Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hon skrev berättelsen om ­litteraturens mest berömda monster

Mary Shelleys klassiska roman ”Frankenstein” ­fyller 200 år. Med vår tids biokemiska och genetiska ­landvinningar har den fått ökad aktualitet. ­Catharina Miller läser en ny bok om flickan som skrev ”Frankenstein”.

Varför har inte Mary Shelley (1797–1851) fått den respekt hon förtjänar? Frågan ställdes inför 200-årsminnet av hennes roman ”Frankenstein”, på svenska ”Frankensteins monster”. Frågeställaren, Fiona Sampson, hade börjat fundera över saken under sitt arbete med en biografi om Marys man, poeten Percy Bysshe Shelley. Nyfikenheten ledde till ännu en biografi: ”In search of Mary Shelley: The girl who wrote Frankenstein” (Profile, 2018) som kommit ut lagom till jubileet. Den karismatiske poeten, sin tids darling, är det få som läser i dag – inget är ju så flyktigt som zeitgeist. (Fast hans dikt ”Ozymandias” tål att läsas om var gång en diktator har fallit.) Frankenstein har ­däremot klarat smakens svängningar, och i dag känns romanen mer aktuell än någonsin.

Jag försöker erinra mig hur det var på 60-talet, när jag läste litteraturhistoria (som ämnet hette då) vid Göteborgs universitet. I det gedigna tvåbandsverket ”Västerlandets litteraturhistoria” nämns Percy Shelley vid sex tillfällen. Och på den helsida som ägnas honom finns Mary inte med annat än som ”en dotter till”: ”Han hade gift sig men övergav snart sin unga hustru och lämnade England med en dotter till den radikale litteratören Godwin…” Mitt engelska uppslagsverk i miniformat från 90-talet är inte mycket bättre. Under ”Shelley, Mary” hänvisas man bara till Percy. För Mary hade, som Sampson torrt noterar, spårlöst försvunnit ur litteraturhistorien, blivit en vit skepnad liknande Monstret, som ”går bort, ensam igen, på den arktiska isen, för att dö”.

När man står utanför huset i den lilla staden Marlow i Buckinghamshire är det svårt att tänka sig att Mary skrev ”Frankenstein” i denna idyll. Men idén till romanen föddes långt härifrån, och monstertanken var redan halvt uttalad, den hängde ihop med något självupplevt. I tidiga tonåren hade Marys ena arm börjat anta en mystisk form (eksem, psoriasis?). Den kändes ”som ett monstruöst bihang, tagen från en annan kropp och fastsydd på hennes”, skrev hon i dagboken. 

Sommaren 1816 var Percy och Mary gäster hos Lord Byron i Villa Diodati vid Genèvesjön. Det rådde en kuslig undergångsstämning med regn och ständig grådager, och man satt mestadels inomhus vid brasan. Byron föreslog att de skulle skriva varsin spökhistoria. Mary kunde inte komma på något, men under den livliga diskussionen ställde hon frågan om en död kropp skulle kunna väckas till liv. På natten fick hon mardrömmar. ”Jag såg för mig en bleksiktig, moraliskt tvivelaktig student knäböja bredvid den tingest han hade konstruerat. Jag såg den motbjudande, spöklika mannen ligga där utsträckt. Med hjälp av en kraftfull maskin visade kroppen tecken på liv och började röra sig, med en konstig, halvt levande rörelse. Hur hemsk, hur fruktansvärt hemsk skulle inte effekten bli, om en människa försökte kopiera Skaparens väldiga maskineri.” 

Boken publicerades först anonymt. Man misstänkte att författaren var någon i pappa Williams litterära krets; allt pekade på Percy. Men Marys egna noteringar vittnar om hur noggrant hon gått tillväga, och hennes manus (på Bodleian Library i Oxford) visar att Percys ändringar inte är fler än vanligt i redigeringsfasen. Men Mary hamnade ständigt i skuggan av sin berömde man, trots sin egen digra produktion av romaner, noveller, biografier och reseskildringar. Till viss del var det självförvållat, för efter hans död – han omkom i en drunkningsolycka utanför Liguriens kust vid 29 års ålder – ägnade hon sig nästan maniskt åt att hålla hans namn levande. 

Fiona Sampson ville undersöka hur en nittonårig flicka kunde skriva något så insiktsfullt som ”Frankenstein”, hur hon kunde presentera inte bara en, utan två arketyper: Den första är forskaren, så besatt av sin idé att han (!) inte kan se de etiska och sociala konsekvenser som experimentet kan leda till, den andra är själva skapelsen, som under senare tid har fått förnyad aktualitet genom de stora framstegen inom artificiell intelligens, AI. Kommer dagens supersmarta robotar att kunna ta över herraväldet, är en ofta återkommande fråga. Den ställdes nyss i ett BBC-program under veckan då ”In search of Mary” gick som radioföljetong. 

