Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Hotet mot Einstein. Starkt historiskt drama från Berlin och Göteborg

Marie Hermanson

”Den stora utställningen”

Albert Bonniers förlag, 298 sidor

Nazityskland begränsade inte sin kulturella utrensning till ”degenererad konst” utan gav sig också på vetenskapliga teorier med judisk koppling. Albert Einsteins relativitetsteori var en måltavla redan i början av 20-talet, då den anklagades för att vara framtagen i ”judisk anda”, till skillnad från en begriplig och ”ren”, tysk vetenskap.

Som Marie Hermanson visar i sin nya roman var det speciellt enkelt att rikta misstankar mot en teori som få av oss lekmän förstår på djupet. Man kunde enkelt sammanblanda ”relativitet” och ”relativism”, och därmed göra läran om rumtiden till ett uttryck för kulturradikalism.

”Den stora utställningen” är ett slags historisk kriminalroman med stöveltramp i farstun. Hermanson har valt det djärva greppet att göra Albert Einstein till en av sina huvudpersoner, och vi möter honom i 40-årsåldern, som världsberömd föreläsare, bosatt i ett oroligt och ofta våldsamt Berlin där spåren från första världskriget fortfarande är fullt synliga på gatorna.

Einstein ska till Göteborg för att hålla sitt nobelpristal och en förutsättning för att prispengarna ska betalas in på hans konto är att han håller sitt tal.

Men det här finns också andra figurer. Romanens inledande berättare är Otto, en äldre man som minns året 1923, då han fick chansen att som liten grabb tillbringa några sommarveckor med den populära åsnan Bella vid Jubileumsutställningen i Göteborg. På utställningens egen tidning ”Kronan och lejonet” jobbar Ellen, en ung och hungrig journalist som med full fart är på väg in i den moderna tiden.

Einstein är redan innan avresan orolig för de hot som riktats mot honom. Och mycket riktigt smids planer på ett attentat.

Hermansons roman kommer i tider av populära historiska tv-dramer som ofta innebär hälften tittande, hälften googlande.

Också här får man lust att avbryta läsningen. Vem var exempelvis Paul Weyland, som redan 1919 startade en intensiv kampanj mot Einstein? Fanns han på riktigt?

Jo, det gjorde han, men Marie Hermanson har tagit sig friheter – som sig bör – med det historiska materialet. Weyland reste till Sverige under förevändningen att samla kapital till en tidskrift om skadedjurbekämpning, men huruvida han också ville utrota Einstein är mer än vi vet.

Hermanson skriver med lätt hand. Tankarna går till SVT:s epokdrama ”Vår tid är nu”, med en dialog som har ett eko av gamla journalfilmer. Det svajar till stilistiskt ibland: knappast hade Einstein – som trots allt var vetenskapsman – liknat ett kemiskt laboratorium vid ”en science fiction-stad”, speciellt inte 1923 då ordet knappt var lanserat.

Men snart glömmer man kulisserna. Av bokens persongalleri är det faktiskt Einstein och den unga kvinnan Ellen som engagerar mest. Ellen lär sig snabbt att en hattnål är ett bra sätt att skydda sig mot kladdande tidningskolleger, och Hermanson skickar en hälsning rakt till vår metoo-samtid.

Kanske hade romanens rumtid kunnat krökas på mer överraskande sätt, men än en gång får vi konstatera att den oroliga tiden före andra världskriget förtjänar vår uppmärksamhet.