Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/historien-som-inte-fick-berattas/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Historien som inte fick berättas

Romanen ”Alla floder flyter mot havet” ­handlar om en förbjuden kärlekshistoria. Anita Goldman älskar den vilda och personliga Dorit Rabinyan – men blir besviken.

Det bästa som kan hända en författare som skriver om ung kärlek är att utbildningsministeriet förbjuder romanen i skolan. Det vill säga om författaren lever i en demokrati. Då rusar nämligen unga människor till bokhandlarna för att köpa ett ex och posta en bild på sig själv med den ”förbjudna” boken på sociala medier.

Detta är exakt vad som hände 2016 med den israeliska författaren Dorit Rabinyans roman ”Alla floder flyter mot havet”, som skildrar en kärleksaffär mellan den israeliska översättaren Liat och den palestinske konstnären Hilmi när de båda befinner sig i New York på stipendier. Romanen har stark självbiografisk bakgrund.

Kanske var det mest av allt utbildningsministeriets formulering som triggade mediestormen: ”Varje sektors identitet och kulturarv bör respekteras, intima relationer mellan judar och icke-judar hotar de separata identiteterna. Unga tonåringar tenderar att romantisera ...och förstår inte betydelsen av rasblandning.”

Kritikerna talade om apartheid, om vad som händer ”där böcker bränns” och förde fram de många exemplen på bibliska figurer som rasblandat sig, bland dem Mose och kung David. Och som mest oroande framlades det ständigt ökande inflytandet av nationalistisk religiös ideologi i de israeliska skolorna. Under tiden ökade publikens intresse för romanen, som nu fick tryckas om i stora upplagor och översatts till en lång rad språk.

Och nu finns den på svenska. Jag läser för andra gången denna sympatiska och mycket ungdomliga roman om en omöjlig kärlek. Den tecknar precist och ömsint hur storpolitiken griper in i människornas liv och omöjliggör möten över gränser. Mellan den palestinske Romeo och den israeliska Julia växer en stark och berörande kärlek, de två mörkhyade frusna medelhavsmänniskorna håller samman under en av de kyligaste vintrarna i staden New Yorks mannaminne.

Denna bild om hur fiender kan mötas som individer endast långt borta från det territorium där kriget mellan deras folk utkämpas är den bärande i romanen. De njuter av anonymiteten och friheten, ingen i det mångkulturella New York är intresserad av att Hilmi är palestinier och Liat – liksom författaren – israel av persiskt ursprung. Långt borta från landet som deras två folk strider om är de fria att dela längtan och kärleken till det; efter samma mellanösterska sol, samma mat och lukter.

Ju längre tiden går i New York och uppbrottet närmar sig, ju mer skuggar den palestinsk-israeliska konflikten de unga tus kärlek. Liat för långa mobilsamtal på hebreiska med sin familj i Israel och då vill hon alltid att Hilmi skall lämna rummet —”kan du försvinna från mitt liv i tio minuter” – det är helt uteslutet att tala om för dem att hon har en palestinsk pojkvän.

Hilmi å sin sida får länge stå för det förutsättningslösa och humana, han förstår inte varför deras kärlek är hopplös. Men efter en katastrofal kväll på en restaurang med Hilmis bror och släktingar blir det glasklart att den andra sidan är lika lite obenägen att acceptera en kärlek över gränserna (romanen heter i hebreiskt original ”Gader hayah” som betyder ”häck” eller bokstavligen ”levande gräns”).

Det känns tyvärr inte riktigt som om författaren litar på att läsaren förstår den såriga tematiken. Hon väljer att överlasta berättelsen med en radda övertydligt symboliska element.

Romanen öppnar med att Hilmi tappar sina nycklar och det nyblivna paret rör sig fram och tillbaka över den stora stadens avenyer och tunnelbanor för att hitta dem. Den hemlösa palestiniern som letar efter nycklar är en variant av den klassiska bilden av palestiniern i flyktinglägret som sitter och håller nycklarna till det förlorade hemmet. Strax därefter i kön till toan som är ”occupied”, reflekterar Liat över vad Hilmi skulle känna vid åsynen av det ordet och när de båda återvänt till det omstridda hemlandet kastar sig Hilmi in i arbetet med en trädgård som inte är hans egen. Han blir den muskelstarke palestiniern med närhet till jorden medan den israeliska Liat flyter omkring i moderniteten i Tel Aviv.

Jag blir förvånad och besviken ­eftersom jag älskat och beundrat Rabinyans tidigare böcker, bland annat just för att de är i total avsaknad av pekpinnar.

Författaren var en sensation när hon debuterade som purung romanförfattare i mitten av 90-talet med romanen ”Simtat Ha-Shkediyot Be-Oumrijan” (Mandelträdsgränden i Oumrijan), som genast blev en stor försäljnings-och kritikersuccé. Det är en sensuell, färgstark, sorglig och komisk skildring av mormoderns liv i Persien/Iran. Att en israeliskfödd ung författare helt uteslöt den israeliska erfarenheten – och skrev med högsta litterära karat – var mycket ovanligt.

Därefter följde en ännu större succé, ”Ha-Chatunot Shelanu” (Våra bröllop), som översattes till femton språk, däribland svenska 2002. Nu hade scenen flyttat till ­Israel, men saknade helt referenser till ockupationen och krigen, till staten och den judiska historien.

Likt en kvinnlig israelisk Gabriel García Márquez bjuder författaren på ett magiskt realistiskt litterärt universum; en ångande sensuell tragisk-komisk berättelse om en persisk-judisk familj i en av de socioekonomiskt lågt stående förstäderna söder om Tel Aviv. ”Våra bröllop” kunde ha utspelat sig i vilken medel­havsstad som helst, långt ifrån den stora nationella israeliska berättelsen. Just därför blir den ett radikalt uttryck för ett annat, undanskymt och föraktat Israel.

Är det en tillfällighet att författaren – när hon placerar sig mitt i politiken – förlorar sitt vilda och djupt personliga tilltal och blir mer förutsägbar? Kanske är det svårare att uttrycka sig konstnärligt om den palestinsk-israeliska konflikten som är så utforskad, filmad, omskriven, berättad att den måhända blivit uttömd på det outsagda som kan tända den konstnärliga gnistan?

Dorith Rabinyan gästar Internationell författarscen på Kulturhuset onsdagen den 14 mars kl 19.30 och samtalar med DN:s Judith Kiros.

När utbildningsministeriet förbjöd Dorit Rabinyans ”Alla floder flyter mot havet” i skolorna ville alla unga i Israel läsa romanen.

Bilden av hur fiender kan mötas som individer endast långt borta från det territorium där kriget mellan ­deras folk utkämpas är den bärande i romanen.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt