Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 18:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/humor-fran-1300-talets-london/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Humor från 1300-talets London

Med utgivningen av Geoffrey Chaucers "The Canterbury Tales" fick England en genuin nationell diktning. Nu går Chaucer igen, som utgångspunkt för den burleska filmen "En riddares historia". Ruth Halldén har gjort en omläsning av Chaucers berättelse och Helena Lindblad har sett filmen.

+++

DEN RIDDARBERÄTTELSE som nu har premiär på bio har en lustig och charmerande litterär förlaga. Geoffrey Chaucers verk är en stöttepelare i den engelska litteraturhistorien, bland annat på så sätt att det innebär en sociologisk kartläggning av ett slag man tidigare aldrig hade sett år 1400, då det kom ut, samma år som författaren dog. Här samsas hög och låg, och skrönorna varvas med legender. Samlingen innebar på alla sätt en brytning med tidens inhemska litteratur.

Medeltidens fromma, didaktiska och doftlösa stil tycktes med ens försvinna, likaså det dominerande franska inflytandet efter normandernas erövring av England år 1066. Under ett par århundraden hade det talats franska inte bara vid hoven och i överklassalongerna utan också vid domstolarna.

Som genom ett trollslag uppstod genom Chaucer en genuin nationell diktning, karaktäriserad av humor, realism, naturkänsla och folklighet, egenskaper som sedan kom att utmärka den engelska litteraturen under århundraden, och som kanske försvagades först i och med modernismens genombrott.

Chaucer och Shakespeare ses som de två stora grundläggarna av den engelska litteraturen mellan år 1400 och 1900, och någon har jämfört deras betydelse med den som Bach och Beethoven hade inom musiken, den ene vältempererad och harmonisk som en Bach, den andre med drag av mörker och passion.

Chaucer, som var född omkring 1340 (eventuellt några år senare), var son till en vinhandlare i London, en förmögen och betrodd man som under vissa perioder fungerade som kunglig hovleverantör.

Sonen ägnade sig åt fria studier och tycks ha haft någon liten kontakt med Oxford även om han aldrig tog någon examen. Faderns tjänster åt de kungliga skapade en fördelaktig situation för pojken, som fick arbeta vid hovet, till en början som page, sedan som kammartjänare.

Han var alltså ett slags hovman och utnyttjades tidigt som diplomat, till följd av sina kunskaper i olika språk, och kanske också sin elegans och förbindlighet.

Med tiden blev han en lärd man, och hans resor i Europa, framför allt i Frankrike och Italien, skulle få den största betydelse för den europeiska litteraturens utveckling.

Chaucer upptäckte Dante, Petrarca och Boccaccio, och den senares berömda verk "Decamerone" blev en direkt inspirationskälla. Det profana berättargreppet och brytningen med den sterila medeltida tankevärlden kom som en uppenbarelse för honom.

På samma sätt som Boccaccio låter Chaucer ett antal personer samlas på en plats där man underhåller varandra med spännande berättelser.

I "Canterburysägner" ("The Canterbury Tales") är det fråga om en grupp pilgrimer som ska bege sig till Canterbury och som fördriver väntetiden med att berätta historier på ett värdshus i London.

Författaren dog innan verket var fullbordat - det skulle ha blivit fem gånger längre om han fått leva.

För en modern läsare räcker det med de två dussin berättelserna. Den sociala förbistringen är nästan overklig. Här sitter sida vid sida prästen, mjölnaren, köpmannen, munken, vävaren, nunnan etcetera.

Skillnaderna mellan "Decamerone" och "Canterburysägner" är avsevärd. Boccaccio är den allvetande berättaren och stilen elegant enhetlig - det är författarpersonligheten som präglar idiomet. Hos Chaucer är det tvärtom - de olika individualiteterna är mycket tydligare än hans egen personlighet, kanske inte direkt psykologiskt men socialt och miljömässigt.

Här blandas som sagt hög och låg på ett ständigt lika överraskande sätt, ibland i en för tiden ovanlig kvinnovänlig inriktning. På tidigt stadium får vi lära känna den mäktige Melibeus, våldsmannen och kvinnoföraktaren som just är i färd med att planera en hämnd riktad mot sina fiender, men som talas till rätta av sin kloka fru, hon med det passande namnet Prudence. Först avfärdar han alla hennes förmaningar till fred och eftertänksamhet som fruntimmersprat, men hennes arsenal av taktiskt förstånd och citat från Bibeln och antik filosofi är så förödande att han ger vika.

Småningom lär vi också känna den berömda frun från Bath, hon som hävdar kvinnans rättighet att vara självständig och som har slitit ut fem äkta män i sängen och nu är på jakt efter den sjätte.

Samtidigt finns det skildringar av kvinnlig undergivenhet som är chockerande, framför allt den i "Den lärdes berättelse", som handlar om den välkända medeltida balladfiguren Griselda, här kallad Griseldis.

Det är den berättelse som gör starkast intryck på mig av alla, därför att jag blir så upprörd.

Griseldis är en fattig flicka som blir upphöjd av en rik potentat och som gör allt för att lyda densamme. När han tar ifrån henne det första barnet för att hugga detta mitt itu visar hon inget trots utan böjer sitt huvud i underkastelse. När han sedan, efter fyra år, ska göra likadant med det andra barnet är hon lika tålmodig.

Hon väntar vid hans sida i tolv år och blir då utkörd i bara nattskjortan, ty mannen ska gifta om sig med en ung skönhet.

Dock är den tilltänkta bruden hennes egen dotter, som inte alls är död. Både hon och brodern lever och nu får Griseldis komma tillbaka till slottet, återupprättad. Familjen lever sedan lycklig i många år.

Det visar sig, häpnadsväckande nog, att mannen bara velat pröva sin hustrus karaktär och förmåga till trofasthet.

Vad är detta för obeskrivligt strunt

undrar jag. Varför skildrar författaren detta utan att ta ställning

Dock gör han egentligen det, på ett indirekt sätt. Han vill helt tydligt visa mannens grymhet och tyranni och kvinnans trofasthet och stoiska läggning, men ingen som helst kommentar undslipper honom förrän alldeles i slutet då "den lärde" på ett par rader påpekar att kvinnor bör protestera om de blir förorättade.

Kanske är det fråga om en eftergift för tidsandan, detta Chaucers kryptiska skildringssätt. Den sociala kritik man här och var ser är alltid inlindad, hård bandagerad. Men i grund och botten är det inte alls humanitet och personligt engagemang som saknas, utan de mer konkreta uttryck för förtvivlan och vrede som en sentida läsare kan efterlysa. Det är som om författaren hela tiden gömmer sig bakom orden, som om han med ett ständigt leende på läpparna målar synden, sorgen och förnedringen - som om ingenting angick honom utom att hålla penseln rätt.

Men man får se attityden som tidstypisk och i stället dröja vid verkets stora förtjänster, humorn, berättarglädjen och den poetiska glansfullheten. Och aldrig får man glömma den pionjärartade kartläggningen av Londonbefolkningen, realistiskt och måleriskt beskriven. Man befinner sig som i en sociologisk berg och dal-bana. Abbedissan och mjölnaren åker i samma vagn.

Ruth Halldén

kultur@dn.se

Geoffrey Chaucer

Canterburysägner (The Canterbury Tales)

Övers. Harald Jernström

Forumbiblioteket

"En riddares historia." Heath Ledger som den unge hjälten.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt