Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 08:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/huk-er-i-bankarna-lasare/

KULTUR

Huk’ er i bänkarna, läsare

Dick Harrisons biografi över Tage Erlander förlorar sig i ett myller av detaljer och referat. Lars Linder väntar vidare på en mer livfull biografi över den motvillige landsfadern.

Dick Harrison

”Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage ­Erlander”

Ordfront, 875 sidor

Han var min statsminister. Han tillträdde det år jag föddes, 1946, och satt kvar ännu när jag 1968 lade min röst som förstagångsväljare. På honom, förstås.

När Tage Erlander till sist avgick året efter kunde knappast någon i min generation föreställa sig att landet kunde ledas av någon annan. Det var han och Gustaf VI Adolf; två långa och lugna, äldre och bildade herrar som båda satte plikten framför allt.

Tillsammans utgjorde de sinnebilden för dåtidens milt patriarkala Sverige, stabil arbetarrörelse och upplyst monarki, ett storm­öga i kalla krigets vindar där man i trygghet och samförstånd kunde bygga vidare på folkhemmets övre våningar, betongelement för betongelement.

I tv plirade Tage emot oss, fryntlig och till synes godmodig men ofta sylvass i debatterna. Han hade utseendet emot sig men bar upp sina illasittande kostymer och tjocka glasögon med en upphöjt självironisk humor som gav honom en air av något som långt senare skulle kallas cool.

Han var en litteraturintresserad bokslukare som älskade teater, men också en man av folket – åkte gärna tredje klass på tåg och liftade ibland in till jobbet från hyreslägenheten i Alvik.

I hans sista val 1969 fick socialdemokratin en majoritet av svenska folkets samlade röster. Hans rekordtid som regeringschef i ett demokratiskt land står sig än i dag. Så vad var hemligheten?

Självklart handlar det inte bara om hans person. Sveriges position efter andra världskriget var unik i sig, Europas i stort sett enda helt förskonade land med ett överflöd av trä, malm och fungerande industri mitt i en sönderslagen värld. Goda konjunkturer gjorde svensk ekonomi stark som urberget och reformutrymmet bara växte.

Gick det ens att misslyckas? Jodå, det hade gått alldeles utmärkt, påpekar historikern Dick Harrison i sin nya biografi över Tage Erlander, ”Jag har ingen vilja till makt”. Lugna tider är inget recept för långvariga regeringar, snarare tvärtom, Socialdemokraterna kunde sällan luta sig mot egna majoriteter och debatten var ofta frän. Det krävdes stor politisk intelligens, eftertanke och seg förhandlingsförmåga, men också en tjock vinnarskalle och när så krävdes – stor beslutskyla.

Och allt det där, visar Harrison övertygande, hade just Tage Erlander. Han var helt enkelt ”en gudabenådad realpolitiker”.

Från början var han inte självklar för rollen. Han var akademiker från Lund med liberal familjebakgrund och hade gjort snabb karriär i partiet men hörde inte till de mer profilstarka jämfört med storheter som Gustav Möller och Ernst Wigforss. Men en generationsväxling ansågs nödvändig och då fick Erlander, en kompetent arbetsmyra med breda sakkunskaper, duga.

Ändå kunde ingen tvivla mer på hans förmåga än han gjorde själv. Hans efterlämnade dagböcker vittnar om en evigt gnagande, självkritisk inre monolog som ter sig alltmer komisk ju säkrare vid makten han sitter. ”Jag har ända sedan Wennerströmaffären 1963 förlorat greppet om kolleger och utveckling. Det har blivit ett löjets skimmer över mig, ju mer de yttre ärebetygelserna har hopats”, skrev han dystert det sista året.

De välfyllda dagböckerna är en tacksam källa för en levnadstecknare. De är uttrycksfulla, självrannsakande och ger kontinuerliga närbilder av en politikers överväganden och våndor, misslyckanden och triumfer, vänner och meningsmotståndare.

För Dick Harrison har de nog till och med blivit lite väl frestande.

Som folkbildande historiker är Harrison en nationell tillgång. Med smittande energi har han rört sig i vitt skilda medier och över väldiga tidsrymder. Men den här boken är något annat, en biografi, och det är tyvärr som om själva hans arbetskapacitet ställt sig i vägen för ­uppgiften att porträttera en människa.

Han är så ivrig att täcka allt i det digra materialet att resultatet i långa avsnitt blir ett referat snarare än en berättelse. Boken går lös på 800 sidor som i långa avsnitt förlorar sig i myllrande detaljer, konflikter och personer i det dagliga politiska livet. Texten går på autopilot och ljusglimtarna blir de många tillspetsade citaten av Tage själv.

I några korta, mer resonerande kapitel ger Harrison en både klok och välavvägd bild av Tage Erlanders politiska gärning och eftermäle, miljonprogramsmisstag och feministiskt blinda fläckar. Men några nya eller överraskande perspektiv på tiden och Tage Erlander tillför han knappast, det korta skärpedjupet gör också att man ofta har svårt att få grepp om de ideologiska ­dimensionerna i det ständigt pågående socialdemokratiska partikäbblet. Splittringen var stor, påpekar han flera gånger – men vad stod på spel? Eftersom Erlander sällan berör det i dagböckerna gör inte Harrison det heller.

Den plirande, syrligt underhållande och osannolike landsfadern Tage Erlander vore värd en roligare och mer livfull biografi. I väntan på den skulle jag råda förlaget, eller Harrison själv, att till pocketupplagan kapa den här med bortåt hälften.

För den som vill få en extrem närexponering av vår längsta statsminister med vårtor och allt finns ju redan dagböckerna i original, utgivna i sjutton delar, och memoarerna i sex. Partsinlagor, visst, men levande läsning.

Det korta skärpe­djupet gör att man ofta har svårt att få grepp om de ideo­logiska dimen­sionerna i det ­ständigt pågående socialdemokratiska partikäbblet.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt