Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 23:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/himlen-ar-fylld-av-tecken/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Himlen är fylld av tecken

Eva Hallströms måleri i Olle Olsson-huset i Hagalund är klokt och behärskat. Men mitt i det hemvant upprymda drar också en iskall vind, skriver Peder Alton.

+++

DET KAN VÄL kvitta om man inte förstår allt i Eva Hallströms måleri, eller känner sig utestängd från vissa av hennes motiv. Det är knappast begripligheten som utgör kärnan i den utställning hon nu visar på Olle Olsson-huset i Hagalund, utan de djärva kasten, den mörka tonen, den ibland översinnliga stämningen som tycks antyda kontakter med både tidig spontanism, till exempel med Wolfgang Schulzes (Wols) abstrakta måleri, och svenska författare och lyriker som Sonja Åkesson och Lars Forssell.

Det är nog många som minns Eva Hallströms målningar när de visades på Waldemarsudde för två år sedan. Som ensam kvinna bland en skara allvarsamma manliga konstnärer, tolv till antalet, framstod hon som den fria bildpoeten som hämtade sitt främsta stoff ur sin egen hemmiljö. Men som också kunde kosta på sig att skildra kärleken som ett möte mellan två glas och som lät ett balkongräcke prunka av utslagna blommor. Det har alltid varit något speciellt med hennes himlar. Jag tror aldrig att jag sett något liknande. De är tyngre än vatten och tätare än jord men svävar ändå över en obestämbar mark. De är dessutom genomstungna av märkliga tecken eller färgade i purpur och svart.

Något lyriskt björklandskap finns förvisso inte i Eva Hallströms måleri. Inte heller några romantiska ängar eller något subtilt aftonljus. Däremot ett oroande mörker som bara glimtvis öppnar sig för ett svagt månsken eller ett blödande hjärta. På det sista har många velat rimma med smärta, det har varit det spontana svaret hon ofta fått. Men man ska nog inte överdriva betydelsen av det mörka tonläget i Eva Hallströms måleri.

Egentligen uppfattar jag hennes konst som ovanligt klok. Hon vet att det aldrig går att förutse konsekvensen av de möten som sker i en målning mellan ting och människor, djur och växter, att en bild har sitt eget språk och att den aldrig skall förväxlas med verkligheten. En målning är en målning, lyder en beprövad sanning sedan Cezannes tid.

Men det hindrar inte hennes måleri från att öppna sig utåt mot betraktaren. Bara den som prompt vill förstå missar upplevelsen, alla andra kan tryggt låta sig ledas mellan bilderna "Saknaden" och "Dans", "Lotusställning" och "Lycka på burk". Hennes titlar anger ingen fast motivkrets men den ensamma, sköra blomman kommer tillbaka om och om igen.

Utställningen är delvis retrospektiv. Några målningar från 1960- och 1970-talen har fått ett eget rum. Själv tycker jag hennes konst från de åren är lite väl stum och gyttrig. Jag föredrar dukarna från de senaste tio åren. Det är nu färgen blir friare och motiven mer rapsodiskt och spontant målade. Se till exempel på den raffinerat enkla "Ej blått i juletid" från 1989. Nog verkar den i sitt samspel med titeln oförskämt lättfunnen. En kvist, visserligen av ett lite märkligt slag, ställd, eller snarare svävande mot en intensivt gul bakgrund. Och i kanten en isande grön färg. Det är samma sak med hennes övriga måleri, mitt i det kända, i det hemvant upprymda drar plötsligt en iskall vind, som om hon alltid målade inför öppet fönster.

PEDER ALTON

+++

KONST

Eva Hallström

Olle Olsson-huset

Hagalund

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt