Hilary Swank. ”Jag vill att mina närmaste ska vara brutalt ärliga”

För en festival som bygger på det dynamiska triangeldramat mellan verkligheten, bioduken och röda mattan är Hilary Swank rena drömgästen. Den forna trailerparkflickan från Nebraska kom till fåfängans röda matta insvept i en vit plisserad sidenklänning från Versace.

Hennes nya rollfigur Mary Bee Cuddy skulle i alla fall höja på ögonbrynen åt denna ”killer dress” som AP kallade den när ”The homesman” hade galapremiär i Cannes.

I filmen, regisserad av skåde­spelarveteranen Tommy Lee Jones, spelar Swank den religiösa och godhjärtade singelkvinnan som driver en isolerad gård mitt ute på Nebraskas vindpinade slätter i 1850-talets USA. Hon tar på sig kamikazeuppdraget att eskortera tre sinnessjuka kvinnor tillbaka till deras familjer i civilisationen österut: ”Du är en man så god som någon häromkring”, säger smeden till den kavata Mary Bee Cuddy.

Av en tillfällighet får hon hjälp av den råbarkade George Briggs (spelad av Tommy Lee Jones själv), en försupen armédesertör. Filmatiseringen av Glendon Swarthouts roman går på tvärs mot hela den machomytiska västerngenren. Med hjälp av fin personkemi förvandlar Swank och Jones de gamla nötta cowboyschablonerna till nyanserade personporträtt. Tvärtemot konventionen färdas rollfigurerna österut och har så framträdande kvinnliga roller att vissa har kallat den för en ”feministisk västern”.

– Låter strålande i mina öron, även om jag vet att Tommy Lee Jones inte är så pigg på att klassificera sina filmer över huvud taget, säger Hilary Swank dagen efter galapremiären i hotellrum 446 på Majestic medan vinden visslar utanför.

– Jag har viss förståelse, men personligen gillar jag tanken på att det går att sätta olika etiketter på en film. Det är inte lätt att hitta en sådan här originell historia som ”The homesman” numera.

Hon har bytt den vita mördarklänningen mot en mer diskret grön som matchar mot det spikraka kastanjebruna håret, det diskreta rosa läppstiftet och de bländblekta Hollywoodtänderna.

– Även om jag inte var något mode­offer som liten så är jag numera övertygad om att kläderna påverkar sinnesstämningar och identitet, säger Hilary Swank, som inte har lyckats slipa bort sin gamla Mellanvästerndialekt.

Swank fick rollen under en middag med Tommy Lee Jones på en italienare i Beverly Hills.

– Det tog mig hela fem sekunder att inse att hon var perfekt för rollen – fysiskt, mentalt, känslomässigt. Ja, till och med etniskt – hon är från Nebraska och är varken rädd för häst eller åsna, förklarar Tommy Lee Jones som sitter i rummet bredvid.

Hilary Swank är stolt över sitt genetiska arv.

– Ja, jag kommer från en släkt av bönder, stora människor. Min farfar hade händer stora som dasslock. Min familj kommer från Nebraska och Iowa. Jag har hela USA:s bosättarfolk i mitt blod. Jag är en blandning av alla dem vi ser i filmen; walesare, tyskar, spanjorer och indianer...

Och, vem vet, kanske några droppar skandinaviskt blod? I filmen gör David Dencik ett övertygande porträtt av en desperat dansk nybyggare vars fru blir galen när deras barn dör i difteri. Filmens medproducent Luc Besson menar att filmen är en lektion i amerikansk historia bortom myterna om den amerikanska drömmen. ”The homesman” är den mörka sidan av ”Det lilla huset på prärien”. Så var också inspelningen extremt tuff med 60 dagar på prärien i alla sorters väder.

– I början trodde jag att det bara handlade om att rida häst och ploga bakom åsnor, men snart insåg jag att vi slogs mot alla elementen. Jag hade sand i öronen, näsan och munnen i veckor efter filmen. Den ihållande vinden från gryningen till skymningen driver alla till vansinne. Ändå känner jag mig lycklig i sådana landskap, säger Hilary Swank och tillägger:

– Fast det är förstås omöjligt att föreställa sig vad dessa människor gick igenom. Mary var totalt ensam och utsatt i en extremt farlig tid. Om jag knäpper med fingrarna så kommer rumsservice genast och det finns hela tiden underhållning på tv. Hon hade inget, men brydde sig enormt om människorna omkring sig. Jag känner mig som hon och har många likheter. Ytterst handlar filmen om hur mycket en människa tål, säger Hilary Swank.

Redan vid 31 års ålder anses filmens Mary Bee Cuddy som lastgammal med ett på tok för ”alldagligt utseende” och alldeles ”för bossig” för att vara något fru-material.

