Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 14:59 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/hon-later-modren-ge-fadren-svar-pa-tal/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hon låter Modren ge Fadren svar på tal

Radikal, briljant – och bortträngd av den svenska litteraturens historietecknare. Ebba Witt-Brattström läser Alfhild Agrell och ser en pionjär ta sin rättmätiga plats mellan ­Ibsen och Strindberg på dramatikhyllan.

”Dömd och glömd”. Så hette Ingeborg Nordin Hennels pionjärstudie av Alfhild Agrell (1849–1923). Agrell och Anne Charlotte Leffler var 1880-talets framgångsrika snobbar-som-jobbar. Radarparets briljans gav många manliga kolleger avundsspatt. Strindberg ansåg att Agrells drama ”Dömd” från 1884 var ”det mest lysande i det blodbad som de skrivande fruarna anställde på männen”.

”Dömd och glömd” utkom 1981, samtidigt som skamskrivningen av 1970-talets litterära kvinnoboom drog i gång (för ”könspolitisk” för att vara ”estetisk”). Det var 1880-­talets manselitära övergrepp i repris.Man kunde nästan höra ekot från 1887 av Gustaf af Geijerstams infama domslut över dåtidens kvinno­litteratur: ”Hat mot de otäcka karlarna! Kamp på lif och död.” Kategoriska påståenden om ”indignation” och ”tendens” klibbade fast och kring sekelskiftet 1900 hade ett ton damm lagt sig över Agrell och Leffler medan Victoria Benedictsson seglade upp som sedelärande exempel på hur det gick för en kvinna som ville tävla med sin tids stora män: illa (självmord).

Nordin Hennels Agrellanalys blev modellbildande för kunskapen om hur ”fältets herrar” armbågar ut framstående kvinnor från en litterär epok genom hån, nedvärdering och förvrängda tolkningar. Senare undersökningar av Birgitta Ney, Anna Williams, David Gedin och Monica Lauritzen har fyllt i den dystra bilden. Så javisst, kvinnorna i det moderna genombrottet dömdes ut. Men hur orättvist är det att de också glömdes?

Avgör själva. Jag saxar några repliker från Ingeborg Nordin Hennels nyutkomna praktutgåva av Alfhild Agrells samlade dramatik:

”Att du gjort mig olycklig, Oscar, det skulle jag kunna förlåta dig; att du gjort mig elak, det förlåter jag dig aldrig.”(”Räddad”)

”Den som talar sällan talar illa.” (”Räddad”)

”O, skall vi då alla gå under, bara därför att ingen vill höra mig.” (”Dömd”)

”Är det sämre att älska och tro, än att älska och bedra?” (”Dömd”)

”NU först är jag en fallen kvinna, fallen därför, att jag älskar en man, sådan som ni!” (”Dömd”)

”Är då en mor inte människa?” (”Ensam”)

”Den som gifter sig som slav, skaffar slavar till världen.” (”Vår”)

Bra eller dåligt? Själv menar jag att Alfhild Agrell är en gudabenådad dramatiker. Bättre än någon annan i tiden renodlar hon den dramatiska konflikt som Ibsen rekommenderade för nutidstragedin: ”Det finns två slags andliga lagar – två slags samveten, en i mannen och en i kvinnan. De förstår inte varandra, men kvinnan döms i det praktiska livet efter mannens lag.”

Genom att kompromisslöst insistera på individens människovärde skruvar Agrell upp tonläget och därmed angelägenhetsgraden i periodens idédramatik. Hennes specialitet är att få ”den subalterna” att tala så att vi hör hennes stämma. För att låna ett beröm av Oscar Levertin (alla smakdomare var inte tondöva) så hör man hos Agrell ”den passionerade makten i ett nödrop från ett länge hopsnört bröst”.

Det är denna renslipade, lätt melodramatiska överväxel som borde göra Alfhild Agrell till en uppskattad klassiker. Här finns det hjärtekrossande ögonblick då den plågade stumheten övergår till vad melodramteorin kallar ett ”säga allt”, ständigt på gränsen till ”för mycket”. Agrell dramatiserar därigenom också sina kvinnogestalters fruktan för att inte bli trodda, hörda eller sedda. Om det slags förtvivlan inte äger giltighet i dag så är jag beredd att äta upp min laptop.

Alfhild Agrell hade inte bara läst sin Georg Brandes (sätta problem under debatt i litteraturen) eller sin Henrik Ibsen. Som feminist tog hon även över stafetten från Camilla Collett, för övrigt en förebild för Ibsens Nora. Collett skrev Norges första klassiker (Amtmannens döttrar) och levererade från sin nomadtillvaro i Europa svavelosande analyser av litteraturens passiva och självförnekande kvinnoideal. 1877 utkom artikelsamlingen ”Fra de stummes lejr”. Det är just från de förstummades läger som Agrell rapporterar.

Detta ska inte tolkas som att hon (eller för den delen det halvdussin feministdramatiker som var verksamma samtidigt) enögt tar kvinnornas parti. Tvärtom. Här finns gott om maskulina exemplar i alla stadier av mänsklig utveckling. Principfasta adelsmän med cynisk dubbelmoral står inte högt i kurs, men det gör utan undantag de unga, varmt kärleksfulla männen, själva offer för patriarkala strukturer. Vilka inte sällan, liksom hos Leffler, vidmakthålls av borgerskapets bigotta mödrar.

Så varför blev Alfhild Agrell trots översvallande mottagande under 1880-talet senare så avskydd av litteraturhistorikerna? ”Aggressiva och tillspetsade inlägg i striden för kvinnans rättigheter”, skådespel av ”schematisk och tendentiös karaktär” står det i ”Sveriges National-litteratur” 1912. Där satsar man istället på hennes novellistik som anses ha ”friskhet och rustik kvickhet”. Som den vasst feministiska kåsören Lovisa Petterqvist och som tidig Norrlandsförfattare under pseudonymen Stig Stigsson rönte hon uppskattning. Men icke som dramatiker.

Visst valde Alfhild Agrell vågade ämnen och hon ”blandade blod i bläcket”. I ”Dömd” och ”Ensam” är det ogifta mödrar, en guvernant och en kragsömmerska, vilkas ”självaktning” möjligen kunde uppfattas som opassande med tanke på deras civilstånd. Likaledes borde kanske den bortskämda borgardottern i ”Vår!” sörja sin mesallians med en arbetare i stället för att växa som människa. ”Ingrid. En döds kärlekssaga” vågar påståendet att en kvinna inte bör offra sig för att rädda sin älskades äktenskap (han går nämligen under). I ”Räddad”, Agrells första succé 1882, får Viola som den notoriskt otrogne maken Oscar trott sig ha dresserat till ”en hustru i sino prydno” (läs hallmatta) ett utbrott som punkterar manlig självgodhet så effektivt att dramat borde ingå i dagens familjeterapeututbildning.

Till och med en könspartisk man som August Strindberg insåg att ”Räddad” var ”lysande” litterärt sett, även om han ogillade att den talade i kvinnans sak (och hastade att retad ända ned i genitalierna skriva sina egna, lika lysande mot­inlagor). Det är en händelse som ser ut som en tanke att hundra­årsjubiléet av hans död också inneburit återuppståndelsen av hans två värsta konkurrenter på svensk scen.

Återstår att låta publiken få del av det könsöverskridande samtal vi snuvats på i hundratjugo år. Så var finns den teaterchef som har modet att sätta upp Strindberg jämte Agrell och Leffler, låta replikerna hagla korsvis i salongen så vi får ducka när fadren får svar på tal av modren?

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt