Radikal, briljant – och bortträngd av den svenska litteraturens historietecknare. Ebba Witt-Brattström läser Alfhild Agrell och ser en pionjär ta sin rättmätiga plats mellan Ibsen och Strindberg på dramatikhyllan.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in