närmaste vännerna i sällskapet De fem, där den självuppoffrande livskamraten Anna Cassel ingår, tvivlar på hennes mediala förmågor och ställer sig frågande till det fanatiska målandet.

Laestadius Larsson lyckas fint med att gestalta en människa som å ena sidan faktiskt är motarbetad, å den andra också hänsynslös mot personer som älskar henne. Bäst fungerar det när af Klint själv får tala i första person. Avsnitten med brorsonen är jag dock mindre förtjust i – de ständiga perspektivbytena skapar onödig distans, ger ett splittrat intryck. Som i många historiska romaner finns här också ett lätt docerande tonfall. Jag uppskattar Laestadius Larssons kontextualiserande ambition, men det är inte alltid tidsmarkörerna – en plötslig velociped, en mikroföreläsning om rösträttsrörelsen – känns organiskt integrerade i texten som sådan.

Men det är en gnällig invändning. På det hela taget vet Laestadius Larsson precis vad hon gör, och hon gör det bra. ”Hilma” är ingen stor litterär upplevelse, men som inspirerad introduktion till ett fascinerade livsöde fungerar den fint.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.