Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Hemlös på två kontinenter

Danska Maja Lee Langvad skriver originellt om adoption. Stefan Jonsson läser en skakande bok där sorgen rusar som stormbyar i texten.

Maja Lee Langvad

”Hon är arg. Ett vittnesmål om transnationell adoption”

Övers. Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm

Albert Bonniers förlag

Det var länge sedan jag läste något mer rasande personligt. Det var länge sedan jag läste en sannare världsbeskrivning. ”Ett vittnesmål om transnationell adoption”, säger undertiteln sakligt.

Vittnet är Maja Lee Langvad, född i Seoul 1980 som Lee Chun Bok, i dag en av Danmarks mest intressanta och omstridda unga författare. Hon debuterade 2006 med ”Find Holger Danske”, en poetisk meditation över idiotin i det som kallas assimilering, som i dag avkrävs varje ”nyanländ” i Europa.

Här kodifierade Langvad grundlagen i hygglighetens rike: Tro inte att du är dansk bara för att du är född i Danmark, pratar flytande danska, är dansk medborgare, bor i Danmark, följer dansk lag, har danska svärföräldrar, hissar Dannebrogen i din trädgård, kallar andra för nydanskar, vill dö för Danmark eller känner dig dansk.

Slutsats: maningen till assimilering är en maning att byta ut sig själv, vilket ändå alltid misslyckas. Därmed fångade Langvad hela Europas nya, unkna anda – nästan lika effektivt som en gång Frantz Fanon: ”Bli vit eller försvinn!”

Ilskan, vreden, sorgen och saknaden rusar som stormbyar genom hennes nya bok. Textens retoriska nivå präglas samtidigt av behärskning och förnuft. I korta avsnitt behandlar Langvad den transnationella adoptionens orsaker, fakta, drivkrafter, aktörer och yttringar, från de strukturella (världens ojämlikhet, exploateringen av kvinnors reproduktion, vinstintressen i vården) till de personliga (magproblem, längtan efter att den återfunna biologiska mamman ska ge henne en kram).

Varje avsnitt börjar likadant: ”Hon är arg…” Helheten blir en besvärjelse:

Hon är arg över att hon inte är lika dansk som alla andra.

Hon är arg över att hon inte känner sig lika dansk som alla andra.

Hon är arg över att hon inte känner sig lika koreansk som alla andra.

Hon är arg över att hon inte är lika koreansk som alla andra.

Det retoriska greppet ger boken ett ankare i vreden, och utifrån denna mittpunkt driver texten i cirklar. Ursinnet framstår som Langvads enda identitet. Hon vittnar om hur hon framlever som klämd mellan två rullande valsar; bara ilskan ger henne kraft att hålla emot.

I Danmark där Langvad växer upp, liksom i Sydkorea dit hon flyttar som vuxen, påminns hon ständigt om sitt främlingskap. ”Hon är arg över att hon inte är säker på om hon har ett hemland eller inte.” Hur kan hon någonsin försonas med den delning av världen som hon själv förkroppsligar? ”Hon är arg över att hon blev född.”

I svensk litteratur har Astrid Trotzig behandlat samma belägenhet, fast i ett mer dämpat register, i sin debutbok från 1996 ”Blod är tjockare än vatten” och antologin ”Hitta hem”. Liksom ofta Trotzig väljer Maja Lee Langvad att skriva om sig själv i tredje person. Kanske är det för att visa hur adoptionen kluvit tillvaron. Hon är sig själv och på samma gång den där andra, som hon kunde ha varit – Lee Chun Bok, om vilken det visar sig, när Langvad forskar i sitt förflutna, att hon tvärt­emot vad adoptionsbyrån hävdat inte alls är föräldralös utan har en mor, en far och flera systrar – ja, en hel familj som trettio år senare tar emot henne som en pinsamhet – ett misstag – från det förflutna.

Men trots att detta är en djupt personlig bok vägrar den att generalisera utifrån enskilda livsöden:

Hon är arg på adopterade koreaner som, utifrån att de har haft en dålig uppväxt i sitt adoptivland, slår fast att transnationell adoption är en dålig lösning.

Hon är arg på adopterade koreaner som, utifrån att de har haft en bra uppväxt i sitt adoptivland, slår fast att transnationell adoption är en bra lösning.

Langvads slutsats är att vi i stället måste se kritiskt och strukturellt på adoption. Vad ser vi då? Att Sydkorea, med låga födelsetal, exporterade nästan 67 000 barn bara på 1980-talet. Att ogifta kvinnor i Sydkorea stigmatiseras, mobbas och övertalas att lämna bort sina barn. Att barnen till dessa fattiga mödrar får bota de rikas barnlöshet. Att grundmönstret är kolonialt. Att många tjänar pengar på det. Att hanteringen genomsyras av rasistiska föreställningar. Att de flesta barn adopteras bort i onödan.

Liknande argument framförs i dag av en adoptionskritisk rörelse som i Sverige företräds starkt av forskaren Tobias Hübinette, ofta åberopad i boken. Rörelsens argument överröstas gärna av mer resursstarka krafter – vinstdrivande barnhem, mödravårdskliniker och adoptionsbyråer, samt adoptivföräldrar med stor barnlängtan och stor plånbok – vilka hävdar att det finns barn som behöver föräldrar, (men gärna förtiger att det främst handlar om föräldrar som behöver barn).

Langvads bok, med lika delar finess och vrede, har förutsättningar att vända den infekterade debatten om transnationell adoption. ”Hon är arg över att hennes biologiska föräldrar arbetar omkring 17 timmar om dagen, inklusive lördag och söndag.” Hon pekar ut ett antal självklara åtgärder. Låt de höga avgifterna i stället gå till ogifta mödrar så att de kan ta hand om sina barn. Förbjud möjligheten att adoptera bort barn innan förlossningen eller alltför nära efter den. Och enklast av allt: ett rejält barnbidrag.

Langvad konstaterar – på vittneslitteraturens ursinniga vis – att transnationell adoption är en företeelse som visar att världsordningen är en skandal.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.