I en skog av sumak, del 42 av 56.

Men mannen var ett enda brett på­rökt flin när dörren öppnades.

”Jaouza, jaouza!” Han sträckte fram en hand som var anmärkningsvärt tunn och slät i förhållande till magen och det grova, skäggiga ansiktet. ”Vilken dag! Kan jag komma in?”

Mister Nice Guy all over. Ett så glättigt anslag kunde göra en ung rival än mer misstänksam. Men vad skulle han göra? Det var bara att öppna dörren och hålla färgen och försöka bortse från att man var iakttagen av den säkert skamsna och skuldmedvetna kvinna som blev sittande kvar nere i bilen.

Tv-producenten var på offensiven, rörlig och vital, uppeldad av röka och kanske också av utsikten att få tag på mer: ”Fin fest ni hade! Verkligen … Måste ha tagit ett tag att städa upp, vad?” Dan svarade med något intetsägande. ”Fin kåk!” Mannen såg sig runt, lät blicken vandra längs väggarna, kikade in i dörröppningar, tog några steg hit och några steg dit för att se bättre. Han stannade upp inför Hellens tavla som fortfarande hängde uppe. Den där dalgången med branta berg och exotiska växter och en prins i förgrunden. Han vinklade och vred på huvudet: ”Fin …” sa han, godkännande. ”Fin himmel … Lite Shangri La …”

Han hade inte behövt säga något alls, men nu gjorde han det, för att vara trevlig, kanske. Han verkade vara ute efter något. De hade redan pratat en del, om livet i stort, men det var för all del sådant som man kunde glömma efter ett visst festande.

”Det är alltså bara du och din syster som bor här?” Dan nickade.

”Föräldrar?”

”Bor utomlands.”

Mannen grymtade. Det lät belåtet. Dan sa inte var föräldrarna bodde, närmare bestämt.

”Tvåspråkiga …” Hans kvinna hade snappat upp en del och rapporterat. ”Uppehållstillstånd … Det är bra. Det är mycket bra.”

Man kunde förstås hålla med om att det hade sina fördelar, men Dan höll sig på sin vakt, förstod inte vart mannen ville komma. Han var så positiv och inställsam att vad som helst var möjligt, särskilt om man var manisk av röka och vaka.

”Och vad är era närmaste planer? Tänker ni hålla er här? Fin baksida, förresten!” Han tog sig friheten att gå genom hallen ut mot altanen på baksidan. Dan följde efter, höll avståndet för att kunna ducka i händelse av ett plötsligt humörskifte, det hade inte förvånat någon om det plötsligt skulle komma en rallarsving farande.

Han valde att säga som det var, att hans syster skulle åka till Indien så småningom. Själv visste han inte riktigt vad han skulle göra. Kanske hälsa på sina föräldrar. Eller stanna hemma.

Tv-producenten nickade. Grymtade. Som om allt han hörde var bra. Som om han gjort sig vissa föreställningar om det där huset som inte bara visade sig stämma utan i själva verket var bättre ändå. Ett hus tomt på folk men fullt med droger. ”Inga fler fester på ett tag?” Nej, det skulle nog bli lugnt framöver. Nya grymtningar: ”Du kanske har någon liten frilla att ta hand om, hm?”

Det var omöjligt att avgöra om den här konversationen bara skulle föreställa kvalificerat kallprat innan det var dags att komma fram till det egentliga ärendet. Av allt att döma hade mannen ett egentligt ärende. Annars tränger man sig inte på så där.

Dan var på sin vakt, och tillräckligt klartänkt för att komma på två möjliga ärenden – att mannen tänkte vidta åtgärder för att Dan legat med den korthåriga kvinnan, alternativt att han ville införskaffa mer röka. Två sinsemellan motstridiga ärenden. Det kunde förklara det trevande samtalet, den underliga stämning som infunnit sig.

Det blev ju inte bättre av att den korthåriga kvinnan satt kvar i bilen och väntade. Dan hade sett henne. Men han visste inte om producenten visste att han sett henne. Han fick en vag föraning om att det kunde utvecklas till någon sorts gisslandrama.

Allt skulle klarna så småningom. Det skulle bli totalt förvirrat först, och sedan skulle det klarna.

”Du har inget …” Mannen höll två fingrar över munnen och drog ett par bloss på en låtsad cigarrett.

”Weed?”

”Ja … Om det är så det kallas.” Han var liksom lättad av att äntligen ha fått ur sig det. ”Jag betalar förstås.”

Ok, tänkte Dan först. Det var bara det det handlade om, som vanligt. Han hade ett par jointar som Hellen rullat och som såg ut som maskinrullade. Han hämtade dem ur ett köksskåp. Mannen gav honom bra betalt. Han tände genast en, med en Zippo som luktade bensin, drog ett par djupa bloss och skakade till.

”Jag var beredd på precis vad som helst”, sa Dan. Vi satt i ­hyddan på eftermiddagen och han skulle redogöra för läget. Det hade onekligen blivit tillspetsat. Han hade trott att han var beredd på vad som helst, men den gamle var lurig. Han skulle göra Dan väldigt förvirrad och väldigt förvånad och väldigt snopen.

”Det sitter en person där nere i bilen och väntar … En person som skulle må bra av att få vara här ett tag. Bo här. Ni har ju plats …”

Ok, där kom det, äntligen. Dan tänkte på det där med engångshändelse, att det bara var ren bullshit. Den korthåriga hade alltså kommit hem till sin plats i den där tjocke gubbens harem och sett salig ut och medgett att hon var förälskad och erkänt vad som hänt, att hon hellre ville vara med sin unge älskare. Ett djärvt utspel, men hon insåg väl att det var omöjligt att mörka. Det syntes väl på henne att hon var saliggjord. Shejken hade tydligen tagit det som en man, svalt förtreten, accepterat att naturen ibland måste få ha sin gång. Nu var han beredd att överlämna henne, eller i alla fall låta henne vara där hos den unge älskaren ett tag för att hon skulle få se hur det var. Kanske var den gamle så säker på sig själv att han räknade med att hon så småningom skulle komma till sans, tröttna på sin toyboy och inse hur bra hon ändå hade det i den gamles harem.

Ett fullt rimligt scenario. Dan kunde tänka sig en roll i denna ”patetiska komedi” och sa: ”Ok, jag är lite förvånad … Jag hade inte räknat med det.”

Producenten var just då på väg att bli hög igen och stod vid trappan till altanen, med armarna utsträckta i rät vinkel från kroppen, som om han skulle kasta sig ut och flyga. Men han vände sig om med sitt sardoniska smil och sa: ”It’s all peace and love, isn’t it?”

”Yeah man.” Gubben imponerade. Han tog det på rätt sätt. Dan var beredd att ge honom credit för uppvisat storsinne.

”Det kanske bara handlar om ett par dagar. En vecka. Och det ska vara diskret, om du förstår?”

”I smyg, liksom?” Mannen nickade, plötsligt allvarlig. Det kanske var lite känsligt i alla fall. Bäst att folk inte fick veta, för att undgå elakt förtal, allt snack om att en av landets mest fram­stående tv-producenter blivit brädad av en ung, okänd förmåga.

Dan kunde ändå inte låta bli att känna viss tillförsikt. Gubbens förhoppningar var naiva, nästan rörande – som om hans kvinna skulle tröttna på ett par dagar … Gubben visste inte hur hon sett ut on top, hur hon himlat med ögonen, hur kinderna blossat, hur hon plågat sig själv med det envisa mantrat: ”Det här är bara en engångshändelse …” Som för att stegra njutningen med lite skuldmedvetande. Och hon visste precis hur man gjorde för att en ung man skulle återfå sina krafter. Dan skulle nog kunna hålla henne kvar långt mer än en vecka.