– Det finns inget som retar mig lika mycket som när kvinnor blir trivialiserade och objektifierade. George Briggs är också ganska bossig typ, men ingen skulle drömma om att säga så om honom. Filmen utspelar sig 1850, nu är det 2014 och vi håller fortfarande på med samma typ av frågor. Titta på hur det ser ut i världen, titta på vad som händer med kvinnor i Afrika. När ska vi få riktig jämställdhet? undrar Swank och går i gång ordentligt.

Oscarsaktrisen är också irriterad över lönegapen mellan män och kvinnor i Hollywood.

– Nio av tio gånger om det är en film jag gillar så rollbesätts den manliga huvudrollen först och sedan försöker man hitta en kvinna som passar honom. Allt som oftast är det så att den manliga stjärnan tar pengarna: ”Eftersom vi har betalat så mycket för honom finns det bara så här mycket kvar till den kvinnliga huvudpersonen.”

– Trots att jag är välsignad med framgång så kan jag inte ändra på detta. Det är så det fungerar i filmbranschen, och överallt annars också. Men det finns folk som Tommy Lee Jones och Clint Eastwood som tänker lite utanför boxen, säger Hilary Swank.

Det gäller även för Hilary Swank. Hon har alltid dragits till de envisa, energiska ensamvargarna som försöker kämpa mot fördomar och övervinna alla odds. Det är något hon burit med sig ända sedan uppväxten. Hennes liv är lite som en askungesaga. Hon var den enda i klassen som bodde i en husvagn och kände sig som en outsider som relaterade till andra outsider som Elefantmannen, ET och Trollkarlen från Oz. Hon fantiserade om att hon kände dem.

Hilary Swanks skådespelartalang upptäcktes tidigt. När hon var nio spelade hon Mowgli i en uppsättning av ”Djungelboken”. Vid 16 års ålder flyttade hon till Los Angeles med sin mamma. Under de första veckorna bodde de i bilen och hade bara 75 dollar i huskassan. Efter ett pärlband av tv-serier under 90-talet fick hon ett genombrott som Carly Reynolds, en av huvudrollerna i ”Beverly Hills 90210”.

Strax före millennieskiftet fick hon ett knallgenombrott i Kimberley Pierces transsexuella tragedi ”Boys don’t cry” som utgick från ett hatbrott hämtat ur verkligheten. Swanks androgyna utstrålning var perfekt för rollen som Teena Brandon/Brandon Teena som mördades av två unga kåkfarare. Swank fick sin första Oscar.

Fem år senare blev hon den tredje yngsta aktrisen någonsin som fick sin andra Oscar för rollen som en kvinnlig Rocky i Clint Eastwoods boxningsdrama ”Million dollar baby” 2004.

Att vinna två Oscar vid en så tidig ålder kan vara som en förbannelse.

– Ja, det var lite konstigt: Hur går jag vidare? Det finns ju ingen väg uppåt. Men man är bara så bra som sin senaste film. Jag valde inte detta arbete för att vinna en Oscar eller för att få lovord, det var av konstnärliga skäl, säger Hilary Swank.

Hon har även spelat flygarässet Amelia Earhart (”Amelia”) som blev den första kvinnliga piloten att korsa Atlanten. I ”Iron jawed angels” spelade hon suffragett som slogs för kvinnlig rösträtt i början av 1920-talet.

– Många av de rollfigurer jag har spelat är djupa och pålitliga människor. Jag blev skådespelare för att jag är intresserad av verkliga människor. Jag dras till rollfigurer som är intensiva, starka, modiga, har själsstyrka och hög moral, säger Swank och lägger till:

– Allt detta stämmer in på Mary Bee Cuddy. I dag finns det inte lika stor förståelse för hela idén med dygden, därför är det viktigt att porträttera sådana rollfigurer som hon. Hon vågar gå där inte ens änglar vågar gå. Hon är osjälvisk som gör det rätta.

Swank tycker att det var uppfriskande på flera sätt att jobba med Tommy Lee Jones som senast tävlade om Guldpalmen med ”The three burials of Melquiades Estrada” 2005.

– Han är något så ovanligt som en Hollywoodregissör med Harvardexamen. Han är både ”booksmart” och ”streetsmart” på samma gång. Och i en bransch med alltför många ja-sägare kan man alltid lita på vad han säger. Jag får inget förtroende för regissörer som säger att en scen fungerar när jag vet att den inte gör det, säger Hilary Swank.

Hon tycker att det är viktigt med filmkritik, men läser aldrig recensioner av sina egna filmer.

– Nej, för om jag tror på de bra så måste jag också tro på de dåliga. Jag lyssnar hellre på mina vänner – och min mamma som verkligen älskar film. Det är viktigt att veta varifrån man ska ta kritik. Och jag vill att mina närmaste ska vara brutalt ärliga – annars är man snart död i det här yrket.