För att kunna förstå hur denna unga flicka kunde skriva ett så moget verk måste vi veta något om hennes bakgrund. ­Marys mor var den berömda feministen Mary Wollstonecraft (”Till försvar för kvinnans rättigheter”, 1792) som tragiskt dog elva dagar efter förlossningen på grund av den tillkallade läkarens bristande handhygien. Pappa, William Godwin, ”den radikale litteratören”, fick själv ta hand om sin dotters uppfostran och utbildning. Med hjälp av bokstäverna på sin mammas gravsten lärde sig lilla Mary att läsa. 

I motsats till Percy som gått på Eton och legat i Oxford fick Mary ingen formell utbildning, förutom ett halvår på Miss Pettmans Ladies’ School i Ramsgate där hon vantrivdes svårt. I filmen ”Mary Shelley” framgår att hon älskade skräckhistorier. Nygotiken hade kommit på modet, och mystik blandades med skräck i ”The gothic novel”. Marys pappa hade ett omfattande bibliotek som hon hade fri tillgång till. Där fanns klassikerna, så hon var säkert bekant med missfostret Caliban i Shakespeares ”Stormen” och myten om Pygmalion, som på den tiden symboliserade den romantiske älskaren, han som genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten. Och när fadern samlade vännerna i hemmet lyssnade hon gärna på diskussionerna. 

William Godwin försökte dryga ut inkomsterna från sitt författarskap med förlagsverksamhet. Det behövdes, för han hade många munnar att mätta: förutom Mary och hennes halvsyster, sin nya hustru och hennes två barn, plus deras gemensamma son. Mary var bästis med sin styvsyster Claire som följde med Mary och Percy på deras flykt utomlands undan fordringsägarna – Percy var alltid skuldsatt över öronen. Så anarkist han var, förlät William Goldwin inte dotterns praktiserande av fri kärlek. Det var först när hon gift sig med Percy som han öppnade sitt hem för henne igen, och det kunde hon göra först när Percys hustru tragiskt hade tagit livet av sig. 

I Godwins krets ingick författare och poeter, politiker och forskare. En av dem var den italienska läkaren och filosofen Luigi Galvani; han demonstrerade hur man kunde få elektrisk ström att passera genom nerverna i en död kropp. Mary hade kanske inte varit närvarande vid föreläsningen, men kände säkert till det mycket omtalade experimentet. Så när hon skrev sin roman tänkte hon sig först en kombination av matematik och alkemi, men sedan, i den reviderade upplagan 1832, elektricitet. 

Med vår tids biokemiska landvinningar och genetisk ­manipulation har inte detta någon resonans längre, konstaterar Fiona Sampson i sin bok; ”Frankenstein” visar snarare att ambitioner och framåtskridande inte kan frikopplas från hybris – inte förrän något går snett. Först då kan vi se vad som var ett rimligt agerande och vad som gått över gränsen. Ett bevis för att Frankenstein kan inspirera även dagens ungdom är att romanen använts som bredvidläsning i en gymnasieklass med inriktning mot teknik och design. 

Den som vill veta mer om författaren till ”Frankensteins monster” – den svenska titeln ändrar perspektivet – kan med fördel börja med Haifaa al-Mansours film ”Mary Shelley” som visades på Göteborgs filmfestival tidigare i år. Även om den inte går på djupet, och även om den är något av kostym­film, är den klart sevärd. Av naturliga skäl kan bara en bråkdel av Marys kaotiska liv tas upp: inte att tre av hennes fyra barn dog tidigt, att hon drabbades av flera missfall, att hennes halvsyster Fanny begick självmord, att depressionerna blev allt djupare, och att Percy var kroniskt otrogen. Den fria kärleken fungerade helt på hans villkor. Och som författare blev hon ständigt åsidosatt på grund av sitt kön. Det hennes radikala mor hade kämpat för hade ännu inte fått genomslagskraft. 

Det är omöjligt att berätta om Mary Shelleys liv utan att notera alla de bakslag som drabbade henne enbart på grund av att hon var en kvinnlig författare, skriver Fiona Sampson. Hon fick aldrig åtnjuta den frihet som kom hennes något yngre ­författarkollegor George Eliot och systrarna Brontë till del; systrarna använde sig som bekant av pseudonym i början. Alla fyra fick uppleva framgång – trots sitt kön. 

200 år efter sin tillkomst talar ”Frankenstein” direkt till oss som en myt om vår egen tid, menar Fiona Sampson. Den har inspirerat till filmer som korsar genregränserna, från ”Abbott and Costello meet Frankenstein” till ”The rocky horror picture show”, och till sciencefictionklassiker som ”Bladerunner”. I höstas visade SVT ”Frankenstein” i suggestiv dansform från Covent Garden i London och den spelas nu i vår på Teater Playhouse i Stockholm. Och inom human­biologi och medicinsk forskning har namnet Frankenstein kommit att ses som en symbol för teknologiska uppfinningar. 

För egen del hoppas jag att Frankenstein kommer att läsas i fler gymnasieklasser framöver.